Vindflöjeljournalistikens triumf

Journalistiken är snabb. Och minnet är kort. Gårdagens tidning eller nyhetsprogram är historia redan i dag. Utom möjligen för läsarna eller dem som det berättades om.

Men intresset för begångna misstag på en redaktion är inte stort. Det var ju inte så man menade. Man visste inte hur det låg till vid den tidpunkten. Det var bråttom. Polisen och rättsläkarna sa ju att alkoholisten inte dött av trycket mot bröstet. Det finns så många anledningar till att det blev som det blev.

Journalisten, som gärna utkräver svar och ansvar av felande beslutsfattare och tjänstemän när det gäller pengar, är inte alltid lika intresserad av att vare sig ifrågasätta eller fundera kring sin egen roll. Eller kring sitt förhållande till den officiella bilden av ett skeende.

När Göteborgskommittén nu slutligen presenterar sin rapport är det svårt att inte minnas den mediebild som gavs under de där junidagarna 2001. Maskerade och rasande aktivister attackerar poliser med gatsten och förstör en stad.

bryt

Den andra verkligheten däremot, den som var precis lika sann, tog mycket längre tid att etablera. Ja, det var nästan som om dess relevans annullerades i samma stund som kravallerna på Avenyn inträffade. De unga (de flesta inte alls samma personer som stenkastarna) som stängdes in, blev slagna eller vaknade av att nationella insatsstyrkan riktade ett vapen mot dem, fanns det mycket lite plats för. Det faktum att två övergrepp begicks vid samma tidpunkt blev kanske en alltför komplicerad verklighet att beskriva i medierna.

bryt

Ett exempel: Eftersom polisen uppgav att den tungt beväpnade nationella insatsstyrkan skickades in på Schillerska därför att man letade efter en tysk terrorist, skrevs det helsidor om den tyske terroristen – inte om de ungdomar som fick ligga på asfalten.

Denne påstått beväpnade tyske terrorist, som aldrig återfanns, är det ingen som diskuterar längre. Okej, det var en häftig och kittlande nyhet, varför ifrågasätta den? Men inte heller verkar någon ha funderat över att man missade den verkligt stora nyheten – som dessutom var sann. Flera av ungdomarna som låg där på skolgården var minderåriga och skickades efter en timmes skräck ut på gatan mitt i natten – för att klara sig själva, utan skor, i vissa fall i underkläder och chockade. Ingen misstänkt greps.

Göteborg togs upp i medierna som en stad i KRIG, och i krig är som bekant alla medel tillåtna eller rent av nödvändiga.

Vad hände med medierna under Göteborgsdagarna och vad hände efteråt? Få ställde sig ens de enklaste frågorna: ”Om Per slår fröken betyder det att hon har en självklar rätt att straffa Stina då?”. Var var de oberoende granskarna, de grävande murvlarna, de orädda samhällsgisslarna efter Göteborgsdagarna? Vem vågade pilla på den officiella bilden?

bryt

Några, ja, de gamla vanliga satte igång. Det stora ansvaret att granska vad som hänt tog tidskrifterna. Och de oberoende nättidningarna. Och Uppdrag Granskning. Och hela tiden ordnades det outtröttligt debatter och seminarier av demonstranter, aktivister, föräldrar och demonstrationsorganisatörer.

Visst har bilden av vad som egentligen hände i

Göteborg förändrats. Sakta, så släpande sakta, har mer än den enda sanningen blivit känd. Vilken tid det tog. Och inte var det från de stora etablerade medierna avslöjandena om polisens brister eller behandlingen av aktivisterna kom.

Men när Göteborgskommitténs rapport presenteras är nu plötsligt alla så rörande eniga i sin kritik. Hu och bu för polisen. Ingvar Carlsson och Ulf Adelsohn har gjort kritiken legitim och då går det ju ann.

Vindflöjeljournalistiken triumferar.