Tala om röra

Kan du faxa det ni skrivit om Ursäkta röran: Vi bygger om och den här nya fejkjournalistiken, frågade medarbetaren på debattprogrammet Diskus. Nej, svarade jag, till hennes stora förvåning. Vi har nämligen inte skrivit något.

Men nu kanske det börjar bli dags. Inte om programmet som sådant, i första hand. Däremot om det mediala svall som uppstått i dess dyningar.

Med programmet är det ju som det brukar vara med satir- och humorprogram. En del gillar det, en del inte. Några ringer TVs växel, några SMSar redaktionerna, någon enstaka anmäler det till Granskningsnämnden för radio och TV och någon av dem som blivit häcklade och förda bakom ljuset ”rasar” på löpsedlar. Så är det alltid. Minns bara Killinggänget, Henning Mankell och åsnemjölken (även om det handlade om webben).

Det går alltid att hitta någon som är upprörd – och med en flexibel inställning till citats korrekthet brukar man alltid kunna få det att låta som om rättsväsendet inte kommer att ha något annat att göra den närmaste tiden än att hantera polisanmälningar och stämningar.

Men någon nationell etermediaskandal är det knappast. Att Ursäkta röran-redaktionen bryter mot diverse regler, hyfs och god smak ligger närmast i sakens natur. Hur skulle det se ut med ett satirprogram som alltid ber om lov och som är schysst mot allt och alla? Vi har ju redan Ola och Gorillan i Söndagsöppet, det räcker väl? Personligen störs jag mer av de eviga reklamspottarna för TV4-programmet När och Fjärrans CD med Medelhavshits än av att ett par gamla Aftonbladet-murvlar tungkysser varandra framför en Maranata-pastor framåt elvasnåret på kvällen. Och framför allt har jag ju valet att inte titta.

Däremot är jag förbluffad över en del av kommentarerna till programmet. Och framför allt av den märkliga pseudodebatt som uppstått angående konsekvenserna för den seriösa journalistiken. Några sådana finns nämligen inte. Av den enkla anledningen att det här inte har det minsta med journalistik att göra.

“Ursäkta röran: vi bygger om” är TV-underhållning, inget annat. Att de använder vissa journalistiska grepp ändrar inte det minsta på det. Det har satirprogram på TV alltid haft en förkärlek för. Exemplen är otaliga: Rowan Atkinson och hans kumpaner i ”Not the Nine o’clock News”, Guldrosen-belönade Helt Apropå-gänget, Erik Blix och Anna Mannheimer i “Detta har hänt”, Ali G och hela Trigger Happy TV-gänget med flera. Men det gör det naturligtvis inte till ett journalistiskt program. Medial underhållning är en sak, journalistik en annan.

Att PR-konsulten Micael Bindefeld, en av de häcklade, pratar om ”ett lågvattenmärke för journalistiken”, behöver man kanske inte bry sig så mycket om; hans bild av journalister är ju som den är. Men att tunga journalistiska chefer på TV4 uttalat så skarp kritik mot Wikingsson & Hammar är förbluffande. Sven Irving, chef för Nyheterna, har till exempel i intervjuer hävdat att en följd av programmet kan bli att “Nyheternas reportrar får svårare att få folk att ställa upp på intervjuer”.

Något liknande skriver Yrsa Stenius i Aftonbladet den 2 april: “Det är omöjligt att klandra en minister eller generaldirektör om hon eller han blir ytterst restriktiv med att svara på frågor i och med att risken föreligger att vederbörande luras in i något som ingen har skyldighet att behöva utstå.”

Ursäkta åsikten, men det är snömos. Nyheternas trovärdighet står Nyheterna själva för. Och så länge personalredaktören inte får för sig att hyra in hrr Wikingsson & Hammar som vikarier till nyhetsdesken i sommar torde det inte vara något större problem. Öppenheten och intervjuobjektens tillgänglighet har många fiender, där den största är mediernas egen flathet. Jag är övertygad om att de medietränade makthavarna och deras staber klarar av att gallra ut pajasarna och ha tid för de seriösa medierna även i fortsättningen. Att påstå något annat tyder på en klar brist på proportioner.

Att medieföretag – och dess ägare – har saker för sig som inte alla på nyhetsredaktionerna gillar må vara trist för vi-känslan på firmafesterna och något som bör diskuteras på programledningsnivå, men det kommer inte att få några som helst konsekvenser för nyhetsredaktionens arbete. Snarare ser jag en risk i att utspelen från Nyheterna förstärker TV4-ledningen försiktighet i val och inköp av material. TV4 har redan etablerat sig som den bredaste, folkligaste och minst provocerande TV-kanalen och med den här sortens kommentarer från de egna leden kanske den förleds tro att det säkraste är att aldrig ta några risker över huvud taget. Vilket inte precis gynnar mångfalden.

Var sak på sin plats, alltså. Diskutera gärna TV4s programinriktning, öppenhet, förnedrings-TV som fenomen eller det specifika programmets egna kvaliteter. Men blanda inte in journalistiken i det hela.

Jo, förresten: på ett sätt. Genom att konstatera att det mest förnedrande i sammanhanget inte finns i själva TV-serien, utan i det sätt som framför allt kvällspressen blåst upp den här låtsasstormen kring det. Att läsa rubriker som “Emma orkade inte titta – nu tackar hon svenska folket” och att se hur nöjesredaktionerna pustar för brinnande livet för att få det att storma lite grand i vattenglaset, med helsida efter helsida bortom all vett och sans…DET är förnedrande. För läsarna och för journalistiken.

Martin Jönsson