Så sluter sig polisen

Den 30 november 2020 åker Max Pröckl, journalist på TV4, till Autoexperten i Västberga för att handla lite grejer till bilen. Eftersom han bor i närheten beslutar han sig för att promenera hem och ganska snart upptäcker han en större folksamling på upp mot 150 personer som demonstrerar med budskapet att coronapandemin är en stor konspiration.

Det viftas med flaggor och det ropas slagord. Max Pröckl tar upp telefonen och dokumenterar händelsen i en liten film. Eftersom polisen är på plats med radiobilar tipsar han även hemmaredaktionen att kolla upp saken.

På TV4s livedesk sitter den dagen reportern Malin Ottander som minns händelsen väl.

– Max skrev i chatten att han hade råkat passera en demonstration och tipsade mig om att kolla om polisen tänkte upplösa den, eller låta den vara, så det gjorde jag, säger Malin Ottander.

Hos polisen svarar en presstalesperson. Hon upplyser Malin Ottander om att det inte ska vara någon fara, demonstrationen har redan hunnit upplösas innan de hade behövt ingripa.

Malin Ottander intervjuar en polis om problemen med svartsprit i Södertälje. Foto: Tor Johnsson. 

Presstaleskvinnan upplyser henne även om att hon valt att inte lägga ut händelsen på polisens sajt för aktuella händelser, för att den inte ska få så mycket uppmärksamhet i onödan.

Malin Ottander har arbetat som reporter på TV4 i ett par år och en stor del av arbetstiden har tillbringats på desken. Hon vet att på sajten skriver polisen notiser om stort som smått. Har de åkt till en plats för uttryckning så ska det bli en notis, åtminstone är det vad hon och resten av redaktionen hela tiden har förutsatt.

– På sajten lägger de upp allt möjligt, småsaker som att räddningstjänsten larmats till en plats men fått vända hem igen. De kan berätta att det har varit renar på vägen någonstans utan att det har hänt något annat. Just nu går jag in igen och tittar och de skriver om två skoterförare som misstänks för rattfylla, säger Malin Ottander.

I stunden tänker hon inte speciellt mycket på det polisen sa, att de själva hade valt att mörka händelsen. I stället fokuserar hon på att greppa ”grejen”, vad handlar händelsen om, och är det något hon borde rapportera om?

– På redaktionen hade vi förmodligen resonerat likadant, att vi inte skulle göra en nyhet på det. Och just då tänkte jag mest på att jag ville gå vidare med min lista av saker att kolla upp. Men jag reagerade efteråt, varför får inte vi ta det beslutet som redaktion? Varför gör polisen det här åt oss?

Under samtalet upplyste kommunikatören henne om att de här personerna har dykt upp lite här och var på senare tid för att demonstrera men tillägger att de ”verkar fredliga”.

– Det fick mig också att reagera eftersom jag inte sett någon notis om sådana demonstrationer på sajten någon gång. Man undrar hur många fler gånger polisen har bestämt sig för att inte berätta saker, och om vad?

Journalisten har vid ett flertal tillfällen sökt presstalespersonen, men hon har inte återkommit.

Granskningen visade inte bara att mörkläggningen var omfattande, den kom även uppifrån i organisationen.

De många vittnesmålen från kriminaljournalister fick också stöd av polisforskaren Stefan Holgersson som slog fast att mörkläggningarna inte var något nytt. Under de fem år som har gått sedan dess har det hänt mycket.

– Det har blivit mycket värre. Polismyndigheten har en kommunikationsavdelning som tar allt större plats och deras främsta mål är att stärka anseendet och förtroendet för polisen, inte objektivitet och saklighet som en myndighet borde ha, säger Stefan Holgersson.

Stefan Holgersson, som fortfarande jobbar deltid som polis vid sidan av forskningen, anser att som läget är nu bör journalister betrakta information från polisen som om de kom från vilket företag som helst som säljer produkter.

– Med den skillnaden att konsumenterna inte kan vända sig till Allmänna reklamationsnämnden om informationen om produkten inte stämmer överens med verkligheten, säger han.

I en av rapporterna ”Ursäkta, men vi är faktiskt POLISEN och vi står över lagen!” (2018), som precis som flera andra finns att läsa via Linköpings universitets hemsida, skriver Stefan Holgersson att det inom polisen finns en utbredd inställning att myndigheten inte behöver rätta sig efter lagar och regler.

”Det handlar inte om bristande intern information, utan om ett förhållningssätt som återfinns hos personal på skilda hierarkiska nivåer. Förhållandet återspeglas i många sammanhang, exempelvis när någon begär att ta del av allmänna handlingar, i vapenlicensärenden, i arbetsmiljöärenden och hur polisen bland annat i pressmeddelande vinklar olika förhållanden m.m”, står det.

HR-avdelningen var den nationella avdelning där flest ärenden inte kunde återfinnas, 38 procent (5 av 13 ärenden).

Den här omsvängningen mot en myndighet som vill styra informationen och bilden av sig själva går att spåra tillbaka till mitten av 00-talet, efter att dåvarande länspolismästaren i Stockholm på ett framgångsrikt sätt lyckades marknadsföra olika projekt.

– Det ledde till att fler chefer såg att det fanns en vinst i att satsa på att förmedla en tilltalande yta framför verksamhetens innehåll, förklarar Stefan Holgersson.

2015 utformade dåvarande rikspolischefen ett direktiv om att polisens externa kommunikation ska syfta till att stärka polisens varumärke (Polismyndigheten, 2015). Ett större ramavtal tecknades samma år med pr-byrån Prime, vilket ytterligare ökat takten i den här utvecklingen.

– Tidigare svarade ofta vakthavande eller inre befäl i det aktuella polisområdet på frågor, alltså en person som stod nära det operativa arbetet. Det ledde till ett mer naturligt samtal. När det i stället som nu är en kommunikatör som ska prata med journalister innebär det att informationen läses upp. Det omöjliggör ofta följdfrågor och skapar sämre förståelse för kontexten, säger Simon Andrén, Ekots rättsreporter.

Simon Andrén upplever att informationen från myndigheten har blivit allt mer polerad med åren, till en nivå där ibland viktiga delar saknas.

Det påverkar även den snabba rapporteringen om pågående eller nyss avslutade händelser som blir av karaktären ”ett grovt brott har skett i den eller den kommunen, och polisen genomför bland annat brottsplatsundersökning och dörrknackning”.

– Jag förstår att polisen helst vill säga så lite som möjligt, men att systematiskt dra ner informationen till ett minimum för medierna leder till att allmänheten får en sämre bild av brottsligheten, vilket öppnar för att man söker sig till andra mer osäkra källor, säger Simon Andrén.

Han är också en av flera vi pratat med som upplever att han ofta kommer i kontakt med enskilda poliser som kan tänka sig att berätta om en händelse eller företeelse, men att man först behöver gå omvägen via kommunikationsavdelningen.

– Det känns bakvänt och bromsar upp en vital samhällsdebatt om brott och straff. Det behövs fler röster inifrån landets största myndighet i rapporteringen, något jag tycker har blivit svårare att hitta.

Trots att ärendet hade utretts av universitetets dataskyddsombud, som konstaterat att ingen felaktighet hade begåtts, skriver föreståndaren att hon ”tycker att det var ett felaktigt beslut”. Mejlet ledde senare till att studenterna kopplade ihop utlämnandet av personuppgifterna med att en del av dem under året hade råkat ut för obehagliga incidenter som urin i brevlådan, eller vandalisering i form av klotter, och antog att det var kriminella som ville kartlägga dem.

Magnus Alserlind på Expressens redaktion. Foto: Tor Johnsson.

Efter att studenterna tipsat medier skrevs också flera artiklar av redaktioner som SVT Skåne och Sydsvenskan.

Bakom utlämnandet låg dock inte några kriminella. Det var Expressens grävreporter Frida Sundkvist, som har granskat polismyndigheten i en rad artiklar, som begärt ut handlingarna.

Regeln har varit att polisanställdas personuppgifter är sekretessbelagda av säkerhetsskäl, men det gäller inte studenterna, vars uppgifter ska lämnas ut skyndsamt och utan att myndigheten eftersöker källor.

Framöver kan det dock bli allt svårare att få ut sådana uppgifter. Kursansvariga vid Umeå universitet uppger för Sydsvenskan att de nekat en sådan förfrågan eftersom de tolkat lagen annorlunda. Enligt dem finns det utrymme i lagen att begränsa, eller i alla fall be om en motivering till massförfrågningar av den här typen, för att stoppa ”riktad marknadsföring”.

När Journalisten ringer upp föreståndaren Caroline Mellgren säger hon att hon skrev mejlet som ett svar på att flera studenter hade uttryckt oro.

– Jag har inte förutsatt att det finns en koppling till incidenterna, och vet inte om jag vill kommentera det här mer. Jag skrev egentligen bara att den sjätte mars begärdes uppgifterna ut, och enligt uppgift var det av en journalist. Sen gör jag ingen koppling mellan vad studenterna har upplevt och utlämnandet, säger Caroline Mellgren.

Hon berättar att man på utbildningen har tagit upp händelsen som ett tillfälle att lära. Framåt kommer de prata vidare om sekretess och offentlighet och mediernas roll i samhället.

– Det är en spännande diskussion på många olika sätt, och det vill vi få prövat. Hos oss väcker det många frågor kring hur information hanteras, säger hon.

Vad menar du med ”få prövat”?

– Arbete pågår, så mycket kan jag säga, säger Caroline Mellgren som inte vill kommentera ytterligare.

Alselind anser att svenska myndigheters förståelse för journalisters arbete har blivit allt sämre med åren. Han lyfter exempel som att skolstatistiken hemligstämplades i höstas, likaså uppgifterna om vem som fått en offentlig försvarare.

Även när det gäller kommunerna ser Magnus Alselind hur de hela tiden ökar antalet informatörer och kommunikatörer samtidigt som journalisterna blir färre, även om han är noga med att betona att det fortfarande finns medarbetare på myndigheterna som jobbar proffsigt för att tillgodose insynen.

– Självklart kan även kommunikatörer och informatörer vara till hjälp för journalistiken, men erfarenheten är att kommunens makthavare ofta tycker att de vet bättre om hur det står till inom kommunen än någon utanför kommunhuset. Risken blir att de gör som polisen, bygger upp en mur av kommunikatörer och spelar in filmer om sig själva i stället för att öppna upp sig för frågor och granskningar. 

Polismyndigheten. Foto: Tor Johnsson.

Rikspolischefen Anders Thornberg vill inte ställa upp på en intervju i Journalisten. Men han kommenterar våra uppgifter skriftligt. Han anser att polisen ska säga som det är och har förtroende för att hans medarbetare gör de bästa bedömningarna i varje enskilt fall.

”Även om vi ska vara öppna och transparenta kan det finnas anledning till att polisen inte går ut med allt som sker, och vi kan heller inte alltid berätta varför vi fattar vissa beslut. Men vår ambition inom polisen är att vi alltid ska vara så transparenta som de olika situationerna tillåter”, skriver han.

Presschefen Per Ek svarar dock på frågor via telefon. När det kommer till TV4-reportrarnas vittnesmål om demonstrationen som mörkades uppger han att det är svårt för honom att recensera enskilda medarbetare.

Här handlar det om en medarbetare som medger att man har mörkat händelsen?

– Det jag menar med att jag inte recenserar enskilda är att jag också behöver känna till alla omständigheter och det gör jag inte i det här fallet. Men det är klart att vår ambition är att vara så transparenta som möjligt och så som du återger det är det inte så transparent. Men jag kommer inte kunna säga mer om det. Vi arbetar hårt över hela Sverige med att göra ett så bra arbete vi bara kan, säger Per Ek.

Det har gått fem år sedan vårt förra reportage som visade på liknande brister. Varför händer det ingenting?

– Har man den upplevelsen så stämmer den säkert för den som sagt det. Men det jag tänker är att det görs ett enormt arbete runt om i hela landet med de tusentals svar som våra presstalespersoner ger. När jag hör dina uppgifter att det har blivit värre tycker jag det är synd. Det kan ge sken av att vi håller på med någonting som vi inte gör, säger Per Ek.

Hur står det till med insynen? Jag tänker exempelvis på det internrevisionen kom fram till gällande allmänna handlingar.

– Den ska vara så god som den bara kan vara, internrevisionen är också vårt eget redskap för att se vad vi behöver bli ännu bättre på. Självklart är det viktigt för oss att följa de lagar och förordningar som finns.

På frågan om de har vidtagit några åtgärder efter revisionsrapporten ber presschefen om att få återkomma.

Två veckor senare skriver han ett mejl där han berättar om ett stort antal åtgärder.

”Ett flertal av åtgärderna hanteras inom ramen för ett särskilt projekt som syftar till att förbättra myndighetens hantering av ärenden om utlämnande av allmän handling. Detta innefattar bland annat införande av digitalt arbetssätt, en e-tjänst för begäran om allmän handling och att mottagandet och fördelningen av de aktuella ärendena ska hanteras med en särskild funktion”, skriver Per Ek.