Lite respekt, tack
Tänjer Expressens namnpubliceringar av näthatare utan förtroendeuppdrag på gränserna för pressetiken?
Ja. Den utmanar den gängse försiktighetsprincipen om när namnpubliceringar är rätt. Vilka personer, vilka åsikter, vilka brott är tillräckligt allvarliga/avskyvärda/allmänintressanta för att namn och bild på ”vanligt folk” ska publiceras?
Vad är egentligen ett uppenbart allmänintresse? Ja, det kanske är att avslöja vilka det är som i skydd av anonymitet har spridit skräck och hat på nätet. Samhällsintresset av att avslöja en del av de mest aktiva, och eventuellt brottsliga, näthatarna och rasisterna är hursomhelst avsevärt större än att avslöja enskilda brottslingars namn. Det blir intressant att se vilket beslut PON fattar.
Är Expressens publiceringar ett problem för yttrandefriheten?
Nja. Det handlar om rätten att få uttala sig anonymt. Den möjligheten är viktig, framförallt för personer som vill lämna känsliga uppgifter. Men att man anonymt ska få skriva hetsande, förtalande, våldsbejakande kommentarer i kommentarsfälten stärker inte yttrandefriheten eller debattklimatet. Man kan invända att det hade gått att få fram vad det är för personer, typer, utan att namnpublicera, å andra sidan behövdes kanske namn och bild för att verkligen förstå vad det är för personer som uttrycker dessa hatiska åsikter.
Är publiceringarna eller kartläggningen av de anonyma näthatarna ett hot mot journalistiken?
Nej. Tvärtom. Genom gediget journalistiskt hantverk har en liten extrem grupp av näthatare blottlagts vilket kan leda till en mer sansad debatt på nätet.
Och kanske är det den viktigaste effekten av Expressens och Researchgruppens avslöjande: vi har nu fått veta att det inte är vem som helst som skriver de hatiska främlingsfientliga kommentarerna som florerar överallt på nätet. De som hatar invandrare i kommentarsfältet är personer med en agenda som är intensivt aktiva för att förmedla sin syn.
En debatt tjänar på att föras mellan likar. Alltför länge har en anonym mobb på nätet saboterat varje möjlighet att diskutera på ett sansat sätt.
Debattklimatet på nätet har blivit så uppskruvat att den sansade samtalstonen nästan försvunnit. Och där är vi journalister, åtminstone ibland, medskyldiga, vi dras alltför lätt med i ett drev där tonen eskalerar.
I Twitterflöden kallades Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski bland annat för Goebbels och rasist när han i yttrandefrihetens namn publicerade en annons som många upplevde som obehaglig. Det är självklart okej att ha åsikter om en publicering, men man bör ändå visa tillräcklig respekt för att inte använda dylika avskyvärda tillmälen.
I förra veckan tog Medierna i P1 upp ett annat fall, där tonen i debatten snabbt gick överstyr. När Karl Johan Karlsson skrev en krönika i Expressen om att män måste börja ta ansvar för att kvinnor svälter sig, så fick han inga ryggdunkningar av kända feminister. Tvärtom drabbades han av en verbal skitstorm, för att krönikan kunde tolkas som att han ville ersätta rådande kvinnoideal med ett annat ideal. Vilket han enligt egen utsago inte ville. Det fanns väldigt liten förståelse för vad han ville säga. Vem kommer nu att våga öppna munnen mot de sjuka kvinnoidealen?
Men det är inte bara på nätet tonen förråats. Expressens/GTs medarbetare i Göteborg utsattes för fysiskt hot på sin arbetsplats av en person som sade sig vara från SDL, Swedish defence league. Han avslutade sitt hot med att kasta ett rått ägg i fönstret och lova att komma tillbaka med kniv om tidningen inte slutade publicera sin granskning av hoten och hatet på nätet.
En mer sansad samtalston för 2014 vore väl fint. Vi kan väl försöka?
LEDARSTICK
Nyårsönskan
När vi går in i 2014 finns tre svenska journalister som frihetsberövats. Dawit Isaak sitter i eritreanskt fängelse sedan 2001. Magnus Falkehed och Niclas Hammarström kidnappades i Syrien för en månad sedan. Hotet mot journalister ökar, många har en önskan att tysta ner och dölja de sanningar journalister drar fram. Inte bara i andra länder, se bara de hot som svenska mediehus råkat ut för den här hösten. Genom att vi samfällt reagerar och agerar kan vi hoppas att 2014 blir ett bättre år för pressfriheten.
