Cecilia Uddén: En konkret radiokonstnär

Det är en nyckfull vår i New York, bara dagar sedan den sista snön smälte. Solen har exploderat mitt i drivorna av påskliljor på Central Parks gräsmattor. Snabbmatslunchare och frisbeekastare samsas så gott det går på slänterna.

Cecilia Uddéns båda grabbar försöker enas om vems tur det är att få ta en sväng med skateboarden. Turister tar dem för typiska yankees i storstan och plåtar dem ivrigt.

Vi sitter vid en uteservering i den gröna idyllen och det är oundvikligt att prata med Cecilia Uddén om den 11 september.

– Då förändrades allt i USA, människorna, synen på arabvärlden. Politiker och människor har blivit räddare.

bryt

För Cecilia Uddén var det egendomligt att befinna sig i detta land just i en tid när förhållandet mellan USA och arabvärlden nådde högspänning, vilket fick sådana påtagliga och skrämmande uttryck: terrordåd, krig och vedergällning.

Just hon, som har haft sitt hem i båda världarna.

Under några år bodde hon som barn i Kairo där hennes pappa jobbade åt Ericsson. Som journalistelev på Skurup i början av 80-talet liftade hon från Kairo via Israel och den demilitariserade zonen till Beirut, vilket resulterade i program för ungdomsradion i P3.

Med tiden blev hon SRs korrespondent i Mellanöstern med placering i Jerusalem.

Nu gör hon sina sista veckor som korrespondent i USA, där hon normalt varit stationerad i Washington. För tillfället är hon i New York och ska om ett par dagar vidare på reportageresa till trakterna runt de stora sjöarna i norr och till Detroit och Chicago.

Hon ser fram emot att åter bli en berättande reporter, ett sätt att arbeta som passar henne.

– Det var en chock att komma från Mellanöstern och till USA och Washington 1998. I Jerusalem kunde jag gå ut på gatan och beskriva dagens största nyhet på ett mycket konkret vis.

– Från Washington har jag berättat om beslut som påverkar övriga världen, inte så mycket i Kansas som i Mellanöstern. Det har blivit mer av analyser.

Torrare rapporter och mindre av de reportage som hon tycker är mer spännande att göra. Men nu ska hon ta igen en del och göra reportage om vanliga amerikaner.

– Jag brukar resa ut varje vår och göra reportage från små amerikanska hålor. Det är det – inte Vita huset – som är USA. Det roligaste är att ha en ursäkt att knacka på hos folk och fråga hur de har det.

bryt

– Det bästa med USA är energin och optimismen. När alla i Sverige talar om höga sjuktal och hur dåligt de mår sprudlar amerikanerna. Trots att de jobbar oerhört mycket mer än svenskarna. De inger en känsla av att allt är möjligt.

Cecilia Uddén har uppenbara sympatier för vad man kan kalla en amerikansk anda eller mentalitet, en vitalitet och energi som tycks ha färgat av sig på hennes radiorapporter. Sorgligt då att erfara spänningen mellan sin västliga och östliga pol.

– Det är plågsamt att se hur klyftan mellan väst och arabvärlden ökar. Det känns som att USA gör allt för att bekräfta arabernas fördomar om Amerika.

– Jag lider dagligen i USA av att tidningar, och framför allt TV, använder arabvärlden som en kuliss när de rapporterar från Mellanöstern. Det gällde också i rapporteringen om kriget i Irak oavsett om journalisterna var inbäddade med amerikanska förband eller stationerade i Amman eller Kuwait. Även Bagdad har använts som kuliss.

Hon som själv strävar efter att lyfta fram konkreta människor i sina reportage blir bedrövad av att se hur människor i Mellanöstern framställs i amerikanska medier.

– TV-publiken i USA har aldrig drabbats av irakiska eller arabiska människor. Det behöver inte vara antiarabiska inslag, men man låter inte människor bli gestalter. Amerikanska journalister visar ingen empati med människor i arabvärlden, vilket retar mig till vansinne när de samtidigt visar sådan empati med exempelvis amerikanska offer för fetma.

bryt

Nu är fördomarna starka på båda sidor. Men, påminner Cecilia Uddén om, det var en tid – inte så avlägsen – då åtminstone Europa och arabvärlden hade ett livligt kulturellt utbyte.

– Fortfarande på 60- och 70-talen var Kairo, Beirut, London och Paris inte så långt från varandra mentalt, kulturellt och intellektuellt. De kommunicerade om filosofi och kultur på ett sätt som inte alls förekommer nu. I arabvärlden kände man sig inte stå vid sidan av den internationella debatten, som i dag.

Arabvärlden har blivit mer isolerad, men det är inte bara västs fel, understryker Cecilia Uddén. Arabiska polisstater har sin skuld för att utbytet med västvärlden minskat. Dessutom är man i arabvärlden utbildad i en annan tradition, som förblivit opåverkad av postmodernism.

– Till det kommer att det har varit problem i regionen under många år. Libanon har gått igenom inbördeskrig. Egypten under Anwar Sadat slutade satsa pengar på kulturen, på utbildning och översättning av litteratur.

Samtidigt har USA stöttat odemokratiska regimer i Mellanöstern. Det ökade avståndet och främlingskapet mellan arabvärlden och väst har lett till hopplösa val.

– Folk känner sig tvingade att välja mellan islamism eller USA på ett väldigt trist sätt.

bryt

Bristen på kommunikation mellan väst och arabvärlden kan ta sig sådana uttryck som att européer och amerikaner har svårt för att smälta att man i Mellanöstern betecknar palestinier som slåss för en egen stat som frihetskämpar och kallar självmordsbombare martyrer.

Men det är inte bara i den stora retoriken som missförstånd uppstår. Även språkliga och kulturella nyanser tappas bort, vet Cecilia Uddén som studerat arabiska på universitetet.

– Mycket av humorn i arabiskan går om intet när den filtreras genom västliga översättningar. Gummorna på torget i Gaza kan säga dråpliga saker. Jag har sett dem vara fåfänga och bli mer och mer uppsluppna. De berättade fräcka historier om Arafat. Och de är så bra på ordlekar och småprat.

Sådant kommer inte fram.

bryt

När George W Bush valdes till president förordade han en nedtonad utrikespolitik. USA skulle inte lägga sig i. Han var till och med kritisk mot sin föregångare Bill Clinton för det amerikanska engagemanget i Kosovo.

Men efter den 11 september införde Bush en aggressivare utrikespolitik och proklamerade krig mot terrorismen och ”ondskans axelmakter”.

Liksom det övriga amerikanska samhället påverkades medierna av attentaten mot World Trade Center och Pentagon.

– Många cyniska och kritiska journalister ser 11 september som en tragisk olycka som stärkt Bushs ställning.

Ingen ville efter attentatet den 11 september att president Bush eller hans ämbete skulle misslyckas.

Allmänheten ansåg till och med att medierna var för kritiska mot makten. Cecilia Uddéns intryck är också att journalisterna har blivit mer patriotiska, såväl de som befinner sig politiskt till höger som till vänster, liberala som konservativa.

Cecilia Uddén håller de stora amerikanska tidningarna, som New York Times, högt.

– De har längre och noggrannare kontrollerade artiklar än vad svenska tidningar har. De har flera källor och inget ogrundat skvaller som i TV. De stora tidningarna håller en hög nivå. Det är naturligtvis mycket en resursfråga.

– Tidningarna har lyckats bättre än TV med att inta en kritisk hållning. Men till och med New York Times hade på baksidan en amerikansk flagga med anvisningen att klistra upp på fönstret och texten ”Embrace freedom”.

bryt

I Europa bemöts arabiska TV-stationer med allt större respekt. De får ge en sorts motbild till västliga mediers beskrivning av skeendet i Mellanöstern, senast i Irak. Men enligt Cecilia Uddén har al-Jazira inte alls samma status i USA:

– Här ses al-Jazira som Usama bin Ladins megafon eftersom han valt att framträda där. Kanalen är diskvalificerad i USA och de flesta ser skeptiskt och nedlåtande på den.

Cecilia Uddén har fått ett stipendium från Publicistklubben för att försöka komma underfund med vad motsättningarna mellan västvärlden och arabvärlden består i och varför de ökat. I höst åker hon till Mellanöstern för att göra research för projektet.

Hon jobbar som hon brukar, men är ännu osäker på i vilken form hon kommer att redovisa sitt arbete.

– Jag kommer att basera mitt projekt på en rad intervjuer i USA och i arabvärlden med folk på gatan, med eliten och med intellektuella.

bryt

Cecilia Uddén är mångfaldigt prisad och belönad för sin journalistik, inte minst för sitt sätt att använda språket, vilket gett henne Jolopriset. Men hon ägnar sig inte gärna åt metajournalistik eller docerande när det gäller hennes sätt att uttrycka sig.

– Jag kan inte säga att jag medvetet har jobbat med språk och form. Det jag tänker på är att jag måste förmedla bilder i radio. Människor blir mer levande om man hör hur de talar och låter. Det är roligt med språk men jag kan inte teoretisera kring det och säga att så här ska man skriva och så här brukar jag göra. Men jag vill gärna vara konkret och lyfta fram detaljer, som när konstnärer målar en vy och låter något komma i förgrunden. Det ska inte bara vara lite diffust fint, utan det måste finnas detaljer som man kan fästa sig vid och minnas.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se