Gå direkt till textinnehållet

Beklagansvärd utveckling på Dagens Nyheter

Situationen på Dagens Nyheter är beklagansvärd. Dessvärre verkar händelserna där dock följa ett oroväckande mönster. Där minst sagt frostiga relationer mellan arbetsgivare och arbetstagare blir allt vanligare.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Dagens arbetsmarknad ställer många nya krav på dess aktörer. Och vi har lyckats anta dessa nya utmaningar på lite olika sätt. Några tycks dock lite vilsnare än andra, och inte sällan gäller det många arbetsgivare. Det finns dessvärre många tecken på att denna vilsenhet nu har lett till ett tänkande som närmast kan klassas som asocialt, åtminstone ur ett samhälleligt perspektiv.

Rätten att leda och fördela arbetet är en fras de flesta arbetsgivare kan rabbla i sömnen, likt ett mantra. Men allt färre av dem tycks inse att den rätten bygger på ett samhällskontrakt. En överenskommelse där arbetsgivaren får ikläda sig rätten att titulera sig som samhällsbärare, och där arbetsmarknadens parter tillsammans bygger framtiden.

Men det känns inte som att det är där vi befinner oss idag.

Svensk arbetsrätt bygger på uppgörelser mellan parter, med organisering som styrkegrund.  Därför är till exempel inte minimilöner lagstiftade i Sverige. Det är en sund syn på relationer på arbetsmarknaden, men bygger på att den delas av alla aktörer. Alltfler på arbetsmarknaden negligerar kollektivavtalens roll, och utvecklingen fortgår utan större reaktioner från någon. Arbetsgivare, som riskerar konkurrens med dumpade priser, reagerar inte. Riksdag och regering, som borde stå upp för den svenska modellen, reagerar inte. Och i den mån den fackliga världen protesterar mot avtalsvägrande arbetsgivare så ger det mycket liten effekt.

Visst, det är inne att prata CSR, Corporate social responsibility, och slå sig för bröstet som ansvarstagande. Men som alltid i vår värld är det handlingen som räknas, inte tomma ord i sig. För parallellt med dessa tomma fraser har vi ju tvärtom också sett ett allt hårdare klimat växa fram på arbetsmarknaden.

Min egen bransch, medievärlden, är för närvarande extra hårt utsatt genom krackelerade affärsmodeller, och eftersatt utvecklingsarbete. Överutnyttjande av visstidsanställningar, på gränsen till missbruk, kombinerat med bemanningsföretag och alla andra möjligheter till lösa förbindelser. Inflytandet från medarbetarna är alltför ofta minimalt, och verkar närmast ses som ett hinder för utveckling av många företagsledningar.

Och i kölvattnet på dessa hårda tider ser vi omstruktureringar där kolleger med decenniers erfarenhet plötsligt, närmast över en natt, anses vara överflödiga. Inte sällan beror denna hantering av medarbetarna, människor av kött och blod, på bristande kompetensutveckling från arbetsgivarens sida. Företagen har i alltför många fall inte vetat vilken kompetens de vill ha ens inom en snar framtid. Och många arbetsgivare tycks inte längre tycka att det är deras sak att investera i humankapitalet. I slutändan blir det då varje medarbetare som själv ska ta fullt ansvar för sin egen anställningsbarhet, trots att det inte är de själva som definierar den. Inte sällan leder sådan syn på medarbetarna till förnedrande situationer, aktualiserat nu senast på Dagens Nyheter men exemplen är dessvärre otaliga.

Och inte ens i de fall där ett sådant egenansvar för utveckling kan vara adekvat, där arbetet utförs av uppdragstagare, tycks vissa företag förstå sin samhällsroll. Om du lägger över ansvaret för kompetensutveckling på den som du köper en tjänst av, måste du förstå att det då ingår i priset. Idag är tvärtom arvodet för många av våra frilansande medlemmar så lågt att de inte har råd med sin egen kompetensutveckling. Alltför många av dem har inte ens råd att pensionsspara, det finns helt enkelt ingenting kvar när vardagens utgifter är betalade. Att inte respektera din nästas rätt till en trygg ålderdom, det är inte CSR, det är asocialt.

Och så här kan det inte fortsätta.

Rätten att leda och fördela arbetet bygger på ett samhällskontrakt, en uppfattning om att företaget är en del av något större. Varje steg bort från denna uppfattning är ett steg bakåt, till ett samhälle där otrygghet och rädsla breder ut sig. Och till slut brakar allt samman om vi inte skärper oss.

Samarbete och ömsesidigt inflytande mellan arbetsgivare och arbetstagare, skäliga villkor för alla aktörer oavsett anlitandeform, och respekt för kollektivavtal, det är inga tomma paroller, det är grunden för vårt samhälle.

Jonas Nordling, ordförande Journalistförbundet

Fler avsnitt