”Kim hade definitivt inte gett upp”

TRELLEBORG, Söderslättsgymnasiet.

”Det har skrivits mer än 100 000 artiklar om mordet. Kim nämns som en parentes, som den som råkat illa ut. Den obalansen försöker vi återställa.”

Kanske noterar eleverna på Söderslättsgymnasiet stråket av upprördhet i Joachim Walls röst. Väckas behöver de inte, skärpan i rummet är redan hög. I en halvtimme har makarna Wall, framför allt Ingrid Wall, berättat om dottern Kim. Alla vet redan hur hon dog: i en hemmabyggd u-båt i vattnet utanför Köpenhamn, sommaren 2017. Färre hur hon föddes – en snöblaskig marskväll 1987 – eller att hon var ett nyfiket barn som frågade och frågade om tills hon förstod, så journalistbarn hon var.

Ingrid Wall berättar för gymnasisterna hur Kim gick ut internationella gymnasiet med toppbetyg och att världen låg öppen. Att hon pluggade på London School of Economics, blev besviken på diplomatin under en praktik på EUs ambassad i New Dehli, att hon i stället utbildade sig till journalist vid Columbia i New York – och sedan tog en master i internationella relationer. När hon flyttade till Kina började Kim Wall läsa mandarin. ”Hur ska jag annars kunna prata med folk?” Hon investerade tungt i utbildning, och hon reste mycket på knapp budget. Målet: att erövra den manligt styrda utrikesjournalistiken.

– Det var en kamp mot patriarkatet. Hon lyckades till sist. De sista dagarna vi sågs berättade hon: ”Nu ringer de tillbaka, redaktörerna”, säger Ingrid Wall.

Det är tredje gången Ingrid Wall talar för Söderslättseleverna. Svenskläraren Maria Glawe drog redan 2018 igång det projekt där elever från flera olika gymnasieprogram går i Kims fotspår. De läser hennes texter, om hennes gärning och skriver reportage där globala hållbarhetsmål förankras i lokalsamhället. Ingrid och Joachim Wall, som båda arbetat som journalister i decennier, har också handfasta råd till eleverna. Lita på magkänslan. Nöj er inte med vaga svar. Träffa människor i deras egen miljö.

– Gå ut, nöt skosulor! Det människor säger är bara en liten del av svaren. Kroppsspråk och miljö säger lika mycket, manar Ingrid Wall.

Frågestund. En elev vill veta vad makarna Wall tänker om mördarens psyke. Blixtsnabbt svar:

– Vi vill inte prata om den mannen, han har tagit så mycket från oss.

”Hur hittar ni kraften att orka kämpa?”, frågar en annan elev. Ingrid Wall pratar om sonen, sonhustrun, det färska barnbarnet, stranden, havet.

– Det finns ett ljus, det måste vi ta vara på. Att kämpa för Kims minne gör det värt att leva. Hon hade velat det, hon hade definitivt inte gett upp.

Joachim Wall fyller i: de har en stark tro på god journalistik.

– Det är livsviktigt för hela klotet, en god, demokratisk, undersökande journalistik som inte bara handlar om presidenter. Utan om den globala uppvärmningen, om den lilla människan. Vet ni att migranter nu är så desperata att de gömmer sig i bagageutrymmen på flygplan? Många fryser ihjäl, stelnade kroppar trillar ut när planet landat, säger han.

– Vi behöver alla kämpa för en bättre värld. Vi ser fram emot att ta del av era reportage, säger Ingrid Wall.

Ingrid och Joachim Wall är omåttligt stolta över Kim. De använder presens. Att hålla hennes minne och journalistik vid liv är deras sätt att hantera den ofattbara sorgen. Idén om en minnesfond kom till Ingrid Wall en sömnlös natt redan innan dotterns kropp återfunnits. Hittills har mer än 3 200 givare bidragit och sex stipendier delats ut. Kvinnliga yngre reportrar har i Kim Walls namn skickats till Grönland, Nepal, Kina, Brasilien för att rapportera om ämnen som Kim Wall själv kunde ha sålt in till de många internationella redaktörer hon hade kontakt med.

– Hon drogs till de udda vinklarna. Människoöden som stack ut, orättvisor. Mainstream var inget för henne. Ilska var definitivt en drivkraft.

Att stipendierna uteslutande går till kvinnor är ingen slump. Det behövs fler kvinnliga journalistiska röster i världen. Det gör skillnad, säger Ingrid Wall. Kåren må vara könsbalanserad i Sverige, men räknar man bylines finns ännu en manlig dominans, menar hon. Hur ser det då inte ut i Uganda eller Bolivia?

Vilken är skillnaden när en kvinna rapporterar?
– Det är farligt att generalisera, men jag tror det har betydelse. Det blir andra beskrivningar av verkligheten. Ta en by i Afrika. Som kvinna tror jag du sätter dig in i kvinnornas situation: vattenfrågan, mat. När en man skriver blir det en annan story.

Hon berättar att Kim och hennes journalistkompisar hade ett systerskap. De hjälpte varandra, varnade för tafsande redaktörer, tipsade om jobb.

Vi har förflyttat oss till Söderslättshallen. I normala tider passerar många barn, ungdomar och deras föräldrar idrottsanläggningen dagligen. Därför har makarna Wall valt den som permanent placering för en fotoutställning om dotterns värv. De 39 metallskyltarna har tidigare stått flera somrar i centrala Trelleborg. Folk kom med Pågatåget för att ta del av Kim Walls reportage från världens hörn och skrymslen. Barnet Kim Wall, som hade varit över Atlanten med föräldrarna fyra gånger innan hon såg Stockholm, fortsatte som journalist att resa långt.

– Hon hade aldrig en tanke på att jobba i Sverige! Hon ville tidigt ut. Nå fler människor, säger Ingrid Wall.

På stipendier och skrala frilansbudgetar – det var hårt slit, föräldrarna var hemmabasen hon mer än en gång behövde ringa för pengar – rapporterade hon i stora brittiska och amerikanska tidningar från länder som Kuba, Nordkorea, Uganda, Kina och Marshallöarna. Inte minst Marshallöarna, den lilla republiken i Stilla havet byggd på korallatoller. Tillsammans med två kollegor bosatte hon sig i månader på huvudstadsatollen Majuro, som hotar att försvinna i havet av klimatförändringarna. Deras reportage om konsekvenserna av USAs kärnvapenprov över öarna har vunnit priser.

– Och när FNs generalsekreterare António Guterres uppmärksammade Marshallöarna-problemet förra året, var det nästan ordagrant från Kims text, säger Ingrid Wall.

På två ställen i utställningen har Joachim Wall censurerat dotterns bilder. Han har maskat numret till Kubas undergroundvariant till internet. Och han har blurrat en person som kastar sten i Israel. Också under polisutredningen av mordet på Kim Wall kämpade föräldrarna för källskyddet. De vägrade låta utredarna få tillgång till dotterns dator; satt i stället med de två dagar som behövdes för att gå igenom allt.

Mångåriga pressfotografen Joachim Wall imponerades när han såg Kims alla foton samlade. Han visar en bild på några indiska flickor:

– Titta, ett sånt sug i blicken! Den bilden speglar så mycket. Och tilliten de måste ha känt; de ser en liten tjej, utan en jättekamera. Jag skulle förmodligen inte ha fått den bilden.

Tog hon sig fram lätt genom att vara en liten tjej?
– Det tror jag, hon utnyttjade säkert det.

Hon måste ha varit oerhört ambitiös. Men vad drevs hon av journalistiskt?
– Att förmedla folks historier. Berätta hur världen ser ut vid sidan av den gängse bilden. Hon var ibland väldigt kritisk, inte minst till den svenska utrikesrapporteringen som hon såg som väldigt mainstream och utan människorna. Hon kände ett ansvar om någon anförtrodde henne sin historia, säger Ingrid Wall.

Vad hade hon blivit om hon fått fortsätta, tror ni?
– Utrikeskorre. Och sedan en sån som sitter i tv-sofforna och analyserar.

Stranden. I pandemitider är den en extra lyx att ha som förlängd trädgård. Här vid Gislövs strandmark öster om Trelleborg har makarna Wall bott sedan 1985. När Kim var hemma på besök brukade hon springa här, över sanddyner och tångruskor. Idag är hennes närvaro på platsen ett hjärta format av stenar som männi­skor lagt dit. Ibland finns något nytt i hjärtat: en solcellslykta eller glasmosaik. Föräldrarna passerar flera gånger per dag. Det är ett demokratiskt, levande minnesmärke. Det passar dem.

Stenhjärtat finns med i tv-serien Utredningen som visades på SVT i höstas. Ingrid och Joachim Wall var bollplank i manusarbetet till serien, men har sagt nej till många andra förfrågningar. Mediebevakningen av mordet var massiv. Medan det går att säga mycket om danska mediers etik tycker de att de överlag blivit väl bemötta av svenska reportrar. Ingrid Wall tror att det beror på att Kim Wall var journalist.

– Det hade varit annorlunda om hon varit kassörska eller frisör. Vi är journalister, kollegor kan identifiera sig med oss. Och vi är anhöriga till ett offer – men hon var där för att göra ett jobb.

Priser till Kim Walls minne

• Minnesfonden Kim Wall Memorial Fund har hittills delat ut sex stipendier om 5 000 dollar till kvinnliga journalister.
• Overseas Press Club of America har också instiftat ett pris till Kim Walls minne, The Kim Wall Award.

Texter av Kim Wall

Uganda. Spökhistorier, om Idi Amins tortyrkammare

”Det tog tio år innan stanken försvann. Mänskliga kvarlevor fortsatte att dyka upp. Handavtryck, namn och noteringar – skrivna i blod eller smuts – färgar cementväggarna. Det är inte helt lätt att se vad som skrivits av besökare och av de som dött här inne.

Ståldörren som stängde in tusentals fångar under jord, är borta, och taket har ramlat ner i stycken på golvet. I dessa dagar har den enkelriktade vägen av fångar ersatts med en ständig ström av utländska besökare som försöker få plats med en morbid historielektion mellan safaris och gorillavandringar.”
Harper’s Magazine, december 2016

Île à Vache, Haiti. Voodon lever

”På Haiti finns ett talesätt som säger 70 procent katolik, 30 procent protestant och 100 procent voodoo. Voodon finns överallt i den karibiska nationen, ett andligt system som präglar allting, från medicin och lantbruk till kosmologi och konst. Trots detta är det svårt att hitta, ceremonierna är inte dyra men måltavla för hatbrott. I dessa dagar är voodon i fara säger en del.

I hjärtat av den avlägset belägna Île à Vache utanför Haitis södra kust är dock religionen levande och välmående. Ön har bara två kliniker för sina 14 000 invånare och så finns Jeom Fichenel Sisius, öns ledande voodoopräst, en andlig ledare, doktor och barnmorska på en gång. Hans botemedel, som han hävdar kan bota allt från sjukdomar och hemsökta hus till karriärer och kärleksproblem, bevaras i ett omsorgsfullt låst hus utsmyckat med dödsskallar och med en zombie målad på väggen.”
The Guardian, november 2015

 

”Stipendiet underströk några smärtsamma sanningar”

Den danska journalisten och antropologen Anne Kristine Hermann fick det första Kim Wall-stipendiet 2018. I sommar kommer hennes bok om den danska kolonialpolitiken på Grönland.

Att ta emot det första Wallstipendiet var en blandad känsla, menar Anne Hermann.

– Å ena sidan var jag väldigt hedrad och ödmjuk att ha blivit betrodd med uppgiften att föra Kim Walls arv vidare. Jag var lycklig över att stipendiet gav mig möjlighet att göra den viktiga journalistik där man nöter på skolädret, som saknas i medierna idag.

– Å andra sidan underströk stipendiet några smärtsamma sanningar om vår verklighet och bransch. Kvinnor och män är fortfarande inte jämställda och inte lika trygga – inte ens här i Skandinavien där både Kim och jag växte upp. Kvinnohat har ingen etnicitet, nationalitet eller religion, och kvinnliga journalister tar inte bara risker i konfliktområden. I featurejournalistik är vi ofta ensamma i timmar med främmande människor som vi försöker porträttera. Vi sätter oss i bilar, besöker folk i hemmet, för att se världen med deras ögon. Det är premissen. Jag ser det som journalistikens ansvar att ställa makthavare till svars och inspirera till nyfikenhet och empati mellan männi­skor. I det var Kim en förebild. Även om jag inte kände henne kan jag se att vi delade journalistiska ideal och intressen. Den bok som stipendiet hjälpt mig skriva överlappar med hennes arbete på flera sätt. Jag har rest runt till flera grönländska samhällen som drabbades av kolonialismen och det kalla kriget, men vars berättelser blev ignorerade i årtionden.

Hur använde du stipendiepengarna?
– Till en lång resa på Grönlands västkust, för att intervjua folk som blev tvångsförflyttade och blev stulna från sina föräldrar som små. Allt eftersom de danska myndigheterna ville koncentrera och assimilera befolkningen till dansk kultur. Sådana övergrepp är kända från and­ra kolonialmakter, men den här historien handlar också om hur inuitbarn blev brickor i en dansk plan om att behålla det grönländska territoriet – trots att kolonialismen var på väg att avskaffas som en följd av FN-pakten. Under min sex veckor långa resa besökte jag bland annat den lilla staden Niaqornaarsuk, som man bara kan komma till och från med postbåten en gång i veckan, och Qaanaaq, som är Grönlands nordligaste stad, 1 500 km söder om Nordpolen. Nu lägger jag sista handen vid manuset till boken som kommer ut i juni, exakt 300 år efter att Danmark koloniserade Grönland.

I december 2020 meddelade Danmarks statsminister Mette Fredriksen att landet ger en ursäkt till de barn som tvångsförflyttades från Grönland på 1950-talet. Ingrid Wall hoppas och tror att Anne Hermanns artiklar gjort skillnad.