Soraya fick hjälp av Reportrar utan gränser
Den afghanska journalisten Soraya Paktiani fick hjälp med uppehållstillstånd i Sverige av den svenska sektionen av Reportrar utan gränser. Det är en av den tioårsjubilerande sektionens största framgång.
Den afghanska journalisten Soraya Paktiani fick hjälp med uppehållstillstånd i Sverige av den svenska sektionen av Reportrar utan gränser. Det är en av den tioårsjubilerande sektionens största framgång.
Den afghanska journalisten Soraya Paktiani var inbjuden av Sida 1996 för att gå en kurs för journalister från tredje världen. En kväll när hon tittade på TV på hotellrummet i Kalmar fick hon se hur talibanerna intog Afghanistans huvudstad Kabul. Hon såg på TV hur de hängde hennes makes kusin, den förre presidenten Naijbullah, i en lyktstolpe.
– Jag ringde min man. Han var orolig för att även vi skulle bli mördade och ville att jag skulle söka asyl i Sverige, säger Soraya Paktiani.
De arbetade båda som TV-reportrar i Afghanistan. 1993 flydde de till Pakistan efter att landets kommunistregim fallit och en bror till Hashem dödats.
bryt
Invandrarverket ansåg dock att det inte fanns tillräckliga skäl för Soraya Paktiani att få uppehållstillstånd i Sverige. Men då fick hon hjälp av Karin Bojs, ordförande i Reportrar utan gränser, och frilansjournalisten Vanna Beckman, som genom sitt researcharbete kunde ta fram material som visade att Soraya Paktiani på grund av sitt arbete som journalist befann sig i fara.
– Jag gjorde en undersökning som ledde till att vi kunde hjälpa till med att ansöka om uppehållstillstånd, säger Vanna Beckman.
De visade att Soraya Paktiani jobbat för BBC i Peshawar, vid gränsen till Afghanistan, och att hon utsattes för hot på grund av de inslag hon gjorde.
Efter två års väntan fick Soraya Paktiani i maj 1998 uppehållstillstånd. Hennes man vände sig då till den svenska ambassaden i Islamabad, Pakistan, för att ansöka om asyl för sig och de fem barnen. Ambassaden uppmanade honom att komma tillbaka om sju månader. Två veckor innan han skulle inställa sig för en intervju på ambassaden sköts han ihjäl på gatan utanför sitt hem i Peshawar av okända män.
bryt
Några veckor efter mordet kom Soraya Paktianis fem barn till Sverige.
– Efter att ha väntat i två år på ett uppehållstillstånd mådde jag psykiskt dåligt. När jag började må lite bättre mördades min man. Jag måste fortsätta leva, men det är inte lätt. Man kan inte glömma, säger Soraya Paktiani, som studerat svenska och tills för en vecka sedan hade en praktikplats på SVT i Göteborg.
bryt
I början av 1990-talet hörde frilansjournalisten Karin Bojs talas om den franska organisationen Reporters sans frontières som arbetade med att stödja journalister som var utsatta för förföljelse i sina hemländer.
– Jag tryckte att det var en intressant form av internationell solidaritet, att journalister i sin yrkesroll kan hjälpa kolleger, säger Karin Bojs.
När hon gick en språkkurs i Paris 1994 sökte hon och Henrik Alberius från Göteborgs-Posten upp Reportrar utan gränsers grundare, radioreportern Robert Ménard, för att i detalj ta reda på vad organisation sysslade med och om han var intresserad av att det öppnades en sektion i Sverige.
Väl hemma i Sverige efter språkkursen satte Karin Bojs igång med att värva kända journalister och ta kontakt med reportrar på de stora rikstäckande redaktionerna.
– Jag ville att föreningen skulle vara etablerad på de stora redaktionerna så att organisationen skulle få större trovärdighet. Efter några månader hade vi 150 medlemmar, säger Karin Bojs, som i dag jobbar på Dagens Nyheter.
Att de journalister som arbetar för pressfrihet upprör vissa politiska grupperingar har Reporter utan gränser fått erfara på nära håll. Den svenska sektionen bjöd in den algeriska journalisten Zineb som skulle berätta om hur farligt det var att jobba som reporter i landet. Detta var i början av 1990-talet då Algeriet var på gränsen till inbördeskrig. Algeriska reportrar mördades och få västerländska journalister vågade åka till landet.
Vid ett seminarium, som hölls på ABF-huset i Stockholm och där Zineb skulle tala, uppstod det tumult då anhängare av den islamistiska organisationen FIS, Islamiska räddningsfronten, protesterade.
Det blev en hård debatt, men det uppstod inget blodvite som för en månad sedan då pressombudsmannen Olle Stenholm träffades av en stol i huvudet när Reportrar utan gränser ordnat ett seminarium om pressfrihet i Eritrea. Debatten tog bland annat upp fallet med den svenske journalisten Dawit Isaac som sitter fängslad sedan den 17 september 2001.
bryt
År 2003 delade den svenska sektionen för första gången ut ett Pressfrihetspris. Utmärkelsen gick till Dawit Isaac. I motiveringen till priset står det att Dawit Isaac får priset för att han valt att skriva fritt, uppmuntrat andra att göra samma sak och att han för detta förlorat friheten.
– Det är en svensk medborgare som sitter i fängelse för det han har skrivit. Vi tyckte att det var viktigt att detta uppmärksammades, säger Alice Petrén, reporter på Sveriges Radio och Reportrar utan gränsers nuvarande ordförande. Hon avgår den 1 juni och lämnar över ordförandeskapet till Eva Elmsäter, utrikesreporter på Sveriges Television.
Reportrar utan gränser har på senare tid börjat arbeta med biståndsprojekt. Med ekonomiskt bidrag från Sida stöder Reportrar utan gränser tre journalistorganisationer i Colombia och har en anställd på 25 procent som samordnar projektet.
bryt
Alice Petrén tycker att det under de fyra år hon varit ordförande för Reportrar utan gränser blivit farligare att vara journalist, framför allt efter terrorattackerna i USA den 11 september 2001.
– Under många år kunde journalister, likväl som biståndsarbetare, vara skyddade på grund av sitt yrke. Så är inte längre fallet. När jag började som ordförande var Colombia ett land där journalister medvetet var måltavlor. Så är det tyvärr på flera platser i dag, säger Alice Petrén.
pj@journalisten.se
