Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Det självsanerande systemet fungerar

Här om veckan tyckte försäljaren i min lokala Press Stop att jag var en riktigt besvärlig typ. Varje dag kom jag in och frågade efter senaste numret av Le Nouvel Observateur. Han tyckte det var konstigt, inte minst för att jag glatt erkände att jag inte kan läsa franska.

Jag var på jakt efter en mycket märklig publicering i detta franska prestigemagasin. Den 7 mars publicerade tidningen ett nummer med svart förstasida. Ingen bild. Den enda rubriken var skriven i rött och löd DSK, Iacub et nous (DSK, Iacub och vi).

Under den fanns en vit ruta med en text som förde tankarna till en varning på ett cigarettpaket. Det var DNs korrespondent Magnus Falkehed som i en artikel uppmärksammat mig på publiceringen. Och han beskrev bakgrunden. Dominique Strauss-Kahn hamnade i världens fokus när han anklagades för att ha våldtagit en hotellstäderska i New York. En tid efter att skandalen briserat söktes han upp av författarinnan Marcela Iacub och de inledde en relation som varade ett halvår. Efter det skrev hon en bok om förhållandet där DSK beskrivs som en gris i sängen. Därtill en självupptagen älskare som beklagar sig över sitt öde.

När boken skulle komma ut pub­licerade Le Nouvel Observateur en intervju med författarinnan och ett avsnitt ur boken.

Här kunde historien varit slut. Men DSK valde att gå till domstol. Han stämde författarinnan, förlaget – och tidningen! Och han vann. Förläggaren betalde ett skadestånd till Dominique Strauss-Kahn på 425 000 kronor, författarinnan 212 000 kronor och Le Nouvel Observateur tvingades publicera den fällande domen på sin förstasida. Så här stod det i den vita rutan:

”Le Nouvel Observateur har dömts, efter önskemål från Dominique Strauss-Kahn”
Genom beslut den 26 februari 2013 har domaren för hovrätten i Paris dömt La Nouvel Observateur för kränkning av Dominique Strauss-Kahns privatliv i utgåvan från den 21 till 27 februari 2013.”

I Sverige vore detta otänkbart, ett omöjligt intrång i pressfriheten. Vi har en stark pressfrihet kombinerad med branschens eget system för att staka ut anständighetens gränser, PO och Pressens Opinionsnämnd. Ett system som fungerar väl, vilket till exempel konstaterades av Yttrandefrihetskommittén i fjol.

Frågan är hur länge friheten finns kvar i den form vi är vana vid. Vi känner alla till förslaget om kriminalisering av viss fotografering och tanken på en lag mot integritetskränkning.

I senaste numret av tidningen Advokaten finns en mycket intressant artikel som handlar om balansen mellan yttrandefrihet och integritet. Här uttalar sig en rad tunga namn, som JK Anna Skarhed, professor Mårten Schultz och hovets advokat Axel Calissendorff.

Några av de intervjuade uttrycker tveksamhet till hårdare lagar på tryckfrihetens område. Men huvudtendensen i artikeln är krav på starkare skydd av den enskildes integritet. Att dessa två intressen står mot varandra verkar alla vara överens om. Så här uttrycker advokat Ulf Isaksson det i artikeln:

”Man pratar om att skyddet för den personliga integriteten måste stärkas, det är samma som att vi måste reducera tryckfriheten.”

Den 3 maj är det pressfrihetens dag. Inför den dagen rekommenderar jag läsning av Advokaten nummer 2, 2013.

Fler avsnitt