Alla vill bli journalister

Hög arbetslöshet, allt svårare att få fast anställning och en allt kärvare frilansmarknad. Ändå fortsätter antalet nyutexaminerade journalister att öka. Varje år utbildas nära 900 nya journalister. I dag startar terminen för en del av dem. Journalisten var med vid uttagningen.

Innan fotografen klättrar upp på en bänk för att få en bättre vinkel för sin bild av dem som trängs i entrén till institutionen för journalistik och masskommunikation viskar han till mig:

”Nog ska det kunna bli några typiska journalister av dom här också”.

Jag nickar och håller med.

Här är fullt av vanliga, hyggliga potentiella redaktionsmedarbetare, det syns på långa vägar.

Utanför entrén härskar en svinkall morgon över Göteborgs gator, det är en måndag i början av december, med tät, isande dimma.

Närmare 160 personer har samlats för att göra Det Stora Provet, antagningen till journalistutbildningarna på Göteborgs universitet, JMG. Uppropet har precis börjat, och den nervösa anspänningen som har varit så tydlig i den kyliga lokalen har börjat släppa; nu är det igång, må det bära eller brista.

Jag har sett fram emot dagen med viss spänning. Det är ganska precis tio år sedan jag själv började journalisthögskolan i Göteborg, i just dessa lokaler, men på den tiden fanns inget urvalsprov – antingen kom man in på grund av sina betyg, eller tack vare ett riktigt bra resultat på högskoleprovet. För att verkligen få veta vad det handlar om ska jag själva göra provet, från början till slut.

Entusiastiska studierektorer

Det prov som man nu använder för att få fram de riktigt lämpade är så mycket bättre, säger entusiastiska studierektorer i både Göteborg och Stockholm; åtskilliga av dem som kom in tidigare skulle aldrig få en plats i dag.

Så nu är det alltså upp till bevis. Var jag värd min plats den gången? Eller har jag kanske lärt mig tillräckligt under åren som gått sedan jag slutade? Förtjänar jag, egentligen, att kalla mig journalist?

Under tiden som vi väntar på att provet ska börja frågar jag runt bland dem som har samlats där. Vilka är dessa framtidens journalister? De som rest hit från runt om i landet för att försöka komma in på journalistutbildningen, de som så gärna vill slå sig in i en bransch som just denna decembermånad år 2002 är nere i en av sina svåraste svackor någonsin, arbetsmarknadsmässigt. På arbetsförmedlingens hemsida finns den här dagen 37 lediga mediejobb anmälda – i hela landet. Samtidigt som nästan 1 000 journalister enligt AMS statistik är registrerade som arbetslösa; en statistik som kan ha ett stort mörkertal. Samtidigt som journalistutbildningarna runt om i landet fortsätter att pumpa ut nya kullar av förväntansfulla studenter.

2mellis: Provet lockar många olika människor

Provet har lockat alla sorter. Från 21-åriga Marie från Stockholm som tidigare sökt och kommit in på utbildningen i Sundsvall men som inte vill flytta dit och som vill bli journalist för att hon ”alltid har älskat att skriva”, över 35-åriga Hans från Falkenberg som länge arbetat i verkstadsindustrin men som för några år sedan insåg att det enda han verkligen vill är att arbeta som journalist, till 26-åriga Jonas som tidigare hoppat in som reporter på Nya Wermlands-Tidningen och är väl medveten om att det är en kärv bransch, och är rädd för att han ska komma att tvingas att hoppa runt alltför mycket på redaktioner runt om i landet för att försörja sig men som ändå vill gå utbildningen, inte minst för att han vill ha en yrkesinriktad avslutning på sina redan ack så långa akademiska studier.

Där finns också Anna-Karin och Kajsa, 35 respektive 36 år. De är båda två mammalediga, och söker till den ettåriga utbildningen, inte nödvändigtvis för att bli ”skjutjärnsjournalister på någon stor dagstidning” utan kanske lika gärna för att jobba med information eller på en PR-byrå. Men framförallt söker de för att ”utveckla skrivandet, helt enkelt”.

Fyra olika delprov

Vi delas snabbt upp i olika grupper. Vi ska göra fyra olika delprov, som på olika sätt ska mäta vår potential, och den jag hamnar i får börja med skrivuppgiften, ”en fri betraktelse”.

Vi marscherar upp till skolans stora redaktion, som är full med datorer (och som är sig exakt lik sedan jag själv gick ut, för sju år sedan). Där får vi logga in vid varsin burk, får oss tilldelad ett A4-ark med instruktioner och en färgglad bild som föreställer två fingertoppar som håller i en nål som spetsar en fluga.

Kring denna bild har vi 60 minuter på oss att skriva en text som får omfatta högst 30 rader.

Skrivkrampen slår till direkt. Vad fan ska jag skriva om en spetsad fluga? Jag har alltid inbillat mig att jag kan skriva om vad som helst, när som helst, men nu står hjärnan stilla.

Jag roar mig istället med att titta på den lista som finns på datorn över personnumren på alla de som gör antagningsprovet den här dagen. Den äldsta är född den 28 juli 1951, den yngsta den 16 november 1982. Många är födda under tidigt sjuttiotal, men majoriteten är sena sjuttiotalister. Det enskilt mest representerade födelseåret visar sig vara 1981.

Tja. Det var kanske intressanta upplysningar? Men klockan tickar. Till slut börjar jag ändå skriva. Jag kan inte låta bli att undra om jag helt och fullt lyckas visa upp min ”idémässiga och språkliga kreativitet”, som provanvisningarna säger. Jag är också lite tveksam till huruvida jag verkligen lyckas bevisa min förmåga att uttrycka mig ”personligt och begripligt på en klar, uttrycksfull och följsam prosa”.

Jag är glad att jag inte gör provet på riktigt. För då hade jag antagligen redan fått panik. Jag vet ju att hälften av dem som sitter här samtidigt med mig, och vars ivriga tangentknatter redan ljuder så vackert i rummet, inte kommer att bli antagna.

Det är en lite sorglig tanke.

Fast å andra sidan kan de alltid trösta sig med en sak. Kommer de inte in här, finns det många andra vägar att gå. Till en utbildning i journalistik, i alla fall.

Under de senaste tio åren har antalet journalistutbildningar på alla nivåer i det närmaste exploderat. Det har skett i takt med att utbildningssystemet har decentraliserats, och alltmer kommit att styras av vad man kan kalla ett marknadstänkande: de utbildningar som efterfrågas av studenterna ska också lydigt följas av ett rejält utbud. Och eftersom så många unga ständigt lockas av tanken på att bli journalister tränger sig hela tiden fler och fler journalistutbildningar fram.

Många olika vägar att bli journalist

För de aspirerande journalister som ratas av Göteborg återstår alternativet att söka till högskolestudier i Stockholm, Sundsvall, på Södertörn, i Kalmar, Piteå, Vindeln, Vilhelmina eller Kramfors. Om de dessutom redan har läst andra akademiska ämnen går det bra att också prova i Umeå, Uppsala eller Lund. Även på folkhögskolornas område har tillväxten varit stor. Bland de längre utbildningarna finns ett gott antal att välja bland: Skurup, Bona, Kalix, Kaggeholm, Strömbäck, Södra Vätterbygden, Ljungskile, för att nämna några.

Av en sökning i Högskoleverkets register, och en enkät till de folkhögskolor som har långa journalistutbildningar, framgår att det numera utbildas så många att betydligt fler än nära 900 journalister kommer att ta examen runt om i landet. Varje år.

Den givna frågan är – vart ska alla dessa ta vägen?

Ett självklart svar, som kanske inte är så uppmuntrande för de förhoppningsfulla som gör antagningsprovet i Göteborg denna kalla decembermorgon, är att långt ifrån alla kommer att arbeta som journalister. Så många journalistjobb finns helt enkelt inte.

En klassisk facklig synpunkt är förstås att denna utveckling inte är bra. Om det finns ett stort överskott på välutbildade journalister att välja bland blir det så mycket lättare för arbetsgivarna att bromsa utvecklingen mot

en bättre arbetsmiljö. Enligt denna tankegång skulle alltså en förklaring till det vikarieelände som blivit allt mer uppmärksammat på senare år, där många arbetsgivare satt i system att bara anställa vikarier precis så länge att de inte blir inlasade och därmed skyddade av arbetsmarknadslagstiftningen, vara detta överflöd av unga, hängivna och välutbildade journalistikens fotsoldater.

– Det ligger nära till hands att misstänka ett sådant samband, säger Anita Vahlberg, ansvarig för utbildningsfrågor på Journalistförbundet. Vi har ifrågasatt det här några gånger, inte minst det faktum att grundutbildningen är så pass omfattande medan fort- och vidareutbildningen är eftersatt.

Samtidigt är hon noga med att påpeka att det inte är någon lätt fråga. Det är inte alldeles uppenbart hur en sådan reglering skulle se ut.

En liknande inställning möter jag hos flera av de ansvariga på de olika journalistutbildningarna.

Alla behöver inte bli journalister

– Det är klart att det inte behövs så många nya journalister varje år, säger Kristina Lundgren, studierektor på JMK i Stockholm.

– Men det betyder inte att jag är redo att säga stopp, nu tar vi inte in några fler. Någonstans är det ändå studenternas ansvar att göra en bedömning av vilka framtidsutsikter olika utbildningar har. Man behöver dessutom inte bli journalist bara för att man läser journalistik. Det är en utmärkt allmänutbildning, som kan leda till arbeten på många olika håll i samhället. Fast visst borde vi gemensamt diskutera det här, vi som svarar för utbildningarna. Det skulle kanske behövas någon sorts självsanering i branschen. Men jag kan inte riktigt se hur det ska gå till.

Saken är nämligen den att högskolorna numera bestämmer själva. Det finns ingen central samordning att luta sig mot. Dessutom blir det hela tiden allt tydligare att högskolorna konkurrerar med varandra om studenterna. Eftersom institutionerna också får mer ersättning från staten ju fler man utbildar, blir incitamenten starka att hela tiden utbilda ett allt större antal. Dessutom får en högskola bättre betalt för att utbilda en journalist än, låt säga, en litteraturvetare. Detta eftersom journalistutbildningar anses kräva mer handledning, mer kostsam teknik, fler lärartimmar.

Att säga att detta faktum är den enda orsaken till journalistutbildningarnas expansion på senare år är att gå väl långt. Men nog finns det där, i bakgrunden.

På Södertörns högskola startade man 1998 en utbildning som numera kallas ”journalistik och multimedia”. Den har på kort tid blivit både relativt etablerad och framgångsrik. I våras startade Södertörn så en treårig utbildning som kallas ”samhällsvetenskap med praktisk journalistik”. Man planerar också ett liknande program med inriktning mot naturvetenskap.

Sören Jansson, professor i etnologi och ansvarig för de senaste journalistprogrammen på Södertörn, medger att det faktum att ersättningen är bättre för journalistikstudenter säkert kan påverka utbildningsanordnarnas intresse.

– Men någon huvudorsak är det inte. Vi gör det här för att vi tror att det finns ett behov av en utbildning som ger både kvalificerade ämneskunskaper och goda kunskaper i journalistik och kommunikation.

Hård konkurrens inom högskolan

Visst kan han förstå oron för att man utbildar för många journalister. Men samma problem finns på många områden, påpekar han, nu när fri tävlan råder mellan högskolorna. Exempelvis är man i Uppsala irriterade på att Södertörns högskola också inrättat omfattande kurser i religionsvetenskap, vilket man menar urholkar värdet av Uppsalas anrika utbildning.

– I högskolevärlden talas ofta om behovet av samordning. Men det är mest en läpparnas bekännelse. I praktiken råder hård konkurrens, säger Sören Jansson.

Mer bekymrad över utvecklingen när det gäller journalistutbildningarnas omfattning i landet är hans kollega, Karin Stigbrand, lektor i journalistik på Södertörns högskola.

– Journalistiken används som lockbete av högskolorna för att dra till sig studenter. Det kan vara lönsamt och bra på kort sikt, med tanke på resurstilldelningen från departementet. Men om expansionen är bra för studenterna är mer tveksamt. Att komma ut på en överhettad marknad är tufft. Högskoleverket bör ta ansvar för helheten, tillsammans med oss journalistlärare, säger hon.

Frågan går snabbt vidare till Högskoleverket. Torsten Kälvemark var ansvarig för verkets senaste granskning av landets journalistutbildningar, som genomfördes under 1990-talets sista år, och hans utgångspunkt är klar: någon central reglering är inte aktuell.

– Att försöka dimensionera utbildningar efter det framtida behovet av arbetskraft är ingen lätt sak. Det försökte vi på 70-talet, med klent resultat. Den enda möjliga lösningen som jag ser det är att systemet får vara självreglerande, att studenterna själva drar i bromsen genom att inte söka.

Provdagen i Göteborg fortsätter. Här känns dessa övergripande resonemang avlägsna. Här handlar allt om att komma in, att kämpa, att prestera så bra man någonsin kan.

Många suckar under referatsövningen

Vi har klarat av den fria skrivövningen. Sedan har vi gjort ett referat av ett femton minuter långt radioinslag. Den spänning som jag kände under den inledande fria skrivövningen har släppt. Referatövningen gav fast mark under fötterna, den sortens texter har jag skrivit så många gånger att jag kan göra det i sömnen. Inte minst under utbildningstiden här i JMGs lokaler, där den sortens strikta, raka, faktabearbetande övningar återkom gång på gång.

De andra provdeltagarna suckar dock betydligt mer under referatövningen än under det fria skrivandet.

Det tredje provet är något mer överraskande. Det kallas kontextprov, eller lucktest. Det går ut på att, som det heter i anvisningarna, mäta vår känsla för ”vad som är god och naturlig svenska” och vårt sinne för ”olika slag av sammanhang i en text”.

Detta testas genom att vi får läsa en lång och snårig text om trädgårdar, där vissa ord är ”skadade”. Det betyder att de saknar någon, några eller alla bokstäver. De saknade bokstäverna är ersatta av en punkt. Uppgiften är att återskapa texten till sitt ursprungliga skick.

Låter det enkelt? Det är det inte.

Den första meningen ser exempelvis ut så här: ”Trädgården är en l..slå.g ..gelä…het.”

Om du som läser detta omedelbart ser att de sista två skadade orden är ”livslång angelägenhet”, hade du antagligen klarat dig alldeles lysande.

För de flesta som gör testet är det däremot inte så roligt. För det är riktigt svårt – så där så att man spänner hela kroppen och börjar svettas och tiden bara försvinner i ett dis av dunkande blodfyllda tinningar.

Att texteländet dessutom handlar om strategier för hur man planerar sin trädgård, av alla ämnen, är nog för att hjärnan i ren protest ska vilja rosta ihop och stanna för gott.

Men det är bara att kämpa vidare.

Till slut blir jag i alla fall klar, och inser att jag har några minuter över. Jag ägnar dem åt att se ut över rummet, och tänka på att det är sju år sedan jag själv slutade skolan, men att det plötsligt känns som om bara en eftermiddag har gått sedan dess. Och jag ser ut över dem som sitter och kämpar bredvid mig, som gör provet för liv och lust, och jag slås av att alla ser ut som att de redan hör hemma här. Urvalet av sökande verkar onekligen inte ha förändrats särskilt mycket, åtminstone inte vid en första anblick. Möjligen är dominansen av kvinnor ännu större nu, men den trenden har å andra sidan pågått sedan 1980-talet.

När jag senare pratar med studierektor Bengt Carlsson hävdar han dock att gruppsammansättningen är betydligt bättre sedan provantagningen infördes. Förut, på min tid, fick man bara de allra duktigaste studenterna, vilket inte var bra. För ”duktigaste” ska läsas som synonymt med alltför slätstrukna, alltför likartade. Kanske också omotiverade, för på den tiden sökte många bara till journalistprogrammet för att det var lika svårt att komma in där som på läkarlinjen och psykologlinjen, och vad ska man annars göra med sina höga betyg?

“Motivationen bland studenterna är nästan alltid på topp”

Nu är motivationen bland studenterna nästan alltid på topp, säger Bengt, och dessutom är spännvidden i deras bakgrund lite större. Inte minst har snittåldern stigit något, färre kommer direkt från gymnasiet.

En sak som däremot fortfarande är alldeles uppenbar är att de sökandes etniska bakgrund inte har förändrats. När jag ser mig omkring i provsalarna denna iskalla dag ser jag inte någon annan hudfärg än vinterblek gammalsvensk. Precis som när jag själv gick och drog i korridorerna.

Av Det Nya Land som är så charmigt levande i Birros och Fagerström-Olssons TV-produktioner från Hammarkullen på andra sidan stan märks inte ett spår.

Detta faktum påpekades också, i relativt stränga ordalag, redan i Högskoleverkets snart fyra år gamla granskning av journalistprogrammen. På myndighetsprosa lät det så här: ”rekryteringen till journalistutbildningarna är ur social och etnisk synpunkt alltför ensidig. De utbildningsansvariga bör diskutera vägar för en breddning som bättre speglar samhällsstrukturen”.

Under mina samtal med olika företrädare för utbildningarna framkommer en entydig bild: visst har Högskoleverkets tydliga kritik gett effekt under åren som gått.

“Svårt att få människor med utländsk bakgrund att söka”

Diskuterat frågan, det har man. Kommit fram till något, har man däremot inte.

– Problemet, säger Bengt Carlsson, är inte att vårt urvalssystem diskriminerar. Problemet är att vi inte får de här grupperna att söka.

Så låter det också i Stockholm, i Sundsvall, i Uppsala. Man lyfter också gärna fram språkfrågan. Att kunna hantera det svenska språket är grunden för en verksamhet som journalist. Det kan vi inte tumma på.

Säger man med en mun.

Kanske behövs det kvotering, säger någon, men tar tillbaka orden på en gång; det blir alltför orättvist. Och eftersom de ändå inte söker… Och man dessutom inte riktigt vet vilka ”de” egentligen är. Är det första generationens invandrare? Andra generationens? Är det somalier? Finländare? Kurder? Iranier? Norrmän? Ska man ha en särskild kvotgrupp för personer från forna Jugoslavien, en för flyktingar från Irak, en för samer? Eller helt enkelt en enda behändig kvot för den kategori som journalisten och debattören Lina Makboul ger den politiskt inkorrekta benämningen ”blattar”, eftersom det ändå är det man egentligen menar utan att våga säga det.

Helt klart är i alla fall att den urvalsmetod som jag den här dagen provar, och som både högskolan i Stockholm och Göteborg använder, inte har bidragit till att bredda rekryteringsbasen ur den aspekten.

En helt annan metod för att gallra fram de blivande studenterna använder man numera på journalistutbildningen vid Mitthögskolan i Sundsvall. Man hoppade av samarbetet med Göteborg och Stockholm för några år sedan, och använder inte längre något särskilt urvalstest till den långa utbildningen. Till den korta, ettåriga utbildningen för akademiker lottar man till och med ut platserna.

– Ärligt talat kan vi inte se någon större skillnad på de studenter vi har nu, som kommer in på betyg eller genom lottning, och de vi fick när vi gjorde provet, säger studierektor Eva Mårtensson. Därför är bättre att lägga de resurser som går åt till urvalet åt att göra utbildningen bättre.

Som så många andra pekar hon på att problemet när det gäller snedrekryteringen inte i första hand är urvalssystemet, utan att det går djupare än så, och involverar grundläggande strukturer i samhället i stort.

Leif Strandberg, utredare på Högskoleverket med särskild fokus på antagningsfrågor, menar ändå att man kan kräva att högskolorna gör betydligt mer än i dag.

– Man kan inte bara sitta och vänta på att nya grupper ska söka. Man kan heller inte bara tala om att marknadsföring och information är viktigt men kostar pengar, utan man måste verkligen försöka nå ut i samhället, kanske starta samarbeten med grundskolor. Försöka nå fram till de nya grupperna på en tidigare nivå, säger han.

“Södertörns högskolas läge kan minska snedrekryteringen”

Karin Stigbrand, som arbetar med journalistikprogrammet på Södertörns högskola, tror helhjärtat att det handlar om att göra tanken på högskolestudier gripbar för de samhällsgrupper man vill försöka locka till sig. Det faktum att Södertörns lokaler ligger i Flemingsberg, mitt i områden som har gott om dessa i utbildningspolitiska sammanhang så eftertraktade ”blattar”, har gjort att en relativt stor andel av skolans studenter har annan etnisk bakgrund än den typiskt svenska.

– Sammansättningen av just journalistprogrammets studenter är visserligen inte särskilt blandad, medger hon. Men jag tror ändå att vår geografiska placering, och det mångkulturella perspektiv vi har, på sikt kommer att ge resultat.

Det sista provet för dagen är ett test i allmänorientering. Studierektor Bengt Carlsson, som vallat oss genom dagens övningar, varnar oss för att det kommer att vara svårt. Tanken är att det ska vara det slutliga ursållningsinstrumentet; lyckas man inte skilja de sökande åt på något annat sätt, så är det nu det ska göras.

Under alla år som antagningsprovet har genomförts är det ingen som har lyckats få alla rätt, säger han också, med ett utmanande leende.

För det här provet har vi flyttat ner i en hörsal, på gatuplanet i institutionens lokaler. Här har varit nedkylt under helgen, och kylan dröjer kvar så pass att de flesta av oss behåller jackorna på medan vi skriver.

Så fort frågeformulären delas ut stiger den där tävlingsnervositeten till ytan igen, och alla försjunker i arbete. Intar tänkarpose, med kinden lutad i ena handflatan, intensivt skrivande med den lediga handen. Ljudet av det snabba krafsandet av blyertspenna mot papper stiger mot hörsalens tak, koncentrationen är total.

Svåra frågor

Provet är svårt. Känn på de här frågorna: Vad står HDL-kolesterol för? Vilka länder gränser till Irak? Vem är Craig Venter? Vad är typ-2 diabetes?

Några frågor kanske kan kallas kulturöverskridande: vad menas med burkha? Ramadan? Sunni? Sharia?

Efteråt sätter jag mig utanför skrivsalen för att fånga in lite eftersnack. Jag känner mig lättad för att dagen är över men också lite upprymd över att det känns som att det har gått bra – testet mäter uppenbarligen ganska exakt sådana saker som någon som har jobbat som allmänjournalist i ett par år har lätt för. Men när Emelie, 26 år och från Göteborg, kommer ut, med något tungt och uppgivet i blicken och säger ”efter en stund så tänkte jag bara: skjut mig och gör slut på plågan”, blir jag påmind om att det för mig inte har varit på riktigt, utan bara ett jobb, och ett ganska roligt sådant dessutom. För henne har det handlat om framtiden, och det har varit smärtsamt viktigt att lyckas.

Hon har stora planer för vad hon ska göra om hon lyckas slå sig in i journalistyrket, berättar hon.

– Jag har arbetat länge med utvecklingsstörda barn, och jag brinner verkligen för deras situation. Jag skulle vilja göra reportage som skapar debatt, som driver på, som väcker människor. Det finns en sådan självgodhet i Sverige, vi tycker att vi är så bra på att ta hand om de här utsatta barnen. Men det finns så oerhört mycket mer som behöver göras.

Emelie har inte helt gett upp om dagens prov; skrivövningarna gick riktigt bra, tycker hon. Så journalistdrömmen lever vidare. Visst vet hon att arbetsmarknaden är kärv. Det vet väl alla, säger hon.

– Men jag har fått lära mig att det alltid finns en plats för den som verkligen vill ha den, och som orkar arbeta hårt. Jag brukar inte oroa mig för saker. I alla fall inte innan jag misslyckas. Och det händer inte så ofta.

Magnus Västerbro

Fotnot. Tisdagen den 21 januari är det upprop för de nya klasserna på JMG i Göteborg. För de som förekom i reportaget gick det så här: Marie, 21 år, från Stockholm, blev inte antagen. Hans, 35 år, från Falkenberg, är in i det sista på reservplats. Jonas, 26 år blev antagen. Anna-Karin, 35 år, och Kajsa, 36 år, blev båda antagna. Emilie, 26 år, från Göteborg, blev inte antagen. Magnus Västerbro hade blivit antagen.

Missnöje på JMK

Inför hösten gör institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm om sin långa utbildning i journalistik. Den kommer då att inledas med ett teoretiskt basår, från vilket studenterna sedan kan söka in till själva den praktiska journalistikutbildningen.

Enligt uppgifter till Journalisten har omgörningen väckt stort missnöje på institutionen, framförallt bland de praktiskt inriktade lärarna.

Kristina Lundgren, studierektor på JMK, kallar oenigheten mellan praktiker och teoretiker ”en urgammal surdeg”, men betonar att utbildningen varken blir mer eller mindre teoretisk efter omgörningen. Den enda skillnaden är att den teoretiska kursen nu i huvudsak är förlagd till ett sammanhållande block.

–Det är tråkigt att den här förändringen har lett till sådan polarisering inom kollegiet, säger Kristina Lundgren.

–Man har drivit in varandra i varsin ringhörna och det är svårt att föra en särskilt konstruktiv diskussion. Jag hoppas att vi nu kan gå vidare och ge det här en chans.

Magnus Västerbro

Fakta/ Utbildade journalister per år

Högskolor

Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborg:

Journalistik, långa 70

Journalistik, korta 70

Journalistik, medier och kommunikation, Stockholm:

Journalistik, långa 35

Journalistik, korta 70

Journalistik, lång (i Västerbotten) 40

Institutionen för medie- och kommunikationsvetenskap vid

Mitthögskolan, Sundsvall:

Bildjournalistik 36

Journalistik, långa 40

Journalistik, korta 40

Södertörns högskola:

Journalistik och multimedia 80

Samhällsvetenskap med praktisk

journalistik 40

Lunds universitet:

Journalistutbildning för akademiker 22

Uppsala universitet:

Journalistutbildning för akademiker 40

Umeå universitet:

Journalistutbildning för akademiker,

vetenskap 22

Journalistutbildning för akademiker,

kultur 22

Högskolan i Kalmar:

Programmet för medieproduktion

och journalistik 60

Luleå tekniska universitet:

Nya medieutbildningar 20

Totalt, högskolor: 707

Folkhögskolor (tvååriga)

Bona 18–20

Kaggeholm 20

Kalix 14–15 press, 6 radio

Ljungskile 16–17

Nordiska 10

Skurup* 28

Strömbäck 16

Södra Vätterbygden 20

Vara 12

Ädelfors 18–20

Totalt, folkhögskolor: 168–174

*Skurups utbildning är visserligen bara ett år, men får vara med på listan med ålderns och anseendets rätt.

Sammanlagt: 875–881

Statistiken kommer från Högskoleverket samt en enkät bland landets

folkhögskolor.