Lindblom Hulthén: : Fixar du det, Leif?
Lycka till, vill jag förstås säga till Leif Pagrotsky, nu när han tillträder ämbetet.Stort skrivbord önskar jag honom eftersom han har fler arbetsuppgifter än sin företrädare. Särskilt utrymme på detta skrivbord för mediefrågor hoppas jag han skapar.
Dörren in till Arbetsdomstolen är tung och svart, men salen där förhandlingarna hålls är ljus och ålderdomligt hemtrevlig. Kolleger brukar klaga på åhörarstolarna träsmak, men de är betydligt mer ergonomiska än de blåmönstrade tortyrinstrumenten i Journalistförbundets sammanträdesrum.
I vittnesbåset sitter en medlem i Journalistförbundet. Hon har varit verksam i yrket i många år och är omvittnat kreativ, mångsidig och duktig. Hennes hjärna och hand har varit verksamma i många uppskattade program i public service-TV. Trots detta har hon bara haft fast anställning en enda vecka under sitt yrkesliv. Resten är vikariat, projektanställningar och andra diffusa anlitandeformer.
Detta är inte ovanligt. Många känner igen sig i hennes situation.
Hennes sista engagemang inom SVT innebar att arbetsgivaren efter sista projektanställningen ville ha kvar henne, men inte anställa henne. Hon skulle därför göra samma jobb plus lite till som egen firma, om hon ville vara kvar. Dessutom till sämre betalt, men det talade de inte om.
Hon hade under flera år utfört vanligt, reguljärt journalistiskt arbete. I varje normal verksamhet på arbetsmarknaden hade hon varit anställd för länge sedan.
Det ovanliga är att hon tagit fajten ända upp i AD. Public service, allas vår radio och TV, som finansieras med licensavgifter, dina och mina, har behandlat henne och behandlar många andra skamligt och ovärdigt.
Dom faller före jul.
bryt
I stora delar av vår svenska medievärld betraktar arbetsgivarna en fast anställning som vore den en skamlig sjukdom.
Det är oklokt även ur arbetsgivar- och ekonomisk synpunkt. Kontinuitet, planering, kompetensutveckling, kreativitet och etiska diskussioner får inte många chanser i ett sådant system. Dyrt är det att administrera och individer behandlas på ett sätt som är skam och ynkedom.
Skäms Christina på TV, Peter på radion och andra Christina på UR! Skäms ni styrelseledamöter i styrelserna för SR, SVT och UR som inte verkar bry er.
Skäms också ledningen för Norrtelje Tidning. Där har just en av de sista bastionerna mot utlasningen fallit. Istället för att ta intryck av samhälldebatten, istället för att försöka förebygga nya uppslitande avtalsstrider, istället för att fortsätta vara ett gott exempel sällar sig Norrtelje Tidning till raden av medieägare som prioriterar att utveckla sin kreativitet när det gäller att kringgå lagen om anställningsskydd.
Jag undrar om han är medveten om det, nya kulturministern, de alltför många medieägarnas arrogans mot de anställda.
Lycka till, vill jag förstås säga till Leif Pagrotsky, nu när han tillträder ämbetet.
Stort skrivbord önskar jag honom eftersom han har fler arbetsuppgifter än sin företrädare.
Särskilt utrymme på detta skrivbord för mediefrågor hoppas jag han skapar.
Det finns en del att ta i:
* Att journalistik inte är, men allt oftare behandlas som vilken vara som helst.
* Att journalistiken har en roll i demokratin, fast allt färre verka låtsas om det. Att allt fler redaktionella uppgifter såväl i privatägda medier som public service outsourcas.
* Att multijournalistik i allt mer utmärglade redaktioner gör det svårare för journalisterna att bedriva den goda journalistik de är kapabla till.
* Att utvecklingen på mediemarknaden i alltför stor utsträckning styrs av tekniska och ekonomiska betingelser.
* Att medierna inte diskuterar mediernas villkor.
* Att öppenheten attackeras och offentligheten krymper. (Finns ej utrymme att jaga dammråttor inom företag och förvaltningar så växer de lätt till riktigt stora skithögar.)
* Att reklamskatten snedvrider konkurrensen.
* Att ägarkoncentrationen ökar.
* Att public service attackeras som företeelse och att ledningarna för public service ägnar mer energi åt att ickeanställa folk än att i debatten försvara sin verksamhet.
* Att journalistutbildningen går totalt i otakt med arbetsmarknaden.
Bland annat.
Att journalistiken marginaliseras medan medierna får en allt större betydelse i samhället har direktverkan på medborgarnas möjlighet att hålla sig informerade och därmed på demokratin.
Du, Leif, vi skulle behöva en mediepolitik i det här landet.
Hur vi ska fixa det?
Att tillsätta en bred massmediepolitisk utredning vore en god början.
Journalistförbundets ordförande
