Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Malin Crona
redaktör, SVT Nyheter Stockholm

Jakten på en motbild – varning för falsk balans

Att vara journalist är att få betalt för att vara besvärlig. Det måste ligga i vår instinkt att jaga motbilder, att försöka teckna hela bilden. Men allt oftare ställs frågor som låter kritiska, men i själva verket skapar en falsk balans.

En av de första saker Magdalena Anderssons nya regering föreslog var att ge polisen utökade befogenheter att kunna använda våld för att komma in i misstänktas mobiltelefoner.

”Det blir en skyldighet för den som är misstänkt för brott att medverka till att till exempel låsa upp sin telefon. Och är den då låst med hans fingeravtryck, då får man se till att han lägger sina fingrar på. Och vägrar då den misstänkte att göra det då finns det också möjlighet för polisen att i det läget använda våld”, sa justitie- och inrikesminister Morgan Johansson första dagen på nygamla jobbet.

Varje journalist som kan sin Orwell och Kafka borde reagera instinktivt för att hitta motröster till förslaget. Om inte annat utifrån instinkten att reagera mot sådant som kan leda till att journalister tvingas att röja sina källor. För, jo, även journalister kan bli misstänkta för allvarliga brott när vi bara försöker göra vårt jobb. Så sent som i höstas åtalades tre journalister i vårt grannland Finland, som till och med anses vara bättre än Sverige i Reportrar utan gränsers yttrandefrihetsindex, för ”försök till röjande av statshemlighet”.

Annons Annons

Men i stället för att leta efter de motröster som finns i det digra remissunderlaget, där såväl Justitiekanslern som Advokatsamfundet reagerar kraftfullt, intervjuas oppositionen som får säga att det är fruktansvärt att åtgärderna inte redan införts.

Den bild lyssnarna och tittarna får är att förslaget är nödvändigt, men fördröjt.

Först dagen efter lyfts kritiken från remissinstanserna.

Det är inte ett ovanligt sätt att arbeta med pågående publiceringar att låta en sida säga sitt först och en annan senare och på så sätt ge hela bilden. Det kan till och med vara nödvändigt för att kunna rapportera om den ena källan dröjer med sitt svar

Problemet är när en röst väljs för att ge sken av att ge en motbild. Lyssnarna och tittarna kan luras att tro att vi faktiskt försökt täcka hela bilden och att vi rentutav lyckats.

Innan klimatjournalistiken hunnit hitta sin form på de större nyhetsredaktionerna kunde vi se den här typen av falsk balans när en klimatprofessor fick bemötas av en klimatskeptiker vars enda kompetens i ämnet bestod i att tvivla på vetenskapen som sådan.

Den diskussionen har lett till att de flesta redaktioner slutat med det.

Men i den vanliga nyhetsrapporteringen tappar vi fortfarande bort oss, i jakten på en motbild, hur falsk den än blir.

När fler än vi datajournalistnördar insett att smittspridningen av coronaviruset hade tagit fart igen och myndigheterna återigen började kalla till sina myndighetsgemensamma presskonferenser var de vanligaste frågorna ”varför inför ni inte hårdare restriktioner snabbare” och ”varför inför ni inte vaccin-pass i fler verksamheter?”

Som om det vore den enda motbilden till myndigheternas agerande.

Få har ställt frågor om den långsiktiga utbyggnaden av intensivvården. Hur det kommer sig att vi två år in i en pandemi fortfarande inte gjort större satsningar på att klara sjukvården som larmat om överfulla akutmottagningar i åratal innan den första patienten testade positivt för Covid -19.

Jag ringer ordföranden för Vårdförbundet i Norrbotten några dagar före julafton. Hon berättar om förhandlingar om indragna semestrar, 12,5-timmarspass och förflyttningar av en redan traumatiserad och hårt sliten personal. Dagen efter flashar flera nyhetsredaktioner om att IVA i regionen är fullt.

Det borde vi ha kunnat räkna ut tidigare. Och ställt fler besvärliga följdfrågor om. Inte bara självklart ropa efter ännu fler känsliga inskränkningar i människors integritet och rörelsefrihet utan att fråga vilka alternativen är.

Det är vår roll att vara besvärliga, att försöka få fram hela bilden, komma så nära sanningen det går.

Men inte genom att ställa frågor som till ytan verkar besvärliga, men i själva verket förstärker samma bild som den som redan presenterats.