Gå direkt till textinnehållet

”Ofta reagerar jag på saker med någon bisarrhetsfaktor i”

Hon har en lika nyfiken som skeptisk blick på samtidens krumbukter. Som matskribent är Jenny Dambergs ingång den sociologiska och kulturella. Genom att berätta om vad vi stoppar i munnen kan vi säga mycket om samhället, hävdar hon.

”Gastropolitik”, heter frilansjournalisten Jenny Dambergs återkommande kolumn i tidskriften Arena. Där avhandlar hon saker som varför stenålderskosten appellerar till män, skuldbeläggning av ammande mammor som dricker vin, eller det orimliga i att förskolepersonal ska behöva betala för att äta tillsammans med barnen. Vinjetten har hon själv pitchat in och den känns som en bra programförklaring för eller summering av hennes värv.
– Mat- och dryckesvanor fungerar som ett filter för att skriva om samhällsfrågor i vid bemärkelse. Könsroller kan ses där, klass, land och stad. Man kan också skönja trender och status på andra länder och kulturer i vad vi äter, säger Jenny Damberg när vi ses på ett kafé i södra Stockholm en vintermorgon.
Hon konstaterar nöjt att ostfrallan är smörad på båda halvorna – ett gott tecken. Frågar om jag är vegan när jag hör mig för om sådana alternativ.
Att skriva om vad vi stoppar i munnen är ett sätt för Jenny Damberg att få syn på värderingar som hon kanske inte är omedelbart klar över. En del av det ”påtande” som hon tycker att yrket går ut på för egen del. Ett exempel: boken Som hon drack där Jenny Damberg tillsammans med vännen och etnologen Lisa Wiklund skildrar svenska kvinnors frigörelse via deras alkoholvanor det senaste seklet.
– Jag hade läst om krogkulturens misogyna historia i ett annat sammanhang. Man behöver inte gå så långt tillbaka för att hitta exempel på hur ensamma kvinnor visats ut från barer eftersom de antogs vara prostituerade. Detta, ihop med incidenten där en ammande kvinna avvisades från en hotellbar och den svenska våldtäktslagstiftningen, gav mig en sammantagen känsla av att det fanns något konstigt här, säger Jenny Damberg.
Varken Som hon drack eller de två andra titlar hon författat – en mathistorisk bok och en kokbok på tema legymer – har gett några inkomster att tala om. Att skriva böcker är en förlustaffär, egentligen ”helt vansinnigt”, konstaterar hon krasst. Men böckerna har fått uppmärksamhet, vilket känts viktigt.
– Särskilt när det handlar om att skriva om något man bryr sig om. Och det har känts roligt och meningsfullt. Något vill man ju ändå bidra med.
Att mat skulle bli Jenny Dambergs huvudfokus som journalist var inte på förhand givet. Hon kom in i yrket tidigt, var ungreporter och musikskribent hemma på Smålandsposten i Växjö (hon är uppvuxen i lilla bruksorten Hovmantorp) och fortsatte med flera långa vikarierundor på Stockholmstidningarnas kultur- och nöjesredaktioner. Musiken var vägen in då, men hon släppte den successivt, det kändes svårt, på gränsen till korrupt att både bedöma och intervjua den svenska musikscenen.
Det var när hon började bevaka Stockholm som nöjesstad som maten kom in. Att skriva om krogar var en naturlig del av uppdraget – och hon hade plötsligt en lön som tillät henne att gå ut och äta.
– Jag var en deltagare i Stockholms krogkultur, det djupnade, jag tyckte det var kul. Och insåg att det fungerade bra – bättre än musiken – för att få syn på saker som pågår eller har pågått.
Så nöjd med inriktningen är hon att hon är rätt säker på att göra samma sak om tio år. Fler böcker blir det också, förlustaffär eller ej. I datorn finns början till en Ordfront-bok om fett, planerad utgivning 2018: Varför är vi så rädda för fett? Varför kan folk bli så arga på margarin? Även om LCHF-trenden är stark så handlar det fortfarande om en underdånig kult, menar Jenny Damberg, inget avslappnat omfamnande av fett. Vi är lika rädda för att bli feta som förr.
– Jag vill också skriva om att fett är gott. Vad gör det om man väger två kilo extra, om man ändå får en god macka? Hur farligt kan det vara?
Det rådande hälsoparadigmet, pressen att vi fysiskt måste sköta oss, ligger i själva epicentrum för hennes intressen och har tillägnats roliga och irriterade texter.
– Jag tror att det kan vara bättre att lägga tiden på annat än att vara upptagen av sin egen kropp. Så länge den fungerar så finns det mer effektiva sätt att åstadkomma samhällsförändring, säger Jenny Damberg.
– Å andra sidan är det begripligt. Vem orkar jobba långsiktigt och organiserat utan att förändring faktiskt sker?
Folkrörelsernas död, kroppsmoduleringens tid?
– Ja. Det tror jag är en av de viktigaste orsakerna till att mattrenden är så stark. Förutom vårt växande välstånd och att mat är så handfast i en tid när andra kulturformer i hög grad är individuella och digitaliserade. Som musik, som blivit en privat upplevelse.
Men Jenny Damberg skriver inte bara om mat och det som angränsar till den, utan om en vidd av kulturfenomen i en rad olika tidskrifter och tidningar. När vi ses har hon just återvänt från en resa till Kalifornien, där hon som Publicistklubben-stipendiat bland annat besökt en emoji-konferens.
– Det mest underbara stipendiet någonsin – ”För att lära mig mer om emoji”! Då är man ändå nöjd med sitt yrkesval, skrattar hon.
Fascinerad berättar hon hur 40 procent av alla Instagramkommentarer i dag innehåller olika emojis, medan endast en liten grupp människor bestämmer vilka känslor miljoner smartphoneanvändare ska kunna uttrycka i bild.
Trenderna i utbudet av väggfärger och småbarnssuccén Babblarna är två andra exempel på vilken typ av ämnen hon gärna tar sig an. Ibland som intressanta i egen kraft, ibland för att berätta något större. Vad är det hon går igång på?
– Ofta reagerar jag på saker med någon bisarrhetsfaktor i. Som man inte förstår omedelbart.
Hon tar exemplet Babblarna, ett program som utvecklades för barn med språkinlärningssvårigheter men som blivit en bred hit bland förskolebarn. För henne är programmet obegripligt – för att hon inte är ett år gammal, säger hon.
– Det är intressant för att det är en kulturprodukt som sprids i en målgrupp med svag agens, som inte kan hantera en mediespelare men vet ändå vad de gillar. De vuxna som har skapat det har lyckats knäcka koden. Det tycker jag är en underbar sak med mitt jobb, att få ägna en dag åt att tänka på vad som gör barn så otroligt glada av Babblarna, medan man själv bara blir irriterad.
Utlägg från uppdragsgivare hör också till hennes frilansvardag; de räddar ofta de sämre betalda jobb hon brinner för. Jenny Damberg är glad över att frilanslivet går ihop men kan bli sur på okänsligt satta arvoden – samma summa oavsett tidsåtgång – och över att hon ska behöva ”unna sig” att verka i mer tankekrävande genrer som essäer och recensioner.
– Om jag vill skriva sådana texter får jag själv bekosta det, min lilla enskilda firma får sponsra ett stort mediehus. Jag menar inte att mina texter är omistliga, men det hade varit roligt om det var ekonomiskt hållbart att skriva den typen av texter. Det är ju sådana man själv vill läsa, där någon hunnit tänka. Det märks vilken densitet en text har.
Att få ekonomi i frilansandet underlättas av disciplin och effektivitet. Fyra dagar i veckan, måndag till torsdag, jobbar Jenny Damberg och hennes kille som är konstnär, från lantstället i skärgården utanför Norrtälje. De köpte en gammal affär där för fyra år sedan och nu går den ettochhalvtåriga dottern i förskola på ön.
– Förutom att elda och sådana saker finns det inget där som pockar på uppmärksamhet. Det är väldigt skönt.
Huset är visserligen ett renoveringsobjekt, men Jenny Damberg tänker låta det fortsätta vara det ett tag till. På samma sätt står trädgården orörd utan vare sig pallkragar eller potatisland.
– Jag har försökt och önskar att jag tyckte det var kul att odla, men jag tycker verkligen att det är fruktansvärt tråkigt – och jobbigt. Jag lägger hellre tiden på att skriva, och köpa mat.
Att skriva och ”påta” lite i samtiden, är i själva verket det enda hon någonsin velat lägga sin tid på.
– Jag har tänkt att jag borde plugga något annat och sökt någon annan utbildning. Men jag har bara velat hålla på med det här.

 

namn
Jenny Damberg
Ålder
35 år
Bor
Lägenhet i södra Stockholm och hus i Björkö, Norrtälje.
Familj
Dotter och sambo.
Bakgrund
Smålandsposten, JMK, SvD Kultur/nöje, DN På stan, City Stockholm, med flera. Frilans för främst magasin och tidningar sedan 2009.
Drivkraft
Att få tiden på jobbet att gå så fort som möjligt.
Aktuell
Bland annat med ett kapitel i Lina Thomsgårds En annan historia, en korrigering av världshistorien där 51 bortglömda kvinnor ges plats.
Om julen
”Jag accepterar jul­en.”

Fler avsnitt