Gå direkt till textinnehållet

Utlovad opartiskhet bör utvärderas

Pressombudsmannen Ola Sigvardsson skriver på journalisten.se att han är tveksam till idén att medier ska vara opartiska över tiden, vilket jag i olika sammanhang har resonerat om.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Hans skäl för att vara tveksam är dels att det skulle vara mycket resurskrävande, dels att det skulle innebära att redaktioner skulle tvingas göra val, för att balansera rapporteringen, som strider mot professionella journalistiska bedömningar.

Ola Sigvardssons andra invändning är rimlig. Det vore orimligt att kräva att man för ballansens skull måste publicera något ”snällt” om den som man under en tid kritiskt granskat hårt. Det kan givetvis vara befogat att fortsätta en kritisk granskning så länge som det finns mer att berätta.  

Men Ola Sigvardssons invändning fäller inte idén om opartiskhet över tiden. Inte sällan handlar rapporteringen om konflikter och skillnader mellan parter som representerar olika synsätt eller åsikter, till exempel när det gäller inställningen i samhällsfrågor som bottnar i olika värderingar. En redaktion som då ständigt tar sin utgångspunkt i det ena lägrets problemformulering får sägas vara partisk, även om den motstående parten kommit till tals med bemötande varenda gång.  Friskolefrågan i SVT är ett bra exempel på detta, eftersom nästan alla inslag under ett år tagit en friskolekritisk utgångspunkt, särskilt när det gäller vinstdrivande företag som driver skolor.

Det räcker inte att utvärdera ett enda inslag för att bedöma om en nyhetsredaktion behandlat ett ämne opartiskt, menar jag. Den redaktion som vill hävda sin opartiskhet måste också utvärderas över tiden. Man kan diskutera vilka kriterier som är relevanta för en sådan bedömning. Men det är inte jag som hittat på att själva idén om att opartiskhet också kräver opartiskhet över tiden. Den tanken finns både hos Granskningsnämnden, i de interna regelverken hos både Sveriges Radio och Sveriges Television och är dessutom en bärande tanke för en del av medieforskningen till exempel när det gäller hur partierna behandlats av medierna under valrörelser. Medieprofessorn Kent Asp talar om ”rättvisa medier”, som liknar ”opartiska medier”: ”att den (nyhetsförmedlingen)  behandlar olika åsiktsriktningar på ett sådant sätt att inte någon åsiktsriktning eller aktör oskäligt gynnas eller missgynnas.”

I Sveriges Radios programregler uttrycks opartiskhet över tid:
”Kravet på opartiskhet innebär alltså bl.a. att olika åsikter ska komma fram i programmen och att varje ämne ska behandlas så mångsidigt som möjligt. Det behöver inte alltid ske i varje enskilt program men kravet måste uppfyllas över tid.”

I SVT:sRiktlinjer för publicering i SVT” öppnar man för möjligheten att balansera ett partiskt inslag med ett annat inslag:

”Om ett kontroversiellt ämne eller händelse behandlas ensidigt (så att endast en parts version eller synpunkter klart dominerar programmet) kan detta accepteras om denna förutsättning klart framgår av programmets/inslagets inledning och/eller om balansering skett med annat program som man hänvisar till.”

Granskningsnämnden för radio och tv prövar ibland frågan om partiskhet för flera olika inslag sammantaget, vilket jag tolkar som ”opartiskhet över tid”. På en direkt fråga har jag fått svaret från Granskningsnämnden att det är möjligt att pröva på det viset och att det förekommer avgöranden. Granskningsnämnden har exemplifierat med rapporteringen om klimatförändringar och rapportering om internationella konflikter, som har prövats. Exempelvis finns ett ärende (12/01630) om rapporteringen från kriget i Syrien, där anmälaren menar att SVT:s rapportering generellt är partisk och där Granskningsnämnden tog ställning i frågan. Det finns vad jag vet inget principiellt skrivet från Granskningsnämnden när det gäller opartiskhet över tid, vilket är anmärkningsvärt. De är generellt dåliga på att förklara och precisera vad som gäller.  

Här kan man invända – och kanske är det detta som Ola Sigvardsson egentligen är ute efter – att det är oklart hur denna utvärdering ska gå till. Vad innebär det mera exakt att vara opartisk över tiden och hur utvärderas det? SR:s och SVT:s riktlinjer ger inga närmare svar om detta. Och Granskningsnämnden tar inte upp frågan i sin praxissamling.

Vad jag vet finns det inga verktyg på exempelvis Sveriges Televion för att utvärdera opartiskheten över tiden. Men i vissa fall verkar det finnas. Exempelvis har Sydsvenskan – en tidning som således inte har ett krav på opartiskhet – en mångfaldspolicy som bland annat går ut på att utvärdera mångfalden på första sidan av tidningen, över tiden.  Det leder till intressanta frågor om hur journalistiken möjligen påverkas av en slags kvotering.

Man borde kunna kräva av SR, SVT och Granskningsnämnden att de förklarar närmare hur de tänkt: vad innebär opartiskhet över tiden och hur utvärderas det?

För min egen del är det uppenbart att det går att utvärdera opartiskheten över tiden, till exempel genom att kategorisera många inslag baserat på huvudvinkel och problemformulering, och se om det sammantaget lutar åt något håll. I detta kan man inspireras av gestaltningsteori som bland annat medieforskaren Jesper Strömbäck behandlat. Jag kan också se exempel på att vissa aktörer i princip aldrig får särskilt kritiska frågor av medier medan deras motståndare i princip alltid får det. Det är inte opartiskt. Och det måste utvärderas över tiden, det räcker inte med ett enstaka exempel.

Samtidigt är jag skeptisk till att en statlig myndighet kan eller ens är lämplig att bedöma och utgöra ”domstol” för hur åsikter skildras i medierna. Men redaktionerna borde själva fundera på hur de lever upp till de fina löftena om opartiskhet och hur det utvärderas. Deras önskan att ha högt förtroende tror jag kommer att leda dit, så småningom.   

Jag tror att den viktigaste faktorn för att komma vidare i denna diskussion är att vetenskapen ägnar mer energi åt att utvärdera. I nuläget handlar det mest om hur partierna behandlats i valrörelser. Och det får till effekt att medierna är mycket medvetna om att de kommer att utvärderas på denna punkt, och de anstränger sig för att upprätthålla opartiksheten i förhållande till partierna. Debatten om Soran Ismail i Sveriges Radio är ett exempel på detta. Medieforskarna  borde helt klart bredda perspektivet och titta mer på hur olika sakfrågor skildras, opartiskt eller partiskt.

Mats Olin
Timbro Medieinstitut

Läs Ola Sigvardssons krönika här.

Fler avsnitt
Fler videos