Gå direkt till textinnehållet

Medierna klarar inte industrikrisen

Journalistiken har en central roll i det demokratiska samhället. Hur journalistiken väljer att rapportera om samhällsförändringar, vilka röster och perspektiv som blir representerade, är därmed av grundläggande betydelse för hur väl demokratin fungerar. Min forskning visar att i termer av klass brister det rejält i dag.  

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I min avhandling har jag tittat närmare på hur två tunga nyhetsförmedlare, Aftonbladet och Dagens Nyheter, rapporterade i samband med nedläggningen av Saabs fabrik i Trollhättan 2011. Som en referenspunkt till nyhetsrapporteringen om krisen i bilindustrin har jag jämfört med hur de berättade om textilkrisen och nedläggningen av en stor fabrik i slutet av 1970-talet.  Den här jämförelsen synliggör att det finns alternativa perspektiv när journalistiken rapporterar om en stor kris i industrin.

När det gäller rapporteringen från krisen i bilindustrin är tre tendenser tydliga i nyhetsmaterialet:

1: Journalistiken berättar om de arbetare som riskerar att förlora sin försörjning med tyngdpunkt på känslor snarare än tankar och handling. Känslojournalistiken fokuserar på den enskilde arbetaren som en isolerad individ som kastas mellan hopp och förtvivlan utan någon egentlig makt att påverka sin situation men med fullt eget ansvar för att lösa den. Familjen och den privata sfären är centrala delar av rapporteringen.

2: Journalistikens framställning av politikens ansvar för och kopplingar till arbetsmarknaden är mycket svag. De få gånger som regeringsrepresentanter är synliga i nyhetsrapporteringen månaderna innan bilfabriken stängs ner fokuserar på att förmedla deras medkänsla och förståelse för en svår situation.  När oppositionens röst hörs handlar det om skuldbeläggning och individkritik snarare än alternativa perspektiv och lösningar.

3: Journalistikens bedömning av vad som är av störst betydelse att berätta om i samband med krisen framgår tydligt. Det är det ekonomiska perspektivet som dominerar där den ekonomiska eliten, ägare och investerare, får det största utrymmet. Deras tankar och handlingar tolkas kontinuerligt av olika typer av experter, ofta ekonomijournalister, som spekulerar om olika tänkbara framtidsscenarion. Det är tydligt att journalistiken inte förmår att sätta krisen i ett bredare samhällsperspektiv utan fokuserar på spelet mellan olika ekonomiska aktörer i en timme-för-timme-rapportering om deras förehavanden.
 
Tittar vi på nyhetsbevakningen i samband med nedläggningen av Algots textilfabrik i Borås på 1970-talet intervjuas arbetarna i grupp och artiklarna lyfter fram den kollektiva gemenskapen, ilska mot ansvariga, fackets roll och politikens skyldighet att agera. Kontextualiseringen är omfattande och artiklarna lyfter upp frågor om vilken samhällsutveckling som har lett fram till krisen, liksom vad politiker kan och bör göra för att ta sitt ansvar. De experter som intervjuas representerar olika perspektiv – till skillnad mot 2010-talet då i stort sett bara ekonomiexperter kommer till tals. Journalisterna utkräver ansvar av ledande politiker och ställer ingående frågor som synliggör den inneboende spänningen mellan arbete och kapital. De ifrågasätter nödvändigheten med ökad lönsamhet för fabrikens ägare på bekostnad av arbetarklassens försörjning och möjligheten att behålla en viktig del av den svenska industrin.

Vad den jämförande analysen tydliggör är att vi för att förstå journalistikens diskurser och varför de ser ut som de gör måste se dem i en vidare kontext. Vi behöver diskutera de villkor som i dag omsluter såväl den journalistiska praktiken som den arbetsmarknad den är satt att bevaka.

Från 1970-talet till 2010-talet har samhället rört sig i en alltmer nyliberal riktning där individualisering, avpolitisering och ett ökat fokus på ekonomi formar villkoren för såväl arbetsmarknad som journalisters sätt att betrakta den. Färre journalister, och att dessa i sina rutiner präglas av idén om lönsamhet snarare än mångfald, ökar förmodligen heller inte möjligheten till självreflektion och kritisk medvetenhet om det egna hantverket.

Min analys visar att det sätt som journalistiken i dag bevakar en industrikris osynliggör frågor som är viktiga för arbetarklassen. Med tanke på journalistikens demokratiska uppdrag är detta problematiskt. I sin rapportering om krisen i bilindustrin tycks journalistiken oförmögen att representera röster och perspektiv bortom den dominerande tolkningen av arbete och ansvar. Det resulterar i en okritisk och endimensionell berättelse i stället för att representera en mångfald av perspektiv och att sätta in krisen i ett större sammanhang, vilket skulle hjälpa publiken att bättre förstå viktiga samhällsskeenden.
                                                                   Diana Jacobsson
                                                                   doktorand, Göteborgs universitet

Fotnot: Avhandlingens titel är Bruised by the Invisible Hand. A critical examination of journalistic representations and the naturalization of neoliberal ideology in times of Industrial crisis.

Fler avsnitt