Tom Alandh – Björn Henriksson – Karin Elander Ett berättarteam
I trettio år har dokumentärfilmaren Tom Alandh jobbat ihop med fotografen Björn Henriksson och klipparen Karin Elander. De är samspelta efter att tillsammans ha gjort ett trettiotal filmer.De vill skapa motbilder, som nu när de gör en dokumentärfilm om Majid Jelili från invandrarförorten Tensta. Hans historia är en success story.
I trettio år har dokumentärfilmaren Tom Alandh jobbat ihop med fotografen Björn Henriksson och klipparen Karin Elander.
De är samspelta efter att tillsammans ha gjort ett trettiotal filmer.
De vill skapa motbilder, som nu när de gör
en dokumentärfilm om Majid Jelili från invandrarförorten Tensta. Hans historia är en success story.
Smock-schmock-schmooock!! Tom Alandh avslutar slagserien mot sandsäcken med en tung höger.
Han lattjar och stilar lite. Ett ögonblick kan man föreställa sig honom som en 15-årig, dagdrömmande Tom efter att Ingemar Johansson hade knockat Floyd Pattersson i Yankee stadium i New York den 26 juni 1959.
Men det här är Tensta Boxningsklubbs träningslokal den 23 februari 2000.
Klockan är strax efter två på eftermiddagen och Team Alandh värmer upp.
Fotografen Björn Henriksson kollar vinklar och ljusförhållanden medan Erik Näsman mekar med mikrofon och ljudmixer.
Vid fyradraget ska de börja filma när ett gäng smågrabbar tränar boxning.
”Illustration och tolkning är tillåtna och kanske nödvändiga berättargrepp i en dokumentärfilm, anser Tom. Men det får inte bli overkligt. Man får tolka, men inte hitta på.”
Medan de väntar passar de på att göra en intervju med Lars Myrberg, tidigare landslagsboxare och bronsmedaljör i 67-kilosklassen i OS i Söul 1988.
Han är avspänd framför mikrofon och kamera, medievan både efter en karriär i rampljuset och som kommentator på Eurosport.
Lars lär ut att boxning är något annat än att slåss. I boxning håller man sig till regler och ramar. Inom ramarna får man puckla på varann ordentligt, men bryter man mot reglerna blir det en snabb och bestämd reaktion.
Man skulle kunna ta till ålderdomligt högtidliga ord som Fostran för att beskriva den boxningens etik som Lars predikar. Den påminner en del om den som Edwin Ahlqvist lärde ut på 50-talet i Rekordmagasinet. Ahlqvist var ju för övrigt Ingemar Johanssons manager.
Tom undrar hur det kan komma sig att det svenska landslaget i boxning domineras av killar med utländska namn.
Lars förklarar att boxning internationellt är en stor sport och att det är naturligt för invandrarkillar att börja boxas. I den här sporten gör det inte så mycket om man inte hunnit lära sig språket perfekt.
Men det är inte Lars Myrberg som den här dokumentärfilmen ska handla om. Huvudpersonen – sjuksköterskan – ligger hemma hos sina föräldrar och sover.
Majid Jelili har jobbat natt på Karolinska sjukhuset. För en vecka sen blev han mästare i 54-kilosklassen på SM-boxningarna i Göteborg.
Tom Alandhs berättelse ska handla om Majid, som är född i Sverige av föräldrar som kommit hit från Marocko. Det ska bli en film om Majids liv och boxningskarriär.
– Invandrares liv i Sverige skildras ofta som behäftade med problem, säger Tom. Vi vill skapa motbilder.
Majid är skicklig både som boxare och som sjuksköterska. En förebild som smågrabbarna i Tensta ser upp till.
Team Alandh har följt Majid i någon vecka nu. I går var de med honom på jobbet.
– Han var imponerande när han närmade sig de nyopererade och skötte om dem, säger Björn. Han skulle gärna få sköta om mig om jag blev sjuk.
I förra veckan åkte de ner till Göteborg och såg Majid bli svensk mästare.
Björn Henrikssons ansikte lyser när han berättar om bilder han fick med sig från SM. Han filmade boxarnas skor som dansade omkring i ringen.
Plötsligt reste sig ett par sulor upp i bilden.
Just nu tycker Björn att bilderna på den knockouten är hans livs bilder.
Idén till den här dokumentären fick Tom när han läste en artikel i Svenska Dagbladet om Majid och Tensta BK
– Vi tar ofta idéer från tidningar och vänder ut och in på dem, säger Tom. Gräver lite djupare. Gustaf och Maria bygger på en notis i Dagens Nyheter.
Han talar om berättelsen om ett barmhärtighetsmord. Om Gustaf som efter 55 års äktenskap med Maria dödar sin senildementa fru och sen tar Finlandsbåten, lindar in sin kropp i tre meter kätting och låter den falla i havet.
Filmen bygger på efterlämnade fotografier och brev och är ett gripande porträtt av ett par som levt ett liv i kärlek.
Tom utgår ofta från ett ifrågasättande, som i filmen om morddömda Annika Östberg, som avtjänar ett livstidsstraff i Kalifornien. Där ifrågasätts bland annat svenska UDs agerande och USAs lagstiftning.
Uppslagen kan komma lite slumpartat. Tom kanske råkar tänka på en förbisedd händelse som gör honom nyfiken eller en orättvisa som han vill peka på.
Hur som helst har uppslagen räckt till ett 30-tal dokumentärfilmer, som nästan alla har blivit väl mottagna, för att inte säga hyllade. Exempelvis Kommunalrådet, om en superpamp i Hjo, En rufflares väg, om en ekonomisk fifflare, och filmen om fotbollsspelaren Nacka Skoglund. Där finns också filmerna om utvecklingsstörda Martina, som Tom Alandh följt i 25 år.
– Ofta är det jag som går till Björn med en idé och ser om han tänder på den, säger Tom.
Han testar också idéerna på klipparen Karin Elander.
Normalt bollar de med flera idéer och jobbar med olika projekt samtidigt.
För tillfället gör de förutom Majid-dokumentären också en film om den hårdaste av boxare, Bosse Högberg, som i dag lider av afasi. Hans gamla kärlek Liz Öberg, står fortfarande vid hans sida.
Dessutom gör de en historia om en person som är något alldeles extra. En hemlig person. De vill inte ens antyda vem det kan vara.
Så bygger man upp en dramaturgisk förväntan.
Innan inspelningen börjar har Tom gjort en grundlig research i ämnet. Sen åker han och Björn och en ljudtekniker ut och filmar. De diskuterar redan då vilka miljöer de ska använda i filmen.
Tre-fyra veckor brukar en inspelning ta. Sen tar det åtta veckor att klippa.
Det är i klipprummet som filmen blir till. En film på en timme innehåller ungefär 400 bildklipp och ännu fler ljudklipp.
– Vi sätter en första bild som vi sen associerar vidare ifrån till andra bilder och ljud, säger Tom. Vi ser till att övergångarna fungerar.
Han vill inte sitta ensam och klippa.
– Det är bra med fyra ögon. Man måste ha motvikter: varför inte gå till en annan bild? Det bästa med Karin är att hon vet att säga nej. Jag som kan materialet tar saker och ting för givna och blir ibland lite blind. Hon säger till när hon inte hänger med.
Tom och Karin brukar fråga Björn när de vill använda bilder som är lite skakiga men som behövs för sammanhanget.
De brukar komma överens till slut.
– Jag vet inte att jag gått emot Björn och Karin, säger Tom.
”Det kan ibland vara svårt att bestämma var gränsen mellan fiktion och verklighet går.”
De kompletterar varandra. Björn beskriver sig som ardennern, lugn och uthållig, och Tom som tävlingshästen, snabb rastlös och impulsiv. I 30 år har de jobbat ihop, i Quito och Kumla, i Abidjan och Alvesta. De kan varandra.
Båda beskriver Karin (som är sjuk när det här reportaget görs) som vass, klok och humoristisk.
– Hon har varit med lika länge som vi, säger Björn. Karin gick klippkurs samtidigt som jag gick filmkurs på SVT 1968-1969. Sen var hon klippare på Toms första jobb.
Björn var reporter och pressfotograf på Smålandsposten när han sökte sig till SVT.
Tom kom till SVT direkt efter journalisthögskolan och blev snart arbetskompis med Björn på samhällsprogrammet Fokus.
Ljudteknikern Erik Näsman, som är med i teamet för första gången, har mest jobbat med nöje och teater, bland annat med Ingmar Bergman. I tre år har han och Björn varit kolleger på SVTs barn- och ungdomsprogram Hjärnkontoret.
På Fokus lärde sig Tom att en journalist ska ha ett tydligt förhållningssätt och våga visa att det finns en avsändare bakom knäcket. Men man får inte stå i vägen för berättelsen.
Det finns ingen journalistisk objektivitet, understryker Tom och Björn. För den skull behöver man inte vara osaklig, anser de. Och engagemang är inte detsamma som indignation.
1969 filmade Björn Henriksson ensam med liten kamera från allaktivitetshuset på Gamla Brogatan i Stockholm då polisen gjorde en brysk raid mot de utslagna som höll till där.
När Björn filmade hände något som fick honom att börja fundera över vad det innebär att försöka skildra verklighet:
En konstapel stramade upp sig inför kameran, uppträdde mycket belevat och reglementsenligt och gjorde nästan honnör mot den han skulle gripa.
– Jag insåg då att man faktiskt påverkar den verklighet som man beskriver, även när man filmar med den minsta kameran.
Något liknande hände i Toms berättelse om kommunalrådet i Hjo. När politikern lämnade sin villa för att åka till jobbet gav han sin fru en avskedspuss, något som han inte hade gjort på 20 år.
Björn har retat upp sig på tidningsuttalanden från folket bakom Jan Josefssons Fittja Paradiso om hur deras reportrar kommer verkligheten närmare tack vare att de jobbar ensamma med små digitala handkameror. I årets grävtidning heter det: ”Borta är störande fotografer och ljudtekniker.” Jan Josefsson citeras: ”Filtret mellan människor och journalist försvinner när reportern är ensam och inte väcker så mycket uppmärksamhet.”
– Det spelar ingen roll om man är ensam eller ett team på tre, säger Björn. Allt beror på hur man uppträder, hur smidig man är. Vi vill vara alldagliga. Då gör vi inte mycket våld på verkligheten.
Problemet med flera verkligheter och att journalister påverkar situationer och människor kan illustreras av just detta reportage:
Vad händer när Journalisten är här med reporter och fotograf för att bevaka Team Alandh? Hur påverkar det de unga boxargrabbarna som de ska filma? Och hur påverkar det Tom, Björn och Erik?
Klockan har nu hunnit bli fyra och den gråa Tenstahimlen övergår i en allt mörkare skymning.
Utifrån mörkret släntrar valpiga småkillar in, med sina drömmar om att upprepa Majid Jelilis framgångar. De kommer en och en och i små flockar. De är till slut tolv grabbar och en ensam, modig tjej, färre än de drygt 20 som var här i går då Tom, Björn och Erik besökte träningslokalen.
Har Team Alandh skrämt bort några medieskygga?
De unga boxarna ställer sig på rad för invägning, som inför en titelmatch. En kraftig kille har gått upp fyra hekto sen i går.
– Kebaben. Man blir hungrig av att träna.
Lars Myrberg är en sträng tränare. Den som försöker tjafsa får direkt en skrapa. Han skickar hem en kille som tidigare strulat och stuckit ifrån klubbkompisarna när de var inne i Stockholm i Hammarbys lokal nyligen. Varken ledare eller föräldrar visste vart han hade tagit vägen.
– Jag måste tala med din pappa först, säger Lars till killen som blir arg, svär och smäller igen dörren efter sig när han sticker.
– Vila! uppmanar Lars då och då mellan övningarna och rörelsen avbryts av en kollektiv stillhet, nästan frid, för några sekunder.
Tom får en idé om hur scenen skulle kunna användas i filmen:
– Det här kanske vi kan växla med bilder från SM då boxare vilar i ringhörnan i pausen mellan ronderna.
När kvällens träning är över samlar Tom några killar för att upprepa en övning från i går. Han vill filma när de lyfter sig uppför ett rep. En mödosam övning som kan laddas med symbolik.
Det kan ibland vara svårt att bestämma var gränsen mellan fiktion och verklighet går. Tom och Björn är införstådda med problematiken men inte särskilt tyngda av den.
De är medvetna om att de gör egna tolkningar av andras historier.
De försöker skapa stämningar, och Tom vill anslå den rätta tonen från första början.
I filmen om Gustaf och Maria använde Tom exempelvis musik och texter som stämningsskapare.
– Musikvalet är naturligtvis en form av tolkning, säger han. Vi vet inte vilken smak Gustaf och Maria hade.
Andra, lite förbisedda stilmedel, är pauser och tystnad, som låter tittarna hinna ikapp känslorna med tanken.
Illustration och tolkning är tillåtna och kanske nödvändiga berättargrepp i en dokumentärfilm, anser Tom. Men det får inte bli overkligt. Man får tolka, men inte hitta på.
Själva tycker de att de ägnar sig åt ett traditionellt, nästan konventionellt berättande; en gammal episk form.
– Vi arbetar både med journalistiska och konstnärliga metoder, säger Tom. Det finns inslag av fakta och fiktion i det vi gör. Det är vårt sätt att beskriva verkligheten. Man kunde vänta sig kritik från både journalister och konstfilmare, men det brukar funka i båda lägren. Vi har fått absolution från det konstnärliga lägret.
Stora journalistpriset 1987 (för Nacka Skoglund-filmen) vittnar om att Tom Alandh även har fått journalistisk absolution.
Man kan fråga sig varför folk ställer upp på att bli porträtterade, för alla framställs inte alltid som sympatiska.
I En rufflares väg, som är en dokumentär i två delar, skildrar huvudpersonen som en skrupelfri fifflare och trixare. Ändå ställde han upp i en ny film om sig.
– I andra programmet var han sargad och sjuk, säger Tom. Vi kunde nyansera bilden av honom och visa andra sidor. Han framstod som en rätt så trivsam buffel. Han förstod själv att han kunde nyansera sig.
Tom och Björn stötte för övrigt på honom i samband med SM-boxningarna i förra veckan och de åt lunch tillsammans.
Folk kan bli smickrade av uppmärksamheten, som kommunalrådet i Hjo, som av många uppfattas som elakt skildrad. Men han var mycket nöjd med porträttet.
Folk kan känna sig bekräftade: de är i alla fall så pass viktiga att de är värda en timslång film på TV.
– Bosse Högberg är känd för att ha utnyttjat medierna och tjänat pengar på dem, säger Tom. Men av oss har han inte krävt ett öre. Han är glad över att få förekomma i ett seriöst sammanhang.
Liksom dokumentärmakarna är subjektiva i sina val och vinklingar är tittaren subjektiv.
Folk reagerar olika. Tom har märkt att folk reagerar häftigare om han porträtterar någon som alla tycker sig känna och deras bild av personen inte stämmer med den bild som Tom visar upp.
– Så var det efter filmen om Monica Zetterlund. Den blev sorgligare än vad den borde ha varit, eftersom hon just då inte mådde bra. Boken jag skrev om henne är roligare.
Monica Zetterlund själv var nöjd med filmen.
Tom och Björn har svårt för att utnämna en film till den bästa de gjort. För det mesta tycker de att det jobb som de just håller på med är det roligaste.
– Jag ser aldrig om mina gamla filmer, säger Tom. Men En rufflares väg kommer jag ihåg som journalistik i en bra form medan Martina mer handlade om känslor. Det finns scener där som är det bästa vi gjort – fast det inte är vi som gjort dem, utan hon själv – som när hon dansar med en frisk kille.
En scen ur Härbärget minns Björn och Tom väl: en berusad finsk man som höll på i tio minuter med att få in en filt i ett påslakan.
– Det kan vara svårt även om man är nykter, säger Tom. Men han gjorde det med bibehållen värdighet.
Människor har rätt till sin värdighet. Tom tänker hela tiden på den sortens yrkesetiska frågor:
– Vad är lämpligt, bra, rättvisande? Man ska inte skratta åt folk utan med dem. Man måste visa dem värdighet och varsamhet.
Vid något tillfälle har de kritiserats för att i filmen om Nacka inte tillräckligt ingående ha berättat om hans alkoholism och förnedring.
Tom bemöter kritiken i Ordfront Magasin (3/2000):
”Och varför måste alltid den verkligaste verkligheten vara de svagas, de utstöttas, de marginaliserades? Är det därför att de inte orkar eller vågar ställa krav på respekt?”
”Aldrig att vi är så närgångna när det gäller maktens och plånbokens och slipsarnas folk.”
Tom var tidigt filmintresserad och älskade filmer som Cykeltjuven, De 400 slagen och La Strada. Realism med känsla.
Han har fått frågan förr, om han inte någon gång velat göra en ”riktig” spelfilm.
Visst, men i dag tycker han att han har funnit sin nisch, sin stil och sitt sätt att arbeta.
Drömprojektet, enas Tom och Björn om, vore att få göra en dokumentär om Ingmar Bergman.
Det vore att knyta ihop säcken. Nykomlingen Erik har ju jobbat åt Bergman.
Och Björn har sitt speciella förhållande till demonregissören. När han var på anställningsintervju på SVT gjorde han en analys av Bergmans film Skammen, något som imponerade på dem som intervjuade honom.
– Jag höll monolog i 15 minuter om filmen, som jag hade sett veckan innan och som jag ännu var uppfylld av. Jag står i tacksamhetsskuld till Bergman. Utan honom hade jag inte blivit anställd på SVT.
Halvt skämtsamt, halvt ödmjukt, säger han:
– Tack, Bergman.
