Hur ska vi hantera hatet?

Det är en dag på vårvintern 2010. Jag sitter i dokumentärredaktionens studio i radiohuset i Stockholm. Tillsammans med en av producenterna klipper jag ihop ett program om en svensk affärsman i mineralbranschen. Han heter Patrik Brinkmann, född och uppvuxen i Motala.

Numera bor han i Berlin och utlovar miljonbelopp i stöd åt Pro Deutschland, en tysk motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Annons

Brinkmann vill hjälpa till att sätta stopp för "islamiseringen".

Muslimer som inte kan försörja sig ska tvingas lämna Europa. Detsamma gäller för muslimer som vägrar att anpassa sig till en västerländsk livsstil.

"De människorna har i tusan inte här i Tyskland att göra eller i Sverige eller i något annat land. De kan packa sina väskor och åka hem. Ju fortare, ju bättre", säger Brinkmann i en bandad intervju som jag gjort med honom i Berlin.

Vi hör hans röst via studiohögtalarna. Han hävdar att "massinvandringen" är de etablerade politikernas fel.

"De visar avsky mot sitt eget folk", säger Brinkmann.

Föga anar jag eller min kollega att samma typ av tankebygge ska ligga till grund för ett massmord i Norge ett och ett halvt år senare. Vad vi däremot redan vet 2010 är att den svenske affärsmannen ingår i ett brett islamfientligt nätverk. Hit hör bland andra belgiska partiet Vlaams Belang, österrikiska FPÖ, tyska PRO – och Sverigedemokraterna.

SD deltar genom sin internationelle sekreterare Kent Ekeroth.

Nätverkets medlemmar brukar träffas på så kallade "Antiislam-konferenser", där bland annat islams utbredning har jämställits med utbredningen av AIDS-viruset.

Mot den bakgrunden inställer sig frågan om hur vi ska hantera Brinkmanns utsagor i en kommande P1-dokumentär. Å ena sidan måste ju lyssnarna få höra hur retoriken låter, å andra sidan får vi inte ge den en skjuts framåt.

Lösningen ligger i att försöka hitta en lämplig kontext, med motröster till Brinkmann. Frågan är bara om de ska komma före eller efter honom i programmet. Likaså hur lång tid som ska gå mellan en hatisk utsaga – och någon som är av motsatt uppfattning.

Vad vi ägnar oss åt i studion är numera praxis hos flera tyska redaktioner. Anledningen är att högerextrema partier länge varit på kraftig frammarsch i landets östra delar. Därför har den tyske journalistprofessorn Axel Buchholz vid universitetet i Mainz utvecklat 18 goda råd om hur medierna bör hantera ultrahögerns budskap.

Hit hör just att låta deras företrädare komma till tals, men inte stå oemotsagda. Särskilt viktigt är att packa ett inslag eller en artikel rätt, med syfte att åstadkomma balans. Vidare varnar Buchholz för att tiga ihjäl yttersta högern. Men det innebär inte att medierna måste rapportera om allt den företar sig. Särskilt varnar han för händelsejournalistiken. Ogenomtänkt rapportering kan spela yttersta högern i händerna, med svåröverskådliga följder.

Fredagen den 22 juli blir Buchholzs råd plötsligt högaktuella. Triggad av den högerpopulistiska retoriken spränger Anders Behring Brevik regeringskvarteren i Oslo – och mördar drygt 80 personer, varav merparten är unga norska SSUare.

Men Breivik gör mer än så. Han använder nätet för att publicera fotografier på sig själv. Ömsom i frack eller uniform, ömsom i attackdykardräkt med emblemet "Marxist hunter". Bilderna ingår i en 1 500 sidor tjock pdf-fil, kallad manifestet. Det innehåller även handfasta råd hur bomber ska konstrueras och hur massmord ska genomföras.

Redan på lördagen använder Expressen frackbilden, men utan att ange varifrån den kommer. På söndagsmorgonen hittar jag hela manifestet på en webbplats, som står Sverigedemokraterna nära. De som gillar sajtens publicistik ombeds sätta in pengar – på riksdagsmannen Kent Ekeroths bankgiro.

Samma dag publicerar både Aftonbladet och Expressen attackdykarbilden. På armen bär Breivik ett budskap om rätten att jaga anhängare av mångkultur. Det har Aftonbladet valt att skära bort, men inte Expressen.

Båda tidningarna skriver om manifestet, men bara Expressen väljer att avslöja dess fulla titel. Med den uppgiften går det att snabbt söka sig fram till Breiviks pdf-fil på nätet. Lika frikostiga är snart även Dagens Nyheter, Sveriges Television, Sveriges Radio, Svenska Dagbladet och TV4. Med mediernas hjälp blir Breiviks bombrecept och tankebyggen publika, vilket är precis vad hans mediestrategi syftar till.

Frågan är vart pressetiken och källkritiken tagit vägen. Visserligen kräver allmänintresset att vi journalister redogör för innehållet i manifestet, men knappast att vi ska leda läsare och tittare dit. Än mindre att vi ska använda en massmördares egna bilder, om och om igen.

Kort sagt: Breiviks dåd ställer krav på oss journalister. Men den här gången handlar det inte om att vara snabbast, utan att försöka vara balanserad, eftertänksam och källkritisk. Eller som professor Buchholz uttrycker saken: Tappa aldrig det journalistiska fotfästet, när du rapporterar om yttersta högern.

CHRISTOPH ANDERSSON

producerar dokumentärer om ultrahögern för P1 och är lärare i journalistik vid Södertörns högskola. Författare till boken Från gatan in i parlamenten – om extremhögerns väg mot politisk makt