”Allt är inte så jävla genomtänkt”

Några veckor innan vi ses har jag drömt om Hanna Hellquist. Hon försökte hångla med mig. När vi har suttit mittemot varandra i en timme och Hanna har bjudit på snabbkaffe i finkoppar känner jag att jag bara måste berätta.

– Gjorde du! Ja, det är ju ingen omöjlighet, skrattar hon förtjust.

– Ja, alltså, jag har sambo – ta det inte som en invit.

Så hade kanske Hanna Hellquist börjat om det var hon som skrev den här texten. (Hon bekräftar: dialogen hade kommit med ordagrant.) I kändisporträtten "Hanna Hellquist möter" i Dagens Nyheters söndagsbilaga gör hon precis så. Tar stor plats, är privat, skriver ner alla aparta saker som sagts eller gjorts.

Hon kan börja en text om den danske skådespelaren Mads Mikkelsen med att berätta att hon i flera veckor övat på att uttala hans förnamn ("MÄÄÄÄDS"), för att senare beskriva hur ett näshår fladdrar ur hans ena näsborre. När hon träffar Liza Marklund ber hon att få känna på hennes diamantarmband, när hon är på besök i Arvfurstens palats undrar hon om Carl Bildt har siden- eller flanellpyjamas (han svarar "tyg").

– Frågade jag det? Jo, men jag hade nog verkligen funderat på hur han sover. Han verkar vara en sån där pyjamaskarl. Jag ställer de frågor jag själv vill ha svar på. Sen säger min chef: herregud, du har glömt halva grejen, och så får jag mejla frågor om bakgrund och sånt.

Hanna Hellquist blev ett namn genom sina kåserier på DNs Namn och nytt-sida. Också där är hon väldigt personlig – enligt vissa är det mer berättigat där än i personporträtten.

Själv tycker hon att det fyller en funktion att vara en så pass synlig reporter, särskilt när det rör sig om redan sönderintervjuade personer.

– Jag gör en intervju, och så åker jag hem och lyssnar igenom och skriver upp i princip allt som har hänt. Det är ju meningen att det ska vara ett möte mellan mig och den här människan. Det är ofta grejerna runt omkring som är roliga och ger nånting nytt.

Intervjupersonerna blir sällan upprörda över Hanna Hellquists konstiga frågor. Själv tror hon att hennes väna uppsyn och utpräglade värmländska har en avväpnande effekt.

Uppväxten i Karlstad har präglat på mer än ett sätt. Trogna läsare av Hanna Hellquists kåserier är väl bekanta med den Hellquistska lilla familjen och sommarstugan utanför Grums. Och det kommer mera. I mars romandebuterar hon med Karlstad Zoologiska, en uppväxtskildring uppbyggd kring alla djur familjen haft – och det är nästan ett helt zoo.

Boken är tillägnad Hanna Hellquists nästan maniskt djursamlande pappa, som i-bland försörjde sig på att handla med djur, och kretsar till stor del kring honom och deras relation. Den dråpliga tonen känns igen från kåserierna, men där finns också allvarligare partier. Och helt hisnande historier om hur tioåringen hjälper sin pappa att stampa ihjäl argsinta undulater eller värma djupfrysta råttor i mikron, hur pappan förvarar döda djur (ormmat) mitt bland frysta ärtor och broccoli, och hur tonåringen släpas med på sköldpaddsjakt på Korfu och förmås smuggla hem 18 stycken i resväskan.

– Jag har alltid velat skriva om pappa, han är så konstig. När jag var liten var jag livrädd för honom eftersom han var så lynnig. Idag är vi bästa kompisar och har fått en helt ny relation sedan han har läst boken.

Under skrivandet har hon skickat avsnitt till honom, utvalda delar om djuren.

– Sen skickade jag iväg hela boken, och han läste den och ringde och grät. Sen ringde han och grät igen. Sen fick han manuset från Bonniers och då grät han igen. Han är helt knäckt, pappa: "jag hade ingen aning om att du kände så här!"

Hanna Hellquist började skriva kåserier i DN som 23-åring. I fem år har hon där blottat sin familj, sig själv, sina pojkvänner och vänner (som dock kamoufleras hjälpligt). Det har aldrig varit en grej, säger hon, och ser sig inte som en särskilt exhibitionistisk person – trots att det har hänt att redaktörerna har ställt kåserier som varit för privata, däribland ett öppet brev till ex-pojkvännen.

– Men man kan inte skriva om sig själv bara för att skriva om sig själv. Texten måste måste kunna stå för sig själv.

Hon skriver på känsla och i sista stund innan lämning, alltså sena kvällar. Inte som en arbetsmetod, utan för att hon är lat.

Det händer att hon i efterhand känner att ett kåseri eller en krönika varit tveksam, men det är sällan hon verkligen ångrar sig.

– Det är ett jobb. Jag måste lämna – imorgon – så då skriver jag. Allt är inte så jävla genomtänkt. Det finns säkert journalister som planerar vartenda steg de tar och vet precis vad de vill med sin karriär. Jag vill hålla deadline och ha tid att göra andra saker.

Fram till sommaren 2007, då Namn och nytt skrotade sina signaturer, var Hanna Hellquist ett ganska okänt namn trots att hon jobbat som journalist sedan 1999. Hon beskriver det som att "ketchupflaskan bara exploderade".

– Jag har jobbat som journalist sedan jag var 19 och skrivit nyheter och intervjuat bönder i Arboga, och varit arbetslös i långa perioder. Det här är ju inte allt.

Hon kan känna sig obekväm med exponeringen av henne i På stan och DN Söndag (att hon poserar på bild tillsammans med intervjupersonerna var redaktören Susanne Hobohms idé).

– Jag tyckte det var skitjobbigt i början. När man blir en person som folk förutsätter ska ha stenkoll, för att man får det utrymmet och plötsligt är ett namn. Kåserierna har varit en skyddad verkstad och inte funnits på nätet. Nu läggs de ut som krönikor på På stan, och folk kommenterar.

En intervju som rönte mycket uppmärksamhet var den med Damernas Världs modechef Martina Bonnier som förevisade sin svindyra märkesgarderob. Upprörda läsare tyckte att Hanna Hellquist var aningslös och devot, andra såg en subtil avrättning av en Bonnier i en Bonniertidning.

– Det var varken en ironisk attack eller en devot hyllning. Jag skrev om vårt möte rakt upp och ner, och jag tyckte det var ganska roligt när hon erbjöd sig att klä om till något mindre slimmande så jag inte skulle se så fet ut. Det tar man bara med!

Hon har kallats det svenska kåseriets räddare och tagit det personliga tilltalet med sig till intervjuerna i DN Söndag. I mars romandebuterar Hanna Hellquist, också då obekymrat privat.

På senare år har Hanna Hellquist skrivit mycket om mode och kändisar, i På stan och söndagsbilagan. Avståndet till de första årens kåserier – då hon omvandlade genusstudierna vid Göteborgs universitet till på-pricken-skarpa iakttagelser av mans- och normsamhället – kan tyckas stort.

– Jag är lika feministisk nu som jag var då. Det känns bara som att jag har skrivit om det så mycket, och jag är inte inne i det på samma sätt som när jag läste genusvetenskap. I Göteborg hade jag också ett helt annat umgänge.

Hon hummar lite, letar bland de senaste månadernas kåserier i de svarta album där hon samlar allt hon skriver. Hittar en, två, tre rätt aktuella texter med feministiskt perspektiv och utbrister nöjt, på sitt liksom hojtande sätt:

– Jag är fanimej feminist!

Hon har en kompis från Karlstads-Tidningen att tacka för både det journalistiska och feministiska uppvaknandet. Dit kom Hanna Hellquist via en Ams-praktik som 19-åring, efter två helvetesveckor som sportaffärsbiträde.

– Jag har alltid gillat att skriva, men hade inte så mycket drömmar när jag var liten och bodde i Karlstad. Det var liksom vad som helst utom Stadium. När jag kom till tidningen var det bara: gud! Jag ville inte att det skulle bli fredag, det var så roligt.

Ruset lade sig, men kommer tillbaka då och då:

– Alla de här världarna som man får ta del av utan att egentligen ha anledning att vara där. Man är bara där för att någon vill berätta.

När hon lasades ut från DN i oktober kom flera jobberbjudanden. Hon fastnade för ett reporterjobb på Morgonpasset i P3. Kåserierna i DN tänker hon fortsätta med, och hon vill skriva fler böcker – åtminstone en om sin mamma. Men journalistiken är inte på liv och död.

– Jag kan tänka mig en massa andra yrken. Jag vill jobba med djur, fan vad gött. Sätt mig på Kolmården. Eller ha ett stort hus på landet dit alla sjuka djur får komma. Så tar jag hand om dem och spjälar deras ben med tandpetare.

Fakta/Hanna Hellquist

Ålder: 28 år

Familj: Pappa, mamma och mammas sambo, katten Isa.

Bor: I hyresrätt i Sickla. Uppväxt i Karlstad.

Bakgrund: Karlstads–Tidningen (praktik), Kalix folkhögskola, genusvetenskap vid Göteborgs universitet. TV4 Värmland, gp.se, dn.se, Resumé, DN På stan och DN Söndag. Skriver kåserier på Namn och nytt sedan 2003. Sedan 2 januari reporter på Morgonpasset i P3.

Drivkraft: Jag vill ha roligt och att andra människor ska ha det roligt – eller sorgligt. Språket är också en drivkraft. Det ska vara lättläst, opretentiöst och samtidigt vackert.

Aktuell: Självbiografiska romanen Karlstad Zoologiska kommer ut i mars.

Fotnot: Texten publicerades i Journalisten nr 1/2009.
Foto: Johan Bergmark