Bernard Mikulic: ”Jag siktar mot magen”

Duvningar hos talpedagogen har inte bitit nämnvärt på Bernard Mikulic. Han fortsätter att tala den grötigaste malmöitiskan på hela Sveriges Television.
Tanken att han skulle vara rotad i annan mylla än den skånska förefaller absurd.
Ändå började TV-reportern Bernard Mikulic prata svenska först när han var sex år och gick i förskolan.

– Dessförinnan hade jag varit hemma med mamma och pappa som jobbade skift på PLM och turades om med att ta hand om mig.

Under de senaste åren har han förutom att jobba åt Sydnytt hunnit med att medarbeta i TV-program som Sefyr, Reportrarna och Mosaik.

Nyligen fick han SVTs Prix Mosaik för att han, för att citera ur juryns motivering, ”…med entusiasm och känsla, outtröttligt och envist, återkommande och nyanserat, i sina reportage speglar medmänskliga relationer i vår mångkulturella värld”.

Hans föräldrar är bosnienkroater och flyttade till Sverige 1967.

Bernard, född och uppvuxen i invandrardominerade stadsdelen Augustenborg i Malmö, tillhör en andra generations invandrare som han anser har haft det relativt väl förspänt.

– Min far kom till Sverige en torsdag och började jobba på fredag. Han fick genast pröva sina värderingar och åsikter mot dem som hans svenska arbetskamrater hade.

Även om föräldrarna ännu inte delar alla svenska värderingar så kan de i alla fall förstå dem.

Det är svårare om man inte snabbt kommer ut i arbetslivet, saknar andra vänner än landsmän och inte kan språket.

– Där jag växte upp hade alla mina kompisars föräldrar jobb. Det är så annorlunda för dem som kom hit på 1990-talet. Vilka jobb kan en turkisk bonde från norr om Diyarbakir få här i dag?

Något svar på frågan har Bernard inte.

Tror inte att Rosengård är en tickande bomb

I Rosengård är i dag nittio procent av invånarna beroende av socialbidrag.

– Det är ett konstigt samhälle. Ändå tror jag inte på beskrivningen av Rosengård som en tickande bomb. När ungdomar går igenom gymnasiet händer det mycket med dem.

Så gick det för honom. Bernards självförtroende stärktes när han blev äldre och mognare. Hans svenska var dålig upp i de tidiga tonåren, men bristerna i språket slipades bort när han gick i gymnasiet.

– Alla mina kompisar är invandrare och det har gått bra för dem i det svenska samhället. Flera har pluggat vidare efter gymnasiet. Men få har blivit journalister.

Invandrare väljer hellre yrken där det inte är så viktigt att behärska svenskan till fulländning tror Bernard.

Han säger sig inte ha något behov av att definiera sig som svensk, bosnier eller kroat. Men det är viktigt för honom att han är andra generationens invandrare.

– Mig stör det inte att bli kallad invandrare. Det är för mig mest en akademisk problematik om man bör använda beteckningen eller inte. Jag är mycket stolt över min bakgrund.

Kände sig utanför under studietiden i Lund

Trots att han varken vill kalla sig svensk eller kroat har han sällan känt sig utanför.

Men under en period gjorde han det ordentligt.

– När jag var 19 år började jag plugga juridik i Lund. De andra studenterna var verbala medelklassungdomar. Killar i slips och kostym. Då blev jag liten. Det var en märklig upplevelse. Jag kunde inte kommunicera med de andra och fick mindervärdeskomplex.

Han bodde heller aldrig i Lund. Det var med lättnad han efter lektionerna kom hem till Malmö igen.

I efterhand tycker han att det bästa han gjort var att hoppa av juristutbildningen.

Under tiden han studerade i Lund bröt kriget i Bosnien ut.

– Jag hade åkt dit varje sommar och hälsat på mina släktingar som är bosniska kroater och som bodde i en småstad. De hade ett underbart sätt att leva tillsammans. Mina släktingar hade två kor och sålde sina produkter på marknaden. Samtalet mellan folk levde. Min faster och jag var med och firade muslimska högtider fast vi själva var katoliker.

– När kriget nådde denna snälla stad slogs samhället sönder. Bara farmor och faster blev kvar. Övriga släktingar är nu spridda runt om i Europa och resten av världen.

Tolkade åt flyktingar från forna Jugoslavien

Medan kriget pågick jobbade Bernard som tolk åt flyktingar.

Han hörde då om människornas öden av dem som hade bevittnat mord och övergrepp.

– Varje kväll när jag kom hem var jag så skakad att jag grät.

Han har reagerat mot beskrivningar av krigen på Balkan som en obegriplig röra, där alla slogs mot alla och alla var mer eller mindre skyldiga till vad som skedde.

– I kålsuparteorin finns ingen plats för offren, som när nyhetsmedierna bara rapporterade om att si och så många serber, kroater och muslimer hade dödats.

Han reser ragg när han hör grumliga resonemang om balkanska stamkulturer där etniskt hat är normalt.

– Hade svenskar träffat dessa vanliga människor hade de förstått bättre.

Den senaste tiden har svenska medier flödat över av berättelser om den mördade kurdiska kvinnan Fadime Sahindal. Bernard tycker att medierna denna gång skött sig ganska bra.

– Det är nyttigt med en debatt inte bara om, utan också med de grupper som har dessa värderingar.

Fallet belyser farorna med segregation. Bernard påpekar att om man som invandrare hamnar i en stadsdel som Rosengård så blir man en sorts konservator av de värderingar som råder därifrån man kommer. Värderingarna är kanske det enda identitetsskapande som dessa invandrare har med sig.

Bernard var tidigt på det klara med att han skulle ha jobb på SVTs Sydnytt i Malmö. Redan innan han hade gått ut JMK visste han att han ville dit.

Men flera ville göra praktik där. Konkurrensen var hård. När praktikantplatserna skulle fördelas intervjuade Sydnytt kandidaterna. Inför sin intervju vandrade Bernard flera varv runt byråkratborgen Garnisonen – där JMK är inhyst – andades djupt, peppade upp sig och samlade kraft.

– Jag skulle ha platsen bara, och visade dem ett reportage från Rosengård som jag gjort. Jag brinner för de här områdena.

Han fick platsen mycket på grund av sitt engagemang och för att det på Sydnytt fanns en medvetenhet om invandrarfrågorna.

Som journalist med den bakgrund han har är det inte svårt för honom att få kontakt med invånarna i Rosengård, unga som gamla. Han når lätt invandrargrabbar, killar med likartad bakgrund som hans egen: turkar, polacker, albaner; människor som han säger har präglat honom.

Prisad för dokumentär från Rosengård

Tack vare förmågan kunde han åt SVTs Mosaik göra reportaget om den hårde men rättvise, senegalesiske fritidsledaren och boxningstränaren Diabaté Dialy Mory, ”Dallas”, som försöker göra folk av stökiga invandrarungdomar i Rosengård.

Reportaget bidrog stort till att Bernard fick Prix Mosaik som ges till reportage som främjar spegling av det mångkulturella Sverige.

När han gjort mycket nyheter åt Sydnytt vill han återvända till invandrarfrågorna. Men vägrar att ta sig an dem på ett sätt som gör att han riskerar att förstärka schablonbilderna av invandrare.

– Jag vill inte åka till Makedoniska föreningen i Trelleborg och berätta om deras folkdräkter och hur de spelar mandolin.

Hans intryck är att många redaktioner inser att det är en brist att de har för få journalister med invandrarbakgrund när 19-20 procent av Sveriges befolkning är invandrare.

– Även svenskar kan i och för sig göra bra journalistik om detta, men som invandrare kan man göra det på ett annat sätt. Det handlar om basala kunskaper om vad det är för speciellt med att vara turk eller alban.

Bernard är fascinerad av formfrågorna, hur man i TV kan berätta med bild, klipp, ljud och musik.

– Jag vill få fram en känsla. Jag siktar mer mot magen än mot hjärnan.

Därför vill han träffa folk innan han gör sina reportage, lära känna dem och sen få dem att själva föra fram sin berättelse.

Som ”Dallas” som är mycket närvarande i reportaget. Det är han som till hundra procent ska berätta. Det hade blivit sämre om jag själv hade gått in med speakerröst.

Tog med nyanlända invandrare till golfklubb

En annan gång tog han med sig ett gäng nyanlända invandrare till Falsterbo golfklubb, en av Sveriges finaste och äldsta. De gick några rundor.

– Det blev skitbra, roliga bilder och roliga kommentarer. Man måste få folk att ta till sig ämnet. Använder man för ofta ord som segregation, integration och invandrare stänger folk av TVn. Jag skulle kunna gå efter mall 1 A men det är roligare att utvecklas.

Han brinner för yrket och invandrarfrågorna, men det viktigaste i livet är för honom något annat:

– Det är min familj och mina vänner, föräldrar, fru och barn, mina tre yngre systrar. Det är det absolut viktigaste. Jag har aldrig förstått att jobbet skulle kunna vara viktigare än det.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se