Gå direkt till textinnehållet

Slagträ i en helt annan debatt

Krönikören Kjell Häglund skriver på Journalisten.se om SvDs granskningsserie Panikens pris, om massvaccineringen mot svininfluensan, att den mest handlar om en ”två år gammal uppgrävd stridsyxa”.  Det är djupt ironiskt, eftersom det framför allt är han själv som gräver efter gamla yxor: han har i flera år bedrivit en aggressiv och stundtals rätt obehaglig personkampanj mot SvDs medicinreporter Inger Atterstam. 

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Jag är också inkluderad i den kampanjen numera – och får väl närmast känna mig hedrad över att han den här gången nämner mig vid mitt riktiga namn. När han twittrar om saken brukar han oftast benämna mig ”Jöns”, i den vuxenmobbaranda som präglar många av hans vilt vevande angrepp.

Det mest häpnadsväckande med Häglunds senaste rallarsvingsinlägg är fyra saker:

  1. Att han i sin långa text nästan helt undviker att nämna det som artikelserien framför allt handlade om: nämligen de narkolepsidrabbade barnen. Seriens namn Panikens pris syftar på just dem: vi har i de här artiklarna lyft fram deras situation, givit namn och livsöden åt de drabbade och initierat en debatt om hur de kan få stöd av samhället. Den har nu lett till att det för första gången finns en politisk majoritet för att de åtminstone ska få ett juridiskt ombud och socialminister Göran Hägglund talar nu om behovet att göra mer för de drabbade än att bara förlita sig på Läkemedelsförsäkringen – och det talas nu öppet om en situation som är jämförbar med neurosedynskandalen.
  2. Att han, efter att ha blundat för ovanstående, försöker framställa artiklarna som ställningstagande mot vaccinering i stort. Det är fullständigt huvudlöst: det finns givetvis inget sådant i innehållet över huvud taget och att utmåla Inger Atterstam som en vaccinmotståndare generellt är förstås grovt felaktigt. Här gör sig Häglund snarare till like med de ”rättshaveristiska antivaccinaktivister” som han nämner, genom att förvränga innehållet i artiklarna, för att kunna använda dem som slagträ i en helt annan debatt.
  3. Att han får det att framstå som att SvD inte låtit kritiker komma till tals. Till att börja med innehåller artikelserien flera intervjuer med bl a ansvariga ministrar och tjänstemän, där de utförligt får ge sin syn. Därutöver har Inger Atterstam varit väldigt tillgänglig för debatt i all form: i en chatt på SvD.se och i flera debattprogram i SR och SVT. Öppnare kan man knappast vara för diskussion. Men detta förtiger Häglund: istället ägnar han lång uppmärksamhet åt vad jag som redaktionschef skrivit och inte skrivit på Twitter. Som om  detta var det enda relevanta forumet och som om alla hade tid att leva sina liv helt där.
  4. Att han målar upp en bild av Inger Atterstam som en oseriös journalist som driver personliga kampanjer. I själva verket är hon Sveriges mest prisbelönta medicinjournalist de senaste decennierna. I den av Häglund förhånade forskarrapporten från JMG – som han beskriver helt felaktigt – skärskådas mediernas rapportering väldigt noga, även Atterstams artiklar. Ingenstans påvisas faktafel eller faktaförvrängningar i hennes och SvDs rapportering. Det är helt och hållet Häglunds eget hjärnspöke, drivet av en helt annan agenda än både den vetenskapliga och den journalistiska. Hans påstående om ”metodiska faktaförvrängningar” kan bara beskrivas som förtal.

Att Häglund genomgående har en ton som i varje adjektiv och varje beskrivning sträver efter att förlöjliga och förvränga vad som verkligen rapporterats får stå för honom och tidningen Journalistens ansvarige utgivare. Men om man kritiserar en rapportering för att vara svartvit vore det kanske rimligt med en mindre polariserad position och färre direkta lögner och faktafel.

Häglund ironiserar också vilt över påståendet att vi arbetat med detta i ”månader”. Men det har vi: det är den tid de tagit att få ut begärda mejl, att få fram alla underlag, att bygga upp relationer och förtroende med narkolepsidrabbade familjer, att få folk att vilja prata o s v. Häglund tycker att de uppgifter vi fått fram är ”banala” och viftar bort uppgifter i mejl med att de är offentliga. Men han glömmer en viktig sak: det är ingen annan som brytt sig om att ta fram dem. Trots att detta var den största vaccinationsinsatsen i svensk historia och trots att den fick katastrofala effekter har den mediala granskningen av massvaccineringen och narkolepsin varit ytterst begränsad.

Vår granskning har visat att det fanns smittskyddsexperter på hög nivå som ifrågasatte vaccineringsinsatsen, men som kördes över. De tidigare okända uppgifter vi redovisat har lett till att det för första gången förs en diskussion i självkritisk ton, även från massvaccinationsförespråkares sida, om brister som borde ha uppmärksammats tidigare. Det talas också nu öppet om behovet av en oberoende granskning av insatsen: att det inte räcker att myndigheterna utvärderar sig själva.

Smittskyddsinstiutet, SMI, har över huvud taget inte tidigare velat kommentera hur många liv som räddades av vaccineringen före vår granskning. Det som Häglund kallar deras dementi – efter vår publicering om sex räddade liv –  är första gången de öppet talar om de här frågorna. Fram till det att SMIs pressmeddelande skickades ut har de och andra huvudaktörer varit oerhört svävande kring effekten av massvaccineringen, trots att den redovisats till den officiella regeringsutvärderingen. Det pressmeddelande de skickade ut 16/2 är också första gången de medger att det var ”mycket få liv som räddades i förhållande till kostnaden för vaccinet” samt att ”siffran sannolikt också är för liten ur etisk synvinkel om man ställer den i relation till de cirka 150 narkolepsifallen”.

Fram tills dess hade alla myndigheter och departement  – och de flesta medier – talat mycket berömmande om massvaccineringen. Det enda vi kunde få SMIs generaldirektör Johan Carlson att tala om när det gällde uppskattningar av antalet räddade liv var citatet ”mellan 20 och 70”. Denna uppgift hade vi med i samma artikel där vi redovisade regeringens utvärdering av kampanjen. Att påstå att vi försöker mörka SMIs siffror är alltså en direkt lögn: de enda som försökt mörka dem, fram till pressreleasen den 16 februari är i så fall SMI själva. Då talade de om 60 räddade liv. En siffra som strider mot vad de redovisat till regeringen tidigare.

Det visar i sig på vikten av den här artikelserien. Nu kanske det går att få fler att tala klarspråk och problematisera mer, i stället för att hålla sig fast vid sina gamla mantran om att massvaccineringen med Pandemrix var en framgång. Och agera när det gäller stöd för dem som drabbades allra hårdast.

Efter Inger Atterstams deltagande i SVT Debatt 16 februari – efter SMIs ”dementi” – tackade SMIs generaldirektör Johan Carlson offentligt SvD och Inger Atterstam för en viktig och värdefull granskning. Onekligen ett egendomligt beteende om SvD hånat och misstolkat SMI så som Häglund argumenterar. Carlson sade bland annat ”vi har lärt oss mycket av det här.”

Carlson var inte ensam om att hylla SvDs rapportering. Flera andra medicinska experter och politiker, liksom tunga publicister, har lyft fram SvDs och Inger Atterstams  och övriga SvD-reportrars rapportering som viktig och värdefull.

Det får Häglunds angrepp att framstå som precis vad det egentligen är: osakligt, vettlöst och helt och hållet drivet av en personlig agenda.

Martin Jönsson
redaktionschef, SvD

Fler videos
Fler avsnitt