Trodde du verkligen att du var Bob Dylan?

 – Ja, det är ingen fejk. Jag var helt borta. Det var olika stadier, ­ibland trodde jag det fullt ut, ibland att jag spelade Bob Dylan, ­ibland var det som att han hade kommit in i mig. Sedan var det glimtar när jag tänkte: ”det här kommer att bli jättebra radio!” (skratt).

Kan du beskriva känslan?

– Det var som att komma hem. Jag har haft fantasin att vara Bob Dylan väldigt länge, kanske ända sedan jag var 14 år.

Du gick till underhållningshypnotisör – tvekade du aldrig inför eventuella risker?

– Nej, men jag var skeptisk, trodde inte det skulle fungera.

Hur mådde du när du vaknade upp?

– Det kändes som om jag sprungit in i väggen, eller som dagen efter en riktig fylla. Jag började räkna fingrarna på handen, känna att allt fanns kvar. Det höll i en halv dag ungefär, sedan släppte det.

Och nu i efterhand?

– Jag tror jag har påverkats rätt mycket. Jag måste ju uppenbarligen ha min version av Bob Dylan i mig. Jag hann ju inte bygga upp honom. Och då måste det ju finnas en Hitler, en Jesus också i mig. Det är väl det som är att bli galen. Det är en insikt jag fått.

Skulle du göra om det?

– Nej, jag blev lite bränd faktiskt. Det kändes som hypnos är ett väldigt starkt medium. Det var drogigt och häftigt när det pågick, men inget vidare när det slutade.