Jag är vansinnigt fäst vid livet
Det är svårt att tänka sig att han för bara två månader sedan var nära att dö.
Tre knivhugg i ryggen, en punkterad lunga, flera knäckta revben, sönderslaget näsben, skador på skallen och en krossad ögonhåla. Bert Sundströms skador var både omfattande och livshotande.
– Med tanke på hur nära det var att jag dog eller blev svårt handikappad så mår jag bra. Jag har en del fysiska problem, framför allt har jag svårt med balansen. När jag går i en trappa måste jag hålla mig i stången, och jag tror inte att jag kan cykla.
Han kom hem till Sverige med ambulansflyg den 9 februari. När vi ses i mitten av april är det bara tre veckor sedan han tog sina första steg utan att hålla någon i handen, och nu jobbar han heltid. Men han gör inte många knop, som han själv uttrycker det.
– Jag har börjat göra inslag, men gör mest pappersarbete.
Han tvekar inte om att han kommer att arbeta som korrespondent igen. Sedan han blev journalist i början av 90-talet är utrikesrapportering i stort sett det enda han har arbetat med, och det var också skälet till att han började på Journalisthögskolan 1989.
Intresset för andra länder och människor är kanske det som framträder tydligast hos Bert Sundström. Reslusten tror han härstammar från barndomen i Stora Tuna strax söder om Borlänge i Dalarna. Hans mamma gillade att upptäcka nya platser och det dröjde inte länge innan Bert Sundström följde i hennes fotspår. I mitten av 80-talet reste han till Sydamerika.
– Som så många andra gjorde jag en ryggsäcksresa, men jag blev kvar lite längre längre än jag tänkt.
Bert Sundström fick ett erbjudande om att bli engelsklärare i Buenos Aires, och kom att stanna där i fyra år. Han lärde ut engelska främst till företag och tyckte om arbetet. Men efter ett tag kände han att det inte räckte till.
– Jag kände att jag inte fick någon tillfredsställelse av att åka runt bland folk som har det gott ställt och undervisa dem i engelska. Jag ville göra något som betydde något.
Så Bert Sundström sökte till Journalisthögskolan i Stockholm. Och kom inte in.
– Jaha, tänkte jag. Då får jag väl stanna här då.
Tre dagar innan utbildningen skulle börja fick han ett samtal från skolan. Om han kunde vara på plats vid starten på fredagen fick han börja. Så han flög hem och började plugga till journalist, 30 år gammal. Utrikesreporter var målet.
[…]
Det är inte första gången Bert Sundström har varit nära att dö. För länge sedan var han med om en svår bilolycka där han blev allvarligt skadad. Men han klarade sig och har i dag inga men från olyckan.
Långt senare under en resa i Indien drack han te gjort på sjövatten och blev förgiftad. Hans lever slogs ut. Det fanns inget botemedel, det var bara att vänta tills giftet gick ur kroppen. Under flera månaders tid var han svårt sjuk, men även det klarade han sig ur utan några bestående skador.
Varken då eller nu har han känt sig rädd eller haft mardrömmar efteråt. Visserligen skiljer sig händelsen i Kairo från de tidigare nära-döden-upplevelserna eftersom den var en attack mot honom, men Bert Sundström tänker inte låta det ändra hans sätt att leva.
– Jag har inget dödsförakt, jag är vansinnigt fäst vid livet. Men jag tycker inte att jobbet som utrikesreporter är speciellt farligt eller att jag tar onödiga risker. Jag tror att det är betydligt mer riskfyllt att vara till exempel byggnadsarbetare.
Han tycker också att händelser som demonstrationerna i Egypten gör det ännu mer betydelsefullt att ha journalister på plats som kan förmedla intryck och ge en inblick i det som pågår.
Läs hela intervjun med Bert Sundström i pappersutgåvan av Journalisten.
Beställ din prenumeration här: https://www.prenservice.se//bestallpren.aspx?titel=139&kampanj=139102
