Olle Fors: : Textreklamkommittén behöver mer muskler

Textreklamkommittén är ifrågasatt av utgivarna, och kan man tro, sedd över axeln eller bortglömd av Journalistförbundets ledning. Efter ett knappt år i verksamheten, och efter en handfull möten, kan jag begripa båda parters synpunkter.

Rolig och spännande mediekritik handlar ju om drev, uthängningar och grova etiska övertramp.

Att granska svassande reportage om ortens ICA-handlare, eller vad textreklamartiklar nu brukar handlar om, är ju så trist så att klockorna stannar. Men oviktigare än tunga etikdebatter? Knappast. För förbundets medlemmar borde textreklamreglerna vara minst lika viktiga som de övriga etiska reglerna.

Annons

Många äldre journalister har reklamreglerna i ryggmärgen. De kan utan att blinka skilja på ett riktigt jobb och ett förnedrande uppdrag. De kanske till och med kan säga nej. Eller med högburet huvud göra jobbet inom reglernas gränser. Äldre chefer delar förmodligen inte ens ut såna jobb – de vet hur personalen reagerar, och har ofta samma ryggmärgskänsla inför vad som är dålig, oförsvarbar journalistik.

bryt

Yngre journalister som skolas i en miljö där webb, radio, TV och tidningar ibland är en ogenomtränglig blandning av sponsorer, reklam och journalistik förstår ibland inte ens textreklamproblemet. Snart har den generationen tagit över tidningarnas chefsposter. Då blir det ännu självklarare för en redaktion att låta en kommersiell aktör stå för research, bedömning och betyg av sina egna varor – och sedan presentera det som tidningens egen konsumentjournalistik. På kort sikt en billig och bra affär, på längre sikt förödande för den tidning som vill ta betalt av läsarna – eller av riktiga annonsörer.

Det pågår en intensiv jakt efter nya samarbetspartners och nya affärsidéer. En del affärer kan bli så journalistiskt orena att de gamla ryggmärgsreglerna måste bort.

På Aftonbladet tvingades reportrarna att skriva hyllningsartiklar till den bantningsmetod man säljer på webben. Att skriva att det också finns andra metoder, till och med billigare och bättre, ingick förstås inte i uppdraget. Resultatet av dessa ansträngningar blev en stor kommersiell webbframgång som alla utgivare drömmer om att kopiera.

bryt

Nya inkomstkällor kräver nya journalistiska bedömningar. Vilka sporter ska Expressens journalister skriva stort om när vår lilla TV-sportkanal ska lanseras? Beachvolleyboll? Traktorpulling?

Expressen är ett dystert exempel på det fortgående förfallet. Journalistiska bedömningar styrs av samarbeten – till exempel med schlagerfester eller Gyllene tider. Öppen textreklam för alla möjliga varor dyker upp i nyhetsartiklar, helt i klass med lokalbladens ICA-butiksjournalistik (minus utsikten att få en betald annons som tack för reklamtexten, vilket gör publiceringarna i Expressen desto obegripligare).

Ledningen ser inga problem. Förstår knappt diskussionen. Om det är så på en stor rikstidning, hur ser det då ut i fattigare provinser?

Textreklamkommittén behövs som en egen enhet. Kläms textreklamen in i en organisation som också ska syssla med ”de stora” pressetiska frågorna lär ingen bry sig om att diskutera de små trista övertrampen.

Men Textreklamkommittén behöver lite mer muskler. TUs och Journalistförbundets hemsidor borde ge kommittén utrymme (och uppdrag) att driva frågorna mer offensivt. Det skulle kunna leda till en ökad aktivitet i klubbarna, fler anmälningar och på sikt färre skitartiklar. Med lite ansträngning skulle även nya generationer journalister få ryggmärgskänsla för vad som är god journalistisk.

bryt

Att vissa utgivare blir så sura när de ifrågasätts av TRK beror säkert på att de också inser att en anmäld artikel är usel journalistik, helt oavsett om det är textreklam eller inte. Det bär nog emot att erkänna att man är en så klen utgivare att man släpper i väg skit till läsarna. Slipper man textreklamkommittén så slipper man åtminstone att blotta den bristen inför kolleger utanför huset.

Olle Fors

journalist på Expressen och ledamot i Pressens textreklamkommitté