”Stärk journalistikens integritet!”

Det var inte mycket bevänt med den journalistiska integriteten i det förgångna. Politiken och journalistiken var sammanvävda. Allan Hernelius var under 1960-talet såväl riksdagsledamot som chefredaktör för Svenska Dagbladet och Yngve Möller kombinerade 1954–1972 uppdragen som chefredaktör för Arbetarbladet och som riksdagsledamot och var dessutom ordförande för stadsfullmäktige i Gävle. Ola Ullsten var på 1960-talet ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund och ledarskribent på Dagens Nyheter, samtidigt.

Även rättskipningen och journalistiken var sammanvävda. Fritjof Enbom, som var kommunist och hade varit journalist vid Norrskensflamman, dömdes 1952 för spioneri för Sovjetunionens räkning. I domstolen satt bland andra landets kommunistledare Hilding Hagberg, tillika chefredaktör för Norrskensflamman och kollega med Enbom men där satt även Leif Kihlberg, Dagens Nyheters politiske redaktör och kulturchef. Båda dömde i målet, som nämndemän, men skrev ändå i sina tidningar om rättegången. De kunde vara domare och journalister, samtidigt.

Medvetenheten om vikten av journalistisk integritet är nu en annan. Men det finns oacceptabla intressekonflikter. En sådan uppstår på grund av journalisternas intresse att kunna bruka korrupta metoder för att skaffa material.

Regeringen har uttalat att mutbrott inte får användas för att skaffa uppgifter och att ”det inte kan komma i fråga att privilegiera journalister eller andra som för att söka material använder sig av brott.” Det gäller exempelvis om en journalist, som lämnar en förmån till en polisman för att få sekretessbelagd information från en pågående förundersökning.

Tidigare kvällstidningsreporten och chefredaktören för Journalisten 1986-1990, Lars-G Holmström, kritiserar att poliser ”systematiskt bryter mot sekretessen i förundersökningar, tjänar stora (tips)pengar på att lämna ut hemliga uppgifter, som ensidigt gagnar de kriminella, skadar eller ibland till och med ödelägger kollegernas arbete. [… det] överförs rätt hyggliga belopp per månad till viktiga polisläckor och andra nyckelkällor […].”

Trots regeringens klara uttalande tar varken Journalistförbundet eller Tidningsutgivarna avstånd från mutbrott som arbetsmetod. Det kan inte uteslutas att de även godtar att journalister hackar sig in i personers mobiltelefoner och datorer, ett brott av samma svårighetsgrad som mutbrott. Det hör också till saken att polisers försäljning av sekretessbelagd information kan skada Polisens utredningar. Vilket vittne eller brottsoffer vill lämna upplysningar till en polisman som kan komma att sälja den information som de lämnar i förtroende?

Mot den här bakgrunden finns det skäl att överväga en förstärkt insyn i det journalistiska arbetet. En möjlighet vore att sträcka ut meddelarskyddet till att omfatta mediernas anställda, naturligtvis på ett sätt så att källskyddet inte kommer i kläm. Ett alternativ vore att i kollektivavtal tillförsäkra de medieanställda skydd mot repressalier och efterforskning.

Vidare bör det uppmärksammas att Journalistförbundets syn på anskaffningen av material står i kontrast till tidningarnas strikta syn på integritetskränkande publiceringar. Förbundets yrkesetiska regler, som kom till 2014, ska ses över vilket förhoppningsvis leder till en skärpning av dem.

För det första bör det göras klart att mutbrott, hackning och liknande förfaranden inte är godtagbara. Vidare bör medierna – i en form som inte kränker källskyddet – upplysa om de betalat för sitt material så att allmänheten får en möjlighet att bedöma publiceringens trovärdighet. Journalisters intressekonflikter, inklusive bisysslor, samt andra bindningar bör också göras offentliga vilket även gäller intressen i publiceringar som deras mediehus eller deras ägare kan ha.

Det bör införas en disciplinär påföljd för överträdelser av reglerna i tillägg till den nuvarande, smått komiska påföljden, som är uteslutning ur förbundet. En avgift som erläggs av arbetsgivaren borde därför övervägas och möjligen att Medieombudsmannen får i uppdrag att pröva reglernas efterlevnad.

Integritet i fråga om anskaffningen av material är särskilt viktig eftersom en diskutabel anskaffning gärna leder till en diskutabel publicering.

Recensionen av böcker är ytterligare ett problematiskt ämne. Det finns åtskilliga tidningar, exempelvis The Economist, som aldrig recenserar en bok författad av en av tidningens reguljära skribenter, än mindre av dess chefer. Skälet är ”svårigheten att övertyga läsarna om att recensionerna är oberoende.”

Svenska tidningar brukar däremot recensera böcker av sina egna journalister och gör ibland idolporträtt av dem. Ett sådant val av en bok för recension är en favorisering redan därför att det ges ut cirka 6 200 skönlitterära verk årligen i Sverige. Visserligen inbjuds en utomstående kritiker att vara recensent men ett val av recensent predestinerar inte sällan bedömningen av boken.

Den här problematiken har nyligen ställts på sin spets i Dagens Nyheter med anledning av Björn Wimans nyutkomna bok Den lyckligaste leken. Wiman, som är tidningens kulturchef och som sådan ansvarig för kultursidans innehåll, har beslutat att publicera ett längre utdrag ur boken, en kort intervju och en helsidesrecension.

Det har kritiserats från flera håll men försvarats av Wiman, som i P1 Medierna påpekar att han samrått med ”kloka kolleger” och att de inte sett några problem. Han framhåller också bokens nyhetsvärde och beklagar om det ser ut som om ”utrymmet använts för något annat syfte.”

Han håller också fram att läsarna kan ha ett intresse för vad tidningens medarbetare skriver och gör. Det låter sig säga. Men det är just hans publiceringar om sin egen bok som kan vara problematiska. Intresset för hans verksamhet vid sidan av tidningen bör vika.

Bedömningen av en publicerings skadlighet ska göras objektivt. Det saknar därför betydelse vad Wiman själv och hans ”kloka kolleger” tycker och det spelar inte heller någon roll om det inte har funnits något otillbörligt syfte.

För en sådan objektiv bedömning ligger det närmast till hands att ta fasta på hur läsekretsen kan antas uppfatta publiceringarna. Som framgått har läsarna goda skäl för uppfattningen att ”utrymmet använts för något annat syfte” nämligen att Wiman missbrukat sin makt för att gynna sig själv. Det skulle ha varit klokt av honom att hålla ett säkerhetsavstånd för att förtroendet för tidningen inte skulle ta skada.

En sådan uppfattning stämmer väl över ens med den allt striktare syn på vikten av integritet som numera gäller för alla slags institutioner, såsom myndigheter, rättsväsendet, medier med flera – allt striktare även för kulturjournalistiken. Tiden är förbi då Olof Lagercrantz ansåg att kritiken blev bättre om man inte brydde sig om att sträva efter oberoende mellan recensent och recenserad.

Claes Sandgren
seniorprofessor, Stockholm Centre for Commercial Law, Stockholms universitet, och författare till boken Korruption, intressekonflikter, matmissbruk och maktfullkomlighet (2023).