Gå direkt till textinnehållet

Göteborgsandan frodas på GP

Göteborgs-Posten är en tidning jag känner starkt för. Jag växte upp med den, och var säkert en bra bit upp i mellanstadieåldern när jag begrep att GP var något man betalade för, och inte något som bara automatiskt kom i brevlådan. Där jag växte upp, i Fjärås där tjänstemän bor i villor på rad, prenumererade ju alla.

Jag fick dessutom chans att som tonåring frilansa på GP, och lärde mig under skickliga och generösa redaktörer som Martin Holmberg och Lena From massor om yrkets grunder. Jag häpnade över ambtionerna i det nu närmast legendariska formgivningsprojektet under Mario Garcias ledning, som gjorde GP till Sveriges snyggaste tidning. Jag hämtade ivrigt tidningen varje morgon för att kolla dragarbilden på ettan – under nittiotalet formtoppade en begåvningstät bildredaktion, och det räckte inte att heta Peter Claesson eller Joakim Roos eller senare Niklas Maupoix för att vara säker på att slå sig in på ettan. Konkurrensen var stenhård.

Men så hände något. Jag önskar att jag säkert visste vad, men jag har en misstanke:

"Göteborgsandan" kom i vägen.

Annons Annons

Göteborgsandan är inte ett positivt begrepp. Det är ett uttryck för en djupt rotad samförståndskultur där näringsliv och politik gör upp om storaffärer, infrastruktur och idrott utanför offentligheten. Den bygger på att man känner varann, att man litar på varann och framför allt på att man odlar misstänksamhet mot allt som är främmande.

Under de senaste åren har jag lärt mig mer om detta tack vare välgörande granskande journalistik, dock främst i andra medier än Göteborgs-Posten. Problemet är att Göteborgsandan präglar även GP, där familjen Hjörne till och med gift in sig i de mäktigaste näringslivskretsarna.

Den cyniskt lagde skulle nu kunna se utnämningen av nya chefredaktören Cecilia Krönlein som ett tecken på ännu mer Göteborgsanda hos GP. Krönlein har haft ett direkt inflytande på hur GP görs i åtminstone tjugo år, kanske mer. I ganska många år har hon varit avgående chefredaktören Jonathan Falcks högra hand. Och säga vad man vill om Falck, men någon despot är han inte.

Har Cecilia Krönlein verkligen velat ändra något under de här åren är det alltså sannolikt att hon kunde ha gjort det redan. Vad ska hon bidra med nu som hon inte redan har bidragit med?

Den här typen av kritiska frågor är nödvändiga att ställa till ett medieföretag som aldrig, aldrig någonsin i livet, skulle anställa en chefredaktör från en annan stad eller en annan koncern, eller ett annat land för den delen. Inte nu längre.

Klart vi tar nån vi känner! Klart vi inte tar nån idiot utifrån som inte fattar!

Denna självtillräckliga provinsialism är ett stort problem både för Göteborg och för stadens största tidning.

Det hör till saken att jag verkligen skulle älska att ha fel, verkligen jubla om GP nu görs om på det mest radikala sätt. Men vem ska i så fall göra själva jobbet? Om det är något GP har misslyckats med på den här sidan millennieskiftet så är det att rekrytera och odla toppnamn. Hur många kan namnge en skribent på GP med nationellt genomslag i dag? Listan på begåvningar som har dragit vidare är ganska lång, vilket borde säga en del om hur den redaktionella kulturen på tidningen ofta inte vattnar plantor, utan beskär dem.

Det senaste budet från GP är nu att den klassiska ungdomssidan Graffiti skrotas. Bildredaktionen ska vi inte ens tala om, den är väl i allt väsentligt nedlagd. En större förskingring av arv och kvalitet har vi inte sett i svensk dagspress.

Varje gång någon guldåldersromantiker börjar gagga om att tidningarna var bättre förr brukar jag syna det. Det stämmer sällan. Men Göteborgs-Posten är i dag trots glimtvis högkvalitativa insatser en skugga av sitt forna jag, med en nästan helt nedmonterad regional bevakning, en oklar publicistisk idé och en typografisk form som skulle få Mario Garcia att kasta sig från Älvsborgsbron.

Tills jag blir motbevisad landar jag i en enkel slutsats: I det här läget hade det suttit fint med en chefredaktör utifrån.

ANDREAS EKSTRÖM

Kulturjournalist på Sydsvenskan

 

P.S. Och nu undrar någon vad som händer om Stampen köper Sydsvenskan? Det blir hämnd klädd i humor givetvis, helt i enlighet med med Göteborgsandan. Jag får äta upp den här krönikan instoppad i en makrill.