”Varslet på Karolinska var en del av en mediestrategi”

SVT Uppdrag granskning avslöjade igår att det saknas belägg för påståendena om att en överläkare på Karolinska universitetssjukhuset utsatt flera judiska läkare för antisemitiska trakasserier. I inslaget ifrågasattes medierapporteringen om fallet, och när UG tog kontakt med medier som rapporterat om anklagelserna, valde flera att ändra rubriker, ta bort citat och påståenden ur sina artiklar.

Samtidigt görs en av de märkligaste ansvarsutkrävande intervjuerna i svensk tv-historia i inslaget – med Karolinska sjukhusets hr-direktör Patricia Enoksson, som vägrar titta på bilder som reportern Sophia Djiobaridis tvingas hålla upp framför henne.

– Det här är det svåraste jobb jag har gjort. Folk har avbokat intervjuer, bokat om, vill inte bli citerade, och deadlinen kom bara närmare och närmare, säger Sophia Djiobaridis till Journalisten.

Annons

Hur var det att få den ansvarsutkrävande intervjun?
– Det är svårt att beskriva bakgrunden till den intervjun i ett tv-reportage som inte ska handla om motståndet man möter som journalist, utan om det som reportaget ska handla om. Vi blev först lovade en intervju med sjukhusdirektören Björn Zoëga, och sen tystnade kommunikationsdirektören helt. Han svarade inte på frågor, svarade inte i telefonen, på mejl, på sms. Sedan fick vi veta att det blir hr-direktören Patricia Enoksson som ska ta intervjun istället. Vi protesterade mot det eftersom Björn Zoëga hade svarat på andra journalisters frågor om pressmeddelandet. Men de gav sig inte.

Men problemen var inte över med det. Patricia Enoksson visade sig ha väldigt ont om tid.

– Vi fick inte intervjun den vecka vi ville, utan det blev veckan efter, och sen skickade de ett sms och avbokade och vi fick en ny tid nästa vecka, och dagen före intervjun kom det ett nytt sms från kommunikationsdirektören och vi fick veta att vi bara skulle få 15 minuter istället för en timme.

– Vi hade blivit lovade att vi skulle bli hämtade i receptionen före intervjun så att fotografen skulle hinna sätta upp ljus och kameror, men det blev också försenat, så jag var überstressad när intervjun skulle börja.

Hur var det att genomföra själva intervjun?
– Jag hörde redan på första svaret att det är en inövad budskapsslinga som kommer. När hon upprepat slingan tre eller fyra gånger avbröt jag henne och sa att nu har vi hört den budskapsslingan, vi förstår den, nu får du vara snäll och svara på frågorna. Det gjorde hon inte. Hon reagerade inte på någonting, hon bara satt där och tittade på mig och upprepade slingan, eller sa att hon inte kunde kommentera personalärenden.

Hur kändes det?
– Jag blev väldigt frustrerad och forcerad. Jag håller i utbildningar i ansvarsutkrävande intervjuer och jag säger hela tiden att man ska vara cool och lugn och inte höja rösten, men det är inte alltid så lätt. Jag tycker ändå att det framgår av reportaget att hon inte vill att de som betalar hennes lön ska få veta vad som ligger bakom det här.

Vad tycker du om Karolinskas mediestrategi?
– Strategin med budskapsslingan är förstås frustrerande för oss som vill ha svar på frågor. Vi spelar ju inte teater; vi vill ha svar på våra frågor. Men jag tycker inte att det fungerar bra för Karolinska heller, för det ser ut som att de inte har rent mjöl i påsen. Budskapsslingor kan funka i kortare inslag där man inte har tid att redovisa intervjun.

Däremot anser Sophia Djiobaridis att Karolinska hade en annan mediestrategi, som fungerade väldigt bra.

– Att gå ut med att de ska varsla 600 personer samma dag som Uppdrag granskning sänder sin granskning, det var en fantastisk mediestrategi från deras sida. Den lyckades väl. Alla nyhetsjournalister gick på den nyheten i stället för på vårt avslöjande.

Hur säker känner du dig på det påståendet, att varslet lades för att ta fokus från Uppdrag gransknings inslag?
– Jag kan inte bevisa det, men jag har tillräcklig information inifrån Karolinska för att känna mig trygg med att säga det. Det fanns inget som gjorde att det behövde offentliggöras just den dagen.

– Sjukhusdirektören Björn Zoëga medverkade i studion i Aktuellt igår kväll, för att svara på frågor om varslet. Han hade enligt uppgifter vi fick, ställt kravet att han absolut inte fick några frågor om Uppdrag gransknings granskning. Men vår reporter var på utsidan av studion och väntade, och ställde sedan frågor om varför varslet kom just på onsdagen. Han frågade också om det förra varslet på Karolinska ens var klart – och det var Björn Zoëga tvungen att medge att det är det inte. De har alltså ett annat varsel som de inte är färdiga med, och det här nya varslet är enligt uppgifter inifrån Karolinska inte klubbat. Ändå går de ut med det, av en händelse samma dag som vårt program sänds.

Hur tänker du om mediernas rapportering om anklagelserna om antisemitism på Karolinska? Det ser ju ut som att journalistkåren kollektivt har misslyckats med att ringa ett enda kontrollsamtal.
– Jag tror inte att alla har misslyckats med att försöka titta lite grann åt andra hållet, men problemet är att den samlade bilden blir otroligt skev. Det här handlar om en läkare som påstår något, och sen försvinner ordet ”påstå” och sedan försvinner ordet ”en” i rapporteringen. Det har blivit rundgång. Om en tidning påstår en sak borde en annan tidning undersöka om det ligger något bakom det, istället för att bara återupprepa det. Tanken är ju att medierna ska konkurrera med varandra.

– Jag förstår att man väljer den anmälande läkarens parti, för om allt han säger är sant, då är han illa utsatt. Det ligger i journalisters natur att lyfta fram offret. Men att så helt utan kontroll återge det rabbi Abraham Cooper från Simon Wiesenthal-centret säger, det är konstigt. Det visar sig att han uttalar sig om den externa utredningen utan att ha läst den. Det är ridå.

Tror du att det har att göra med anklagelsernas natur, att det handlar om antisemitism och rasism?
– Ja. En del handlar om att det är nyhetsjournalistik, och då ska det gå fort. Har man väl börjat rapportera om någonting som föder nya nyhetsartiklar, det är ju angenämt, samtidigt som ingen har klagat på rapporteringen – då tänker man att det stämmer och då finns det ingen anledning att kolla nästa gång man ska skriva. Till slut blir det som en sanning. Men en del handlar om att folk är livrädda för att uttala sig kring det här ämnet. Många är rädda för att bli utmålade som antisemiter eller rasister.

Tror du att det har påverkat journalisterna också?
– Jag vet inte. Men det är mycket lättare att berätta att någon blir utsatt för antisemitiska trakasserier, än att berätta att det saknas belägg för påståenden om att en person är antisemit. Då hamnar man i en situation där man försvarar någon som kanske trots allt är antisemit.

Hur har reaktionerna på inslaget varit?
– Till väldigt stor del positiva. Men jag har också blivit kallad antisemit. Och självgod och otrevlig, haha.

– Jag upplever att det är mer personangrepp överlag idag jämfört med när jag gjorde mitt första inslag för Uppdrag granskning 2005. I alla fall i den här typen av ärenden som är så känsliga. Det räcker med att man anklagar mig för att vara antisemit för att det ska kleta ner hela reportaget.
 

Fotnot: Karolinska förnekar att varslet var en del av en mediestrategi, läs mer om det här.