Gå direkt till textinnehållet

Var finns pliktkänslan?

Plikt. Det är vad Göran Lambertz motiverar skrivandet av boken ”Quickologi” (Fri Tanke) med. Till yrkets plikt hänvisar också Claes Borgström när han efter år av hån och förtal tar till orda om Quick-fallet. Var finns er pliktkänsla, kära kolleger?

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Är det intellektuellt möjligt att läsa Lambertz och Christer van der Kwasts böcker utan att om än med största motvilja inse att vad Dan Josefsson skriver om förträngda minnen och sekter inte är annat än strunt? Att inte resningsbeslut och nedläggningar på något sätt innebär att Sture Bergwall är bevisad oskyldig? Hur kan sådana påståenden och sådan tro idag ens leva kvar i debatten i allmänhet men i synnerhet bland journalister? Det här får mig att undra om det idag finns någon pliktkänsla alls bland journalister eller om ren prestige och aktiv desinformation får styra debatten.

En tydlig indikation på det senare är att ingen ens tycks våga kontrollera påståenden som van der Kwast och Lambertz gör om fel, vilseledande och lögner i Råstams och Josefssons böcker och filmer. Eller de uppenbara och påtalade bristerna i resningsåklagarnas arbete och rena fel i hovrätternas resningsbeslut. Om det finns tvivel om vad som är rätt går det ju att själv kontrollera fakta. Är inte det själva meningen med journalistyrket? En yrkesmässig plikt.

Jag har respekt för att materialet är svårgenomträngligt. Men det finns ett par mycket illustrativa exempel som de flesta enkelt borde kunna tillgodogöra sig. Som det här:

På sidan 127 i sin bok ”Thomas Quick är död” skriver Sture Bergwall att han efter ”vägledande förhör” och ”det viktigaste, bokläsning” kunnat leverera en någorlunda trovärdig historia för att bli åtalad och fälld för mordet på Johan Asplund. Han nämner speciellt pojkens kläder. Boken är Göran Elwins ”Fallet Johan” från 1986.

Är det sant?

Borde inte Bergwall genast ha konfronterats med den frågan när boken kom? På vilken sida i Elwins 30 år gamla bok finns uppgifter som är så avgörande och var i domen står då det om dem? Frågorna är enkla att besvara: Ingenstans.

I just Johanfallet är det ovanligt tydligt vad som avgjorde åtalsfrågan. Vid ett möte på Säter i oktober 2000 sa åklagare Christer van der Kwast ifrån: Vad som framkommit räckte inte för åtal. Några dagar senare kom ett fax från Bergwall där han beskrev ett antal iakttagelser han gjort i området samma dag som han sa att han tagit Johan. En grannpojkes tröja, två kvinnor som ropade till varandra, ett speciellt ljud från skolfläktarna, en slamsugningsbil, några telearbetare och lite annat. DET är vad som avgjorde åtalsfrågan och ledde till fällande dom. Av det finns inte minsta spår i Elwins bok.

Dessutom borde väl varje kritiskt tänkande journalist fråga sig om det i världshistorien finns ett enda exempel på att någon läst sig skyldig till mord i en biblioteksbok.

Så själv hade jag naivt nog förväntat mig att Bergwall skulle bli närmast förlöjligad över påståendet.

Vilket jag sa i en debatt vid Gräv 10 i Stockholm. Till min förvåning försvarade Hannes Råstam Bergwall och sa att denne hämtat uppgifter om klädseln ur boken. Vilket inte är sant av det uppenbara skälet att inte heller det spelade någon roll i domen. Uppgifter om Johans kläder var ju kända. Dessutom ifrågasatte jag Bergwalls påstående att han lånat boken av mig, även om det för all det inte vore uteslutet.

Så kom Råstams bok.

Där citerades jag sägandes: ”Det ÄR som han säger, att jag lånat honom…”

När jag i själva verket hade sagt: ”Det HÄR som han säger, att jag lånat honom…”

Genom att plocka bort ett H gjorde Råstam och hans bokmakare ett ifrågasättande till bekräftelse. Av den fortsatta konversationen framgår att det är ett ifrågasättande, men den återges inte i boken. Att förfalskningen är medveten framgår av att den engelska översättningen är hjälpligt korrekt. Där är det alltså justerat.

I Råstams bok finns inte ett spår av någon kritisk granskning av Bergwalls påstående. Tvärt om fastslår Råstam att Bergwall ur boken ”kopierat beskrivningen av de kläder Johan Asplund bar”. Boklånet förläggs till 2000.

Kan då det vara sant?

I boken återges ordagrant efterlysningen som gick ut samma kväll som pojken försvann. Där står att han var klädd i bruna gummistövlar, jeans och dunjacka som var ljusblå och röd. I domen nämns kläderna på två ställen: I åklagarens utveckning av talan där Johan sägs vara klädd i ”blå jacka, dubbla tröjor, jeans och korta och långa kalsonger”. Vidare citeras Quick/Bergwall säga att han ”drog ner flera byxor” när han våldförde sig på pojken och senare, sen han dödat honom tog av ”flera tröjor, korta och långa kalsonger och blå strumpor”. I Tingsrättens överväganden och bedömning nämns inte kläderna alls. Finns några spår av kopiering ur boken i detta?

Saken är betydligt intressantare än så:

Läser man första förhöret som hålls med Quick/Bergwall, den 1 mars 1993, säger han helt korrekt att Johan hade en blå täckjacka. Fortsätter man med nästa, hållet 8 mars, står där lika korrekt att insidan var röd. I själva verket hade Johan en vändbar jacka med helblå utsida och helröd insida som enligt pojkens mor vid försvinnandet bars med blå sidan utåt. Vilket betyder att efterlysningens beskrivning av jackan var vilseledande. En noggrann journalist kan dessutom i utredningen hitta en handling där det konstateras just det, att ”tidigare uppgifter beträffande klädseln har varit felaktiga”.

Alltså:

Det här betyder att Quick/Bergwall i de båda första förhören beskrev jackan korrekt i förhållande till den felaktiga beskrivning som fanns i Elwins bok. Ett boklån 2000 skulle alltså ha lurat Bergwall att beskriva jackan felaktigt. Vilket det heller inte finns spår av i domen. Vilket bevisar att Sture Bergwall ljuger – i flera led.

Det här leder till några självklara följdfrågor:

Är det möjligt att Hannes Råstam missade allt detta? Tittade han inte i Elwins bok? Läste han inte de båda första förhören? Varför får inte Bergwall frågor om det här? Och hur är det med Jenny Küttim, Mattias Göransson, Thomas Olsson, Leif GW Persson och hela redaktionen för Veckans brott? Har inte heller de läst vare sig bok eller förhör?

Hur är det då med Dan Josefsson?

Jo, på sidan 286 i ”Mannen som slutade ljuga” tar han sig an Sture Bergwalls kunskaper om Johan Asplunds klädsel, det som Sture på ett så avgörande sätt säger sig ha hämtat ur Elwins bok. Vilket Hannes Råstam understryker och bekräftar att Sture ur boken ”kopierat” beskrivning av kläderna. Om detta skriver Dan Josefsson så här:

”Sture hade ingen aning om hur Johan var klädd…”

Så här går det att plocka sönder Råstams och Josefssons böcker sida för sida. Vilket Christer van der Kwast och Göran Lambertz har gjort. Det borde å andra sidan inte ha behövts. Hade journalistkåren i Sverige fungerat som den borde hade det mesta som står att läsa där ha varit allmänbildning för länge sen. Ta exemplet med förra veckans uppmärksamhet kring felet i Lambertz bok: Hur enkelt är det inte att konstatera att Josefsson ”granskning” av detta är så mycket mer vilseledande än de detaljer som är fel i Lambertz beskrivning? Är det inte dags att låta yrkets plikter gå före prestigen och återupprätta sanningen nu?

Gubb Jan Stigson

Öjegruppen

Fotnot: På måndag håller Publicistklubben i Stockholm en debatt om ämnet Lambertz och Quick. I samband med den intervjuas Gubb Jan Stigson

Fler avsnitt