Niklas Svensson:Man måste står för det man skriver
-Första dygnet efter det att de anhöriga fått dödsbudet vägrar jag att söka upp dem. Men efter några dagar är det vanligt att man försöker få en intervju, säger Expressenreportern Niklas Svensson
Namn: Niklas Svensson Yrke: Reporter på Expressen Ålder: 27 år Bor: i Stockholm Familj: Flickvän i Norge Utbildning: Tvåårig social linje på gymnasiet Drivkraft: Nyfikenhet och viljan att avslöja Aktuell: Ständigt med nyheter i Expressen
Den här kvällen ville Jan Guillou inte bli störd av journalister. På biograferna var det premiär för Coq Rouge, den första Hamiltonfilmen. Han hade nobbat både Aktuellt och Rapport för att äta kräftor i lugn och ro tillsammans med några vänner.
Då ringde Guillous telefon. Det var nån spoling från en närradiostation i Sölvesborg.
”Hur i helvete har du fått tag på mitt nummer?” undrade Jan Guillou. Den unge journalisten var påstridig och trots att Guillou egentligen ville vara ifred gav han ändå en intervju.
Den som ringde var Niklas Svensson, då 17 år. ”Niklas blåste TV på Guillou”, skrev Expressen dagen efter.
Han blev naturligtvis stolt över bedriften men talade tyst om hur han kommit över telefonnumret till Jan Guillou.
– Jag hade varit på studiebesök hos Ulf Elving i Efter tre. Elving var i studion och snackade och jag satt utanför och lyssnade tillsammans med Kalle Sändare. På ett bord låg Ulf Elvings telefonbok. Jag började bläddra i den, där fanns fullt med telefonnummer till kända personer, bland annat Jan Guillou.
Kalle Sändare satt bredvid och hetsade mig: ”Ta alla nummer du kan!”. Jag gick därifrån med armen fullklottrad av telefonnummer till kändisar.
Den där fräckheten och framåtandan har Niklas Svensson haft stor nytta av som journalist. Karriären började i högstadiet med sportartiklar för Sydöstran men han tröttnade snart på att knattra runt på moped mellan division IV-matcher i fotboll.
Gymnasiet följdes av Värnpliktsnytt där han fick tampas med auktoritära intervjuobjekt och lära sig hur man drar fram nyheter ur ett slutet system.
Efter ett par varv i vikariesvängen fick han för fyra år sen fast jobb på Expressen där han är kvar än idag, fortfarande utan någon annan utbildning än gymnasium.
Niklas Svensson motsvarar schablonbilden av en kvällstidningsreporter. Ung man från landsorten, hungrig, högproduktiv, säkert rätt ärelysten, möjligen egotrippad, vinklar ibland rejält, går hårt fram, kanske hänsynslöst, är en slitvarg som är lojal mot cheferna.
Kort sagt en av de där som folk har i sinnet när de svär över de jävla kvällstidningsjournalisterna.
I Liza Marklunds roman Sprängaren finns en ettrig reporter kallad Patrik, skapad med Niklas Svensson som förebild.
– Jag imponerades av Niklas när vi jobbade ihop på Expressen för några år sedan, berättar Liza Marklund. Han gick fram som en bandtraktor och visste intuitivt om det fanns något att gräva fram i en story. Men ibland kunde han tuta och köra lite väl hårt, utan att reflektera tillräckligt.
Under åren har Niklas gett upphov till ett otal Expressenlöp, bland annat den nyhet Göran Persson sagt sig ha blivit mest illa berörd av; den när han anklagades för att ha snattat godis.
Niklas har ett par pärmar med löpsedlar som visar att han gjort det mesta i branschen. Mord, kändisar, knark, politiker i syltburkar, fallskärmar, sexbrott, nazister etcetera.
Fast det jobb som fått störst uppmärksamhet satte han ingen byline under; den stora nazistpubliceringen för ett år sedan. Han var en av de fyra journalister från DN, SvD, Expressen och Aftonbladet som tog fram materialet. Redan då tyckte han att journalisterna skulle signera artiklarna men andra i gruppen var emot.
I samband med nazistpubliceringen försågs han med larm och gallergrind till lägenheten. Trots den hotbild som rimligen måste finnas väljer han ändå att gå ut i Journalisten med sitt namn. Varför?
– Jag tror det är bättre att spela med öppna kort mot nazister, det uppfattas som mer ärligt, svarar han. Dessutom tycker jag att journalister ska stå för vad de skriver.
Att jobba på kvällstidning är att tvingas skaffa sig förhållningssätt på områden där det inte finns några givna regler. Hur gör man till exempel om chefen kräver att man ska ringa på hemma hos en kvinna vars dotter nyligen hittats sexmördad?
– Första dygnet efter det att de anhöriga fått dödsbudet vägrar jag att söka upp dem, svarar Niklas Svensson. Men efter några dagar är det vanligt att man försöker få en intervju. Jag försöker närma mig de närmast anhöriga utifrån och kontaktar kanske en granne eller en kusin för att höra om det är möjligt att prata med den drabbade. Men är någon alldeles för chockad eller knäckt avstår jag och då låter cheferna mig bestämma. Men jag vill veta om Aftonbladet fått en intervju. Är det så tar jag kontakt.
Om du intervjuar en anhörig som fått ett dödsbud några dagar tidigare är sannolikheten stor att den personen är i chock.
– Ja, det finns en risk att jag utnyttjar ett tillstånd de inte kan styra över. Om jag under åren hade fått reaktioner på att jag gjort fel skulle jag nog tänkt om, men jag har inte fått några sådana reaktioner.
Vad är det för värde med att intervjua anhöriga till mördade?
– Vi kan till exempel ge en bild av vem den mördade var som person och bidra till en förklaring varför han eller hon blivit offer för brott. Läsarna vill veta mer om vad som hänt och om man skriver om mord är det relevant att berätta. I efterhand har många anhöriga varit glada att vi skrivit om den som dött. Det kanske har att göra med deras minne av den döde, vi skriver ju aldrig något negativt om mordoffer.
Har mord ett underhållningsvärde?
– Det är en läskig fråga, men så är det nog. Jag kan inte alltid riktigt förklara vad det har för värde att skriva om mord.
Efter ett mord i Orrefors i våras, då en tioårig flicka dödades i ett tält, kritiserades Niklas Svensson för sina arbetsmetoder.
Flickan hade dödats med ett vasst föremål. Intill mordplatsen bodde en man som tidigare skurit sönder bildäck med en sax. Sedan mannen förhörts av polisen gick Niklas hem till honom.
– Han sa att ungarna i området hade bråkat med honom under mordnatten. Han gjorde ett lätt förvirrat intryck och kunde inte förklara vad som hänt. Sen pratade jag med grannarna och de ansåg att han var huvudmisstänkt, det gjorde mig ytterligare intresserad.
Expressen publicerade en stor bild där Niklas Svensson står i mannens dörr, mannen har maskat ansikte. Många på orten måste ha identifierat mannen som den tänkbare mördaren. Efter artikeln gick Saxmannen till polisen och erkände mordet. Senare visade det sig att han var oskyldig.
Idag ångrar sig Niklas.
– Jag gjorde fel. Vi pekade ut Saxmannen för alla i området, vi hade lika gärna kunnat köra namn och bild på honom. Att jag vinklade in mig på honom var för att hans story inte gick ihop. Men att hans uppgifter inte stämde kan ju berott på att han var förvirrad.
Journalisten ringer upp Saxmannen som bara har vaga begrepp om artikeln i Expressen.
– Vad var det som stod om mig? Jaså, att jag skulle begått ett mord, det är väl otroligt.
Fick du några problem på grund av artikeln?
– Neej, jag har fått min mat hitburen som vanligt.
En förvirrad äldre man blev alltså oskyldigt utpekad som mördare i en av Sveriges största tidningar. Vad tänker man som reporter i det läget? Rycker på axlarna och går vidare till nästa story?
– Jag har dåligt samvete men det är inte så att jag går och tänker på det hela tiden. Jag hade tänkt ringa Saxmannen och höra hur han har det men det har inte blivit av. Jag hoppas och tror att jag tagit lärdom till nästa mordutredning.
I kvällstidningsjobbet ingår att ringa upp personer vars tillvaro därmed kan rasa samman. Han berättar till exempel om ett telefonsamtal till en läkare som hade utnyttjat en patient sexuellt.
– Läkaren blev knäckt av att jag ringde. Men jag tycker inte att sånt känns jobbigt, det handlar om vuxna människor som får skylla sig själva.
Andra gånger handlar det om att hänga ut trixande makthavare och därmed kanske förstöra deras karriärer. Hur känns det?
– Jag gillar att avslöja maktmänniskor som ljugit. Då vet jag att jag kan berätta det för hela svenska folket och att det kommer att ta hus i helvete.
I början av karriären var en egen grej på löpet en berusande upplevelse. Att veta att nästan varenda svensk passerade en kiosk där hans löpsedel satt var en häftig känsla.
Är du egotrippad?
– Jag kanske var, för så känner jag inte längre. Numera är det viktigare för mig att jag gör bra grejer. Om de sätter nån skitgrej jag gjort på löpet idag kan det lika gärna kvitta.
I jobbet ingår också att ständigt få höra, inte från minst kollegorna, att kvällspressen bara snaskar.
– Det är lite slentrian att man ska snacka skit om kvällstidningarna men vi gör inte oftare fel än andra. På TT hör kvällstidningarna till de mest citerade och det är ju ett intressant fenomen om det nu stämmer att vi är så snaskiga.
Niklas framhåller att det var mer sex och brott i Expressen på 60- och 70-talet.
– Jag vet för jag har kollat i läggen. Efter ett mord kunde det vara helsidor varje dag i månader och på somrarna var det toplesstjejer i tidningen.
Expressens tidigare chefredaktör Christina Jutterström har berättat om sin förvåning över hur lättstyrda de tuffa kvällstidningsreportrarna var, att de i allmänhet lydde chefen. Det verkar gälla även för Niklas Svensson. Den kritik han riktar mot Expressen är framför allt att det är för mycket glättig kändisjournalistik. Men om han fick i uppdrag att till exempel intervjua Ingemar Stenmark om hans nya kärlek skulle han ändå göra jobbet.
Hur kommer det sig att du kan tänka dig att göra något du inte tror på?
– Jag säger givetvis vad jag tycker, men cheferna bestämmer.
För några år sen kom en undersökning som visade att de dummaste i landet bor i Göteborg. Niklas Svensson fick i uppdrag att ringa några kändisar mitt i natten och fråga om de var dumma i huvudet. Han vägrade. Där gick gränsen.
sw@sjf.se