SVTs Bengt Norborg: Farligare än Balkan
Dagens Bagdad är en farligare plats än Sarajevo var vintern 1993. Det anser Bengt Norborg, Sveriges Televisions korrespondent i Mellanöstern.
Dagens Bagdad är en farligare plats än Sarajevo var vintern 1993. Det anser Bengt Norborg, Sveriges Televisions korrespondent i Mellanöstern.
Lagom till krigsutbrottet återvände Bengt Norborg till Stockholm efter att i 13 dagar tillsammans med fotografen Rikard Collsiöö ha rapporterat från ett Bagdad som väntade på bomberna och kriget.
I helgen åkte han tillbaka. Dock inte till Bagdad, utan till basen i Amman i Jordanien.
Hur fritt kunde du röra dig i Bagdad?
– Journalister måste ha med sig en guide, en överrock. Man får inte filma utan guide. Det är upp till var och en att försöka kringgå förbudet, men det är bara möjligt i småsaker.
Vad och vilka man får tillgång till beror också på guidernas nit eller inställning.
– Vissa guider kan vara generösa och titta bort, men då får man avstå från ta bilder som komprometterar guiden alltför mycket.
När det är så många journalister i landet som det var inför kriget får myndigheterna ta in nya guider, som ibland inte ens kan engelska. Även det kan ge öppningar.
Normalt får journalisterna göra upp med myndigheterna om planeringslistor som man måste få godkända steg för steg. Guiderna följer med vart än journalisterna rör sig.
bryt
Trots det kommer tillfällen när övervakningen blir mindre uppmärksam. Man kan säga till guiden att han inte behövs en dag därför att man ska redigera inslag. Ju längre man stannar på en plats, desto mer kontakter får man och desto fler lär man känna. Därmed ökar också möjligheterna att komma åt sådant som regimen inte vill visa.
– I Amman hittade jag en irakisk chaufför som körde mig till Bagdad och som talade bättre engelska än många guider gör. Jag ville städsla honom som chaufför även inne i Irak.
Först ville de irakiska myndigheterna inte gå med på det, men de lät sig till slut mutas.
– Regimen vill gärna upprätthålla ett sken av att vara lika öppna som i väst och ibland kan man övertala dem: Inte är väl ni sämre än iranierna?
Man får trixa och navigera efter situationen. En del guider kan man lita mer på, andra inte alls.
TV-teamet hade tur som fick anlita den chaufför som de hade städslat i Amman och som de hade förtroende för. Chauffören satt tyst och lyssnade på vad guiden sade och översatte senare till engelska de frågor guiden hade frågat om journalisterna. Han fungerade som en överrock på överrocken.
Stämningen förändrades på slutet, innan Bengt Norborg och Rickard Collsiöö åkte från Irak.
– En tjänsteman på informationsministeriet som hade uppträtt schyst varnade mig: ”Akta dig, de är rädda nu.”
Ett kritiskt tillfälle är när man ska ut ur Irak.
– Det är risk att de hittar pengar man har kvar. Hela tiden uppfinner de anledningar att ta ifrån en pengar. Minsta överträdelse av regler kan leda till problem, ibland ända till rättegång. En absurd regel är att man måste ha papper på att man gått igenom aidstest innan man får lämna landet.
Satellittelefonen som de i samförstånd med chauffören smugglat in vågade de inte ta med sig ut ur landet. De lämnade den kvar i Bagdad.
bryt
De stora linjerna i utvecklingen är svåra att överblicka på plats. Bengt Norborg hade i Bagdad bara tillgång till BBCs kortvågssändningar och information från hemmaredaktionen för att få en övergripande bild. Men han tycker inte att det i en sådan krigssituation är hans sak att rapportera från ett fågelperspektiv.
– Den stora fördelen med TV är att man kan visa upp vanliga i deras miljöer. Min uppgift är snarare att skildra vardagen, stämningarna och vad folk tänker på än att ge en bild av det storpolitiska och militära läget och av kriget.
Bengt Norborg berättade från Bagdad om hur människor trots krigshotet försökte leva normalt, så gott det gick. För att kunna göra det fick han ta sig tid att komma folk närmare.
Han träffade en konstgallerist och berättade om irakisk konst, som håller mycket hög standard och har en lång tradition.
Inslaget bröt av mot den övriga rapporteringen. Här framträdde människor med värdighet, inga stereotyper, utan tänkande och kännande subjekt.
– Kvinnan som drev galleriet var också kritisk mot USA, men hon gav en mer tillgänglig bild av Irak än vad mannen med mustasch som styr landet ger.
Norborg och Collsiöö gjorde också ett inslag med en kvinna som berättade om sin oro. Plötsligt brast det för henne. Hon började gråta framför kameran och vände bort sitt huvud.
bryt
Bengt Norborg pratade flera gånger med henne under en längre tid utan att tolken var med, vilket betydde mycket för att ge inslaget en äkthet som gick fram till svensk TV-publik.
– Många har starka åsikter om regimen, men lever under hot och vågar inte uttala sig rakt och öppet. Inte bara individer kan skadas, utan frispråkighet kan även leda till att hela klaner drabbas.
Om man inte bara ska få höra propagandafraser måste man vinna folks förtroende.
– Alltför ofta nöjer man sig med att sticka fram mikrofonen och be folk på gatan säga något. Men de är rädda. Man kan inte förvänta sig att de ska säga något annat än vad regimen kan godkänna.
Under drygt en vecka i Stockholm har Bengt Norborg kunnat följa krigsbevakningen i andra änden som en i hemmapubliken.
– Det är bra att kunna ta ett steg tillbaka och få perspektiv. Inte heller de som är kvar i Bagdad kan berätta mycket. Det är ännu ett vänteläge.
– Vi får i stort sett hålla till godo med parternas uppgifter eller vad nyhetsbyråer som AP och Reuters har att rapportera, byråer som hör hemma i krigförande länder.
– Möjligen blir det bra historier att berätta om eller när regimens makt släpper och innan en ny makt tagit över.
bryt
SVT har fått kritik för att nyhetsmaskinen gick i gång för tidigt i förhållande till vad som hade hänt.
– Man kan alltid säga att det är för mycket eller för litet, men publiken vill ha information, den tycker sig inte få för mycket. Vi måste sända så mycket vi kan och med relevanta vinklar, men inte förfalla till ryktesspridning.
– Vi ska förmedla uppgifter från alla håll, ange källorna och om uppgifterna är bekräftade eller inte.
Medierna är nu mer noga med att ange källor, även om det under ett pågående skeende inte alltid går att värdera dem. Det går inte heller att bara använda bekräftade uppgifter.
– Man får i stället belysa det som sker från så många vinklar som möjligt.
Journalister har varit förvånade över att inga strömmar av flyktingar har sökt sig mot gränserna. Bengt Norborg var från början skeptisk till spekulationerna.
– Så länge alliansen håller löftet om att i möjligaste mån behålla infrastrukturen intakt kommer folk att stanna i sina hem. De lämnar dem inte förrän läget är hopplöst eller deras bostäder förstörts.
– De flyktingar man först rapporterade om var inte irakier utan gästarbetare på lägsta nivå, somalier och sudaneser. De rikaste hade redan lämnat landet.
Det har förekommit kritik mot att ”inbäddade” journalister följer amerikanska förband i kriget och därmed underkastar sig USAs villkor för rapportering. Bengt Norborg har svårt för att förstå kritiken.
– Jag gratulerar dem som fått plats där. De behöver inte be om ursäkt för att de fått plats på en USA-bas. Om de hade fått inresetillstånd i Irak hade de aldrig ens reflekterat över att behöva urskulda sig.
– Varför är det värre att ålägga sig restriktioner från USA och Storbritannien än från Irak? Journalisterna och vi vet om begränsningarna men de kan ändå rapportera vad de ser. Det blir en sida till.
Bengt Norborg tycker till och med att man kan utnyttja situationen och göra en bra story om journalisterna i truppen, om ifall de blir grabbar bland andra grabbar i gänget.
bryt
Bengt Norborg var en av de första journalisterna som åkte in med bil i Sarajevo vintern 1993.
– Om man var rimligt utrustad och hade god skyddsutrustning och en säker pansarbil var man hyggligt säker. I Sarajevo kunde man med god förberedelse, kunskap och erfarenhet minimera riskerna om man höll sig till de oskrivna reglerna om hur man kunde röra sig inne i stan. Det fanns säkra och osäkra delar.
– I Bagdad är det mycket svårare att kalkylera med vilka risker man löper. Man kan inte veta vad som ska hända. Vad kan Saddam göra? Han har tidigare använt kemiska stridsmedel mot den egna befolkningen.
”Vi vet ju inte ens om vi vågar dricka vattnet,” som en kvinna sade till Bengt Norborg innan han åkte från Bagdad.
Allt kan hända efter bombningarna.
– Folk kan vilja hämnas, det kan bli plundring och laglöshet. Om folk är rädda kan de hoppa på vem som helst. För mig är det inte värt att ta den risken.
Nu anlitar flera medier frilansar som stannat kvar i Bagdad. Vilket ansvar har, som du ser det, redaktionerna för frilansar de anlitar?
– Redaktionerna kan inte sitta och bestämma över folk som medvetet försätter sig i den situationen. Det vore allvarligt om man instruerade journalisterna på plats att ta risker eller stödde deras risktagande. Men en person som ändå tar risker kan komma åt intressant material som redaktionerna får svårt att tacka nej till.
– Pengarna är en faktor att räkna med för dem som sitter kvar i Bagdad. När det åter går att göra stories därifrån har de ett försprång gentemot övriga journalister.
hl@sjf.se
