PK på väg att upprepa misstag från 1940-talet

Publicistklubben (PK) är Sveriges mest prestigefyllda sammanslutning för journalister. Dess stadgar inleds stolt med deklarationen att organisationens ”främsta uppgift är att slå vakt om tryck- och yttrandefriheten”.

Vad som däremot inte nämns i PKs officiella historik är hur klubben misslyckades att upprätthålla sina stadgar, då de sattes på prov under andra världskriget. När demokrati, tryckfrihet och yttrandefrihet – då liksom i dag – utmanades av starka auktoritära krafter, ställde sig PK på de senares sida. Tyvärr verkar PK på väg att göra samma misstag i nutiden.

Den nyvalda ordföranden Anna Hedenmo bekräftar i en debattartikel (Expressen 7 juni) ultranationalismens propaganda. Hon anser att traditionella medier styrs av en ”åsiktskorridor”, upprätthållen av en dold mediekonsensus. ”Den fria debatten hämmades efter att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010”, skriver Hedenmo.

Annons

Naturligtvis anser jag inte att Hedenmo tillhör extremismen. Men Hedenmo låter sig förföras av skickligt konstruerad propaganda. Däri ligger min kritik.

I själva verket har Sverige återkommande hetsigt debatterat invandring, i princip sedan svenskarna själva slutade fly sitt hemland under det tidiga 1900-talet. I dag ser vi absolut en högkonjunktur i frågan, oavsett om Hedenmo upplever debatten ”hämmad”. Faktum är att dagens debatt nästan är en kopia av flyktingdiskussionen 1938. PK kan lära mycket av den taktik som dåtidens rasism använde gentemot media. Samma propagandametod upprepas i dag.

År 1938 befann sig rekordmånga europeiska judar på flykt. De flesta av Europas länder – däribland Sverige – ansåg att cynism var viktigare än människoliv. Sverige ”uttryckte stor sympati med de förföljda judarna, men förklarade samtidigt att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Skälen var främst ekonomiska och sociala hänsyn samt risk för ökad arbetslöshet”, skriver historikern Ingela Karlsson. Känns situationen igen?

De svenska Tysklandsvännernas propagandataktik var att undvika sakfrågan. I stället kritiserades medierna. Forskaren Patrik Lundell skildrar i en studie hur protyskarna vädjade till journalisternas professionalitet genom att efterlysa ”objektivitet”. Exempelvis Riksföreningen Sverige-Tyskland förklarade som sitt syfte att ”på ett verkligt objektivt sätt” skildra Nazityskland utifrån ”vetenskapliga och opolitiska förtecken”. Tidningarna som tog avstånd från nazism kritiserades för att vara partiska och därmed oprofessionella.

Nu liksom då anser ultranationalismen att traditionella medier ljuger, mörkar och vinklar nyheter subjektivt. Detta borde åtgärdas via ”ett rent objektivt upplysningsarbete”, som det hette 1938. Återkommande är ordet ”censur” för att beskriva den traditionella pressen.

”Åsiktskorridoren” på 1930-talet beklagades utifrån att nazismens goda argument ”systematiskt tigits ihjäl i svensk dagspress” samt att Tysklandsvänner därmed ”skrämdes till tystnad” eftersom priset i offentligheten blev för högt. Jämför med Anna Hedenmos påstående att ”när högt profilerade ledarskribenter, kulturskribenter och krönikörer klistrar främlingsfientliga etiketter på journalister som försöker lyfta även de svåra frågorna, riskerar en tystnad att breda ut sig. Alla orkar inte framhärda, priset blir för högt.”

År 1939 gick PK in i andra världskriget och ingen kan påstå att organisationen oroade sig för de auktoritäras förtryck av ”tryck- och yttrandefriheten”. Tvärtom. PK leddes 1939–42 av Ivar Österström, redaktör för Västernorrlands Allehanda. Österström skam blev i krigets slutskede – då nazismens sanna väsen inte längre kunde förnekas – honom övermäktig. Han utsågs till en av ”1940 års män” (det vill säga en av de värsta Tysklandsvännerna) i antinazisten Ture Nermans berömda bok om eftergiftspolitiken.

Generellt oroade sig aldrig PK för det svenska statliga förtrycket av pressen under andra världskriget. Tvärtom antog föreningen nazismens perspektiv angående yttrandefrihet och agerade mot dåtidens ”åsiktskorridor”, enligt den svenska nazistiska propagandans önskemål om ”objektivitet”.

En särskild måltavla för PK under kriget var antinazisten Torgny Segerstedt. PK gick till aktion 1941 (samma år som Förintelsen inleddes) för att ”utplåna de dåliga intryck som herrar Segerstedt med flera göra i Berlin”. PK arrangerade en studieresa för nazityska journalister. Resan genom Sverige leddes av PKs skattmästare och klubbens pronazistiska propagandaaktion blev en succé.

Utifrån den egna historiken vore det därför önskvärt att PK gjorde en självkritisk revidering av sina ställningstaganden i nutiden. En tredjedel av Sveriges publicister arbetar 2017 under mordhot. Den förkrossande majoriteten av de politiska hoten kommer från välorganiserade rasister; sverigedemokrater och nazister.

Att PKs ordförande i det läget låter sig luras av rasismen och hävdar att invandringskritik tystas av en svensk ”åsiktskorridor”, via en grumlig konspirationsteori om icke-uttalade överenskommelser bland svenska ”redaktionschefer och enskilda journalister”, är ingen legitim linje för PK. För vilken är denna konspiration som har att vinna på att organisera mörkandet, som ska genomsyra svensk press? Rasisterna har sina teorier klara, utifrån Adolf Hitlers propaganda om ”lügenpresse” (lögnpressen). Det är ”internationalisterna” eller ”kosmopoliterna”, som ligger bakom. Det vill säga; judarna.

Detta måste bekämpas! Jag inbillar mig inte för en sekund att Anna Hedenmo instämmer i sverigedemokraternas och nazisternas antisemitiska förklaringsmodeller. Därmed borde lögnpropagandan om en mediestyrd ”åsiktskorridor” vara den verkliga måltavlan för Publicistklubbens opinionsarbete 2017. Det är hög tid att vakna och ta striden.

Henrik Arnstad

SVAR FRÅN ANNA HEDENMO:

Henrik Arnstads text är en mycket tydlig illustration till det fenomen jag har försökt beskriva tidigare. Nämligen att de journalister som – under senare år och fram till regeringens omsvängning  2015 – ville skildra flyktingmottagandets utmaningar och den folkliga opinionen, ofta anklagades för att gå de främlingsfientligas ärenden och fiska i grumliga vatten. I dag märks dock en vilja till självkritik i denna fråga bland journalister, något jag tror är viktigt för vår trovärdighet.

Publicistklubben samlar journalister som verkar för en vid yttrandefrihet och en god pressetik, och klubben har som organisation ingen uppfattning om till exempel invandringen är för stor eller för liten. Vi verkar för att olika åsikter ska ventileras, allt under beaktan av kravet på en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften och etiken.

Under andra världskriget var de självständiga publicisterna få. De flesta ställde sig bakom regeringens politik både när det gällde relationen till Tyskland och presspolitiken. Erfarenheterna visar behovet av självständighet och ett bibehållande av det fria ordet och yttrandefriheten. Publicistklubben får aldrig förhålla sig passiv till, eller understödja en yttrandefrihet som kännetecknas av repression och inskränkningar,  oavsett om det är freds- eller krigstid.

Anna Hedenmo
Ordförande Publicistklubben