Replik: ”Vi kunde låtit clownen suga åsneballe”

Replik till ledaren ”Nu angrips journalister från högsta ort”:

Det börjar bli en sorglig exercis med så kallad kritik av Magasinet Konkret i tidningen Journalisten, när ”kritiken” aldrig blir saklig utan endast handlar om form. I sin ledare om vad han kallar ”destruktiv mediekritik” blandar Axel Andén friskt äpplen med päron så till den grad att fake news känns som adekvat beskrivning när Magasinet Konkret nämns i samma anda som Bulletin.

Den huvudsakliga frågan gäller: Ska journalister slippa att bli granskade av andra organ än pressens egna ansvarsutkrävande system, som ju lämnar åtskilligt att önska; och var går gränsen mellan saklig och relevant journalistik, och hatdrev med ambition att tysta journalistik och vrida nyhetsagendan dit man själv vill?

Annons

Det är en seriös fråga som bör behandlas seriöst, vilket tyvärr inte görs i Axel Andéns ledare, och som ignorerar att förtroendet för medier är dalande.

Magasinet Konkret är måhända bananmonarkins främsta mediekritiska magasin, sett till antalet mediekritiska artiklar, sammansättning av medverkande och tonalitet, där vi granskar såväl mainstreammedier som avloppsmedier.

Ett exempel på så kallad ”destruktiv mediekritik” handlar om att vi målade ett clownansikte på Sveriges meste politiska kommentator, Mats Knutson, som en tämligen harmlös illustration till temat ”trötta status quo-bekräftande utläggningar” som medborgare tvingas på av nyss nämnde kommentator med flera. Nota bene att vi inte ens kritiserade Knutson som endast fick stå som symbol för mainstreammedier i allmänhet och public service i synnerhet. Detta vinklade Dagens Media ohederligt till något alldeles fruktansvärt, en vinkel som i sin tur svaldes av andra medier.

Vi hade kunnat, i stil med Charlie Hebdo, låta Knutson suga på en åsneballe, som då i sin tur hade representerat medieetablissemanget. Det hade varit helt i sin ordning såväl publicistiskt som juridiskt och en del av de aktörer som kritiserade detta harmlösa clownface har lustigt nog slagit knut på sig själva för att försvara Charlie Hebdo.

Malmöbaserade Magasinet Konkret utgår från att god journalistik inbegriper ett maktkritiskt perspektiv. Vi har därför mycket svårt att se likheterna mellan att granska landets kanske mest profilerade reporter vad gäller bevakningen av Palestinarörelsen med att en minister ljuger om vad en frilansare skrivit.

Vi redaktörer på Magasinet Konkret har sysslat med mediekritik ett bra tag nu. Just vi två under-tecknare bland annat i tidskrifterna Yelah (startade 1994) och Mana (1998). Medier som om inte lanserade så i alla fall starkt bidrog till att begrepp som ”mainstreammedier” fick fäste i svensk offentlighet. Vi var bland de publicister som skapade vad som kom att kallas ”alternativmedier” och vi utarbetade kritiken mot mainstreammedierna i ljuset av Chomsky, Pilger, Boëthius med flera som vi även publicerade.

Yelahs mediekritiska rapportering av exempelvis Göteborgskravallerna 2001 beskrev Medier i Fokus samma år som ”befriande fri från obekräftade rykten” och att ”anmärkningsvärt lite behövt korrigeras i efterhand”. Den skribenten heter förresten Martin Jönsson och blev året efter chefredaktör för en annan branschtidning med namnet Journalisten.

Mana publicerade översättningar av John Pilger och Noam Chomsky och belyste redan år 2000 talibanstyrets konsekvenser för kvinnor, långt före övrig press. Efter 9/11 skrev Mana kritiskt om krigshetsen medan etablerade medier spred osanna uppgifter från USA-uppgifter som New York Times senare bad om ursäkt för. Från svenska mainstreammedier hördes ingen ursäkt däremot.

Men begreppet ”mainstreammedier” och kritiken av de samma kidnappades av högerpopulistiska propagandakanaler förklädda till journalistiska produkter. Detta utlöste en våg av hot och hat mot journalister, företrädesvis med annan etnisk bakgrund och ofta frilansare, vilket under tio års tid inte uppmärksammades nämnvärt av varken Journalistförbundet eller Journalisten. Publicistklubben bjöd till och med in den högerextrema publicisten Ingrid Carlqvist.

Men nu, när högavlönade, inte sällan vita, journalister drabbas, är det annat ljud i skällan från finrummens publicister där Fojo plötsligt upptäckt hat och hot mot journalister och så även Journalistförbundet. Välkomna in i matchen!

Konkret är i grunden ett försök att återuppväcka en mediekritik med maktperspektiv, ”en journalistik som sparkar uppåt” som magasinets paroll lyder. Att Andén buntar ihop oss med exempelvis Bulletin, vars reaktionära publicistik vi granskat åtskilligt, blir ur detta perspektiv närmast tragikomiskt.

Andén menar att vår granskning av landets kanske mest profilerade reporter, den prisbelönta Inas Hamdan, vad gäller bevakningen av Palestinarörelsen är ett av exemplen på en ”destruktiv mediekritik”. Vi menar att vi granskade en person med makt och alternativet, att rikta kritiken mot ansvarig utgivare, hade missat målet. Att Bonnierpressen – DN, Sydsvenskan och Expressen – och Göteborgs-Posten förfasade sig tar vi ganska lätt på. Detta eftersom ingen av våra kritiker har beslagit oss med ett endaste faktafel. Måhända är vi gammalmodiga men vår publicistik grundas i fakta, kort och gott, och det är ingen slump att en stor del av våra medarbetare är forskare, bland andra landets ledande professorer i journalistik och mediekritik.

Tydligen så sjunger svenska ankdammen den granskande journalistikens och den hårda politiska satirens lov ständigt, bara den sker utanför den lilla bananmonarkin Sverige och inte drabbar en själv eller branschkollegor. Det är slut med den saken! Det kan vi glatt hälsa från smutsiga södern.

Stefan Bergmark
chefredaktör och ansvarig utgivare, Magasinet Konkret

Behrang Kianzad
vd och senior publisher, Magasinet Konkret

Svar Direkt:

Även äpplen och päron kan ju klumpas ihop om de har liknande attribut, exempelvis samma färg eller antal kärnor. Jag menar inte att likställa de publikationer som jag tar som exempel på något annat sätt än just det jag tar som exempel. Snarare stärker det väl min tes om det är disparata publikationer som förenas i sin slentrianmässiga eller personfixerade kritik av de etablerade medierna.
När det gäller exemplet med Knutson som clown så tycker jag att det hade varit bättre att framföra konkret kritik än att använda hans ansikte som en symbol, för även om han representerar något så är han fortfarande en människa, och det är lätt att tappa det perspektivet när maktkritiken riktas mot enskilda personer. Samma argument har jag tidigare framfört mot Konkrets publicering om Sydsvenskans dåvarande reporter Inas Hamdan, i ledaren ”Det handlar om människor”.
Jag välkomnar mediekritik med maktperspektiv, men jag kritiserar den när den blir för personfixerad. Här verkar för övrigt, för att återigen blanda äpplen med päron gällande en specifik fråga, Konkret ha ungefär samma inställning som Näringslivets Medieinstitutet när det gäller att kritisera enskilda reportrar. Kanske är det min nästan religiösa tro på ensamansvaret som gör att jag vänder mig så starkt mot detta.

Axel Andén
chefredaktör, Journalisten