Gå direkt till textinnehållet

Ylva M Andersson: När man kommer nära

Jag har kramat Gudrun Schyman. Flera gånger till och med. Det var liksom svårt att värja sig. Hon är en fysisk person. Pussar sina pressekreterare och omfamnar journalister.Om det påverkat min rapportering? Förmodligen.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Jag har kramat Gudrun Schyman. Flera gånger till och med. Det var liksom svårt att värja sig. Hon är en fysisk person. Pussar sina pressekreterare och omfamnar journalister. Om det påverkat min rapportering? Förmodligen.

Vi journalister har missat något högst väsentligt om vi tror att vi inte påverkas av att sitta en timme, två, tio – eller som Erik Fichtelius och Göran Persson 70 timmar – med en och samma person.

En intervju har ett enda syfte: att få en människa att berätta en historia. Hur vi lyckas beror bland annat på vår förmåga att få intervjupersonen att slappna av, känna tillit och förtroende samt hur vi stimulerar med oväntade frågor.

Ju tätare kontakt vi etablerar och ju öppnare samtal vi kan föra desto bättre blir texten eller inslaget. I branschen är vi säkert överens om att journalisten och intervjupersonen ska komma varandra nära, bara inte alltför nära, för då riskerar vi att tappa omdömet. Vi missar eller avstår från följdfrågor. Vi får kanske veta saker i förbifarten som inte alls är avsett för publicering och vi behåller den informationen för oss själva. Den blir en pusselbit i vårt relationsbygge och vi utvecklar kanske ett kamratskap, till och med en vänskap. I värsta fall har journalisten abdikerat.

Så var går gränsen? Är det ”värre” för integriteten att äta middag än att samsas över ett hamburgerpaket från McDonalds? Om ministern klappar mig på axeln efter intervjun, om partiledaren kramar om mig när vi ses den fjärde och femte gången, om jag regelbundet spelar tennis med statssekreteraren – blir jag mindre kritisk då?

Och kan jag på egen hand avgöra mina överväganden? Kan jag lämna min reporterkropp och göra en opartisk bedömning av hur jag påverkats?

Under 20 arbetsdagar, utspridda på nio månader, följde fotografen Peter Claesson och jag förra året Gudrun Schyman. Sedan två år tillbaka jobbar jag som mediereporter på GP, och som ett led i den bevakningen ville jag beskriva relationen mellan politiker och journalister i en valrörelse.

Schyman-projektet var ett försök att ge läsarna nycklar till att tolka vem som sätter dagordningen och vem som manipulerar vem. Vi samlade in allt material genom vanliga intervjuer (ingenting off the record och inga bakgrundssamtal) och tanken var att publicera först efter valet. Eventuella nyheter skulle omedelbart föras vidare till tidningens politiska reportrar.

Trevande intervju

Ambitionen var att försöka komma Schyman närmare än om intervjuerna skulle publicerats påföljande dag. Resultatet presenterades i GPs lördagsbilaga Två Dagar den 21 september.

Det som började som en lite trevande intervju på Schymans riksdagsrum i januari utvecklades efterhand till spännande samtal. Ju oftare vi fick vara ”flugor på väggen” i olika sammanhang, ju mer vi såg av hur hon agerade och betedde sig, ju fler intervjuer jag gjorde, ju närmare Peter kom med kameran och ju längre tiden gick desto bättre kontakt fick vi.

Det finns helt klart en koppling mellan den tid en journalist och en intervjuperson spenderar ihop – och den grad av närhet de etablerar.

Och detta handlar förstås inte enbart om relationer till statsministern eller en partiledare. Samma sak gäller för kommunreportern och kommunalrådet, sportjournalisten och klubbordföranden, nöjesskribenten och musikern. Kort sagt: alla.

Hur ska vi hantera det?

Å ena sidan vill vi ju göra de här långa projekten och vidmakthålla våra goda relationer. De ger förhoppningsvis läsaren /tittaren/ lyssnaren en djupare och bredare insikt. Å andra sidan ställs vår integritet på stora prov när det bjuds på middag eller pussas på kinden, när man blir kallad vid förnamn eller specialbehandlas på ett eller annat vis.

Vi utsätts – i olika utsträckning – för frestelser. Personer vi är satta att bevaka och granska vill gärna investera i en sorts kamratskap med reportern. Genom att vinna vår sympati hoppas hon/han att vi ska vara mindre kritiska. Erik Fichtelius hävdar att han i sina kontakter med Göran Persson varit ”medveten om problemen, men kunnat hantera dem”.

Vad mer kan en reporter göra?

Diskutera med fotografen, förstås, och med projektledaren – om man förärats en sådan. Föra en vital och öppen diskussion på redaktionen om var gränsen kan/ska/bör gå. Jag sitter inte inne med någon enkel lösning, jag vill bara konkretisera problemet.

När två människor möts så utvecklas alltid någon form av relation och inte ens den störste av stjärnreportrar är gjord av teflon.

mediereporter, Göteborgs-Posten

Fler videos
Fler avsnitt