Nils Hanson, Uppdrag granskning: Säkerheten brister
Uppdrag granskning har den senaste tiden utsatts för mycket kritik och många påhopp. En del av kritiken har varit befogad, annat har varit rent befängt.
Uppdrag granskning har den senaste tiden utsatts för mycket kritik och många påhopp. En del av kritiken har varit befogad, annat har varit rent befängt.
Till den senare kategorin hör påståendet om att vår reporter Micael P Lekberg medvetet skulle ha vilselett sin publik. Flera inlägg i Journalisten (nr 7/04 och 8/04) grundas på en anmärkningsvärd anklagelse i Mediemagasinet från en verksjurist på Brottsförebyggande rådet, Brå.
Denne hävdade i programmet att Uppdrag granskning manipulerat statistik om brottslighet bland militärer i landet. Han påstod dessutom att Brå både skriftligen och muntligen upplyst redaktionen om att det var fel att använda sig av den jämförelse som myndigheten själv hade tillhandahållit. Vi har försökt gå till botten med denna oerhört allvarliga anklagelse men kan inte finna annat än att den slår tillbaka mot myndigheten själv. Vår medarbetare utgick från att statistiken från Brå var korrekt.
Han fick ingen muntlig information om att det var fel att använda statistiken. Brå har dessutom, snart två månader efter Mediemagasinets granskning, inte kunnat visa någon handling där felet påtalas skriftligen. Ett sådant dokument är en allmän handling och borde lätt ha kunnat återfinnas. Det är därför rimligt att anta att handlingen inte finns.
bryt
Vi har nu i ett brev till generaldirektör Jan Andersson krävt en ursäkt från Brå. Vi begär att Brå medger sitt misstag, precis som Uppdrag granskning har gjort. Den missvisande statistiken borde aldrig ha publicerats. Att så ändå skedde tyder på allvarliga brister i den redaktionella organisationen och kan inte skyllas på en enskild medarbetare. Micael P Lekberg har mitt fulla förtroende.
Mediemagasinets granskning har lett till självrannsakan på Uppdrag gransknings redaktion. Vi har lovat våra tittare skärpning och arbetar nu hårt med att leva upp till dessa utfästelser. Redaktionen bygger upp en säkerhetskultur som ska leda till ett bättre program. Urval av bilder och uppgifter diskuteras på ett annat sätt än tidigare. Varje ord och siffra som ska publiceras passerar flera filter före sändning. Arbetsmetoder redovisas öppet. (Läs mer om vår handlingsplan på www.svt.se/granskning.)
Reportrarna på Uppdrag granskning är inte slarvigare än andra. Tvärtom, när jag tillträdde som projektledare i höstas imponerades jag över noggrannheten. På ingen annan redaktion jag tidigare arbetat har jag sett reportrar lägga ner så mycket tid på faktakontroll. Vetskapen om att varje ord troligen kommer att nagelfaras av Granskningsnämnden ger extra bränsle åt det arbetet.
bryt
Hur kan man då förklara bristerna?
Förklaringen är ett systemfel som är alltför vanligt. Det råder tveklöst en bristande säkerhetskultur på många redaktioner i landet. Här är de viktigaste orsakerna, som jag ser det:
* 1. Stor reportermakt. Den starke reportern är van vid att arbeta ifred. Han eller hon ser det som en självklarhet att få genomföra jobbet från idé till publicering utan att bli ifrågasatt. Det är dock svårt att agera djävulens advokat mot sig själv även för den duktigaste och mest noggranne av reportrar. Passiv arbetsledning. Att nagelfara reporterns arbete tar inte bara tid, det kan dessutom leda till uppslitande konfrontation med reportern. Det är bekvämast att låta bli.
* 2. Lam tradition. Vassare journalistik borde medföra en vassare intern granskning. Men det arbetet fortsätter enligt den tradition som sitter i väggarna sedan den tid då journalistiken sällan eller aldrig var annat än harmlös. Varför finns det inte kurser i faktakontroll, värdering av källor och granskning av råmaterial? Jo, därför att de inte efterfrågas.
* 3. Lindrig påföljd. En fällning i Granskningsnämnden eller Pressens opinionsnämnd svider onekligen. Men i andra länder, exempelvis USA, är noggrannhet en mer påtaglig förutsättning för överlevnad. Skadestånd i mångmiljonklassen och hot om avsked är otäcka men starka incitament.
Redaktionerna lägger ner stora resurser för att ta fram material för publicering. Försvinnande lite kraft går åt till det som borde vara viktigast av allt, nämligen att kontrollera materialet så att det som publiceras verkligen är sant.
Förhoppningsvis kan Uppdrag gransknings interna arbete inspirera andra redaktioner. Den som granskar andra måste skapa ett system för att granska sig själv.
projektledare, Uppdrag granskning
