Polisen mörklägger allvarliga brott

Det är den 29 december 2015. Fotografen Björn Lockström sitter i bilen när han får ett tips om att en kropp hittats i Bollmora i Tyresö. Han slår snabbnumret till LKC, länskommunikationscentralen i Stockholm. Det dröjer innan de svarar. Det gör det ofta numera. Ibland dröjer det även efter att de har svarat, de påstår sig ha varit borta från datorn och har inte koll och just då, just då, råkar datorn hänga sig. De måste ha världens äldsta datorer på LKC, för de kraschar hela tiden. Det skapar fördröjning, det blir lite, lite svårare för honom att sköta sitt jobb. Så upplever han det. Han är van och lackar inte ur. Till slut svarar Towe Hägg, presstalesperson på LKC.

”Det stämmer. Vi har hittat hen efter ett larm klockan 14.31”, säger Towe Hägg i telefonen.

”Hen?” säger Björn Lockström. ”Du måste väl kunna säga om det är en man eller kvinna?”

”Nej.”

”Hur gammal?”

”Det går vi inte ut med.”

”Adressen?”

”Det går vi inte ut med.”

”Men vi har faktiskt någonting som heter offentlighetsprincipen i det här landet. Jag har rätt att få veta vissa saker, som till exempel rubriceringen, tidpunkten, adressen. Adressen måste du väl ändå ge mig?”

”Nej. Men om jag säger så här, åk till en gata där det finns mycket julgranar.”

”Åh fan, har polisen börjat med nyårsrebusar?”

Björn Lockström plockar fram kartan på gpsen, han har för sig att det finns en gata som heter något med granar i Bollmora. Där, Granängsringen. Att det ska vara så väldigt svårt.

Han stannar vid avspärrningen. Poliserna på plats är aggressiva, som vanligt. ”Åk härifrån, du får inte vara här.” Björn Lockström håller sig lugn. Han vet att de inget kan göra, han är på rätt sida avspärrningen, som precis som vanligt är alldeles för stor. Bara för att försvåra för medierna att få bilder.

Det är en kvinna, troligen överdos. Inget att göra nåt på, konstaterar han och packar ihop. Hade han bara fått veta det när han ringde LKC hade han sluppit åka.

Kvällspressen verkar inte få veta att det troligen handlar om en överdos när de kommer till platsen. Expressen kör webb-TV-inslag med ståuppa och suddiga mobilstillbilder. Aftonbladet kör bildspel. Misstänkt mord heter det.

Towe Hägg på LKC bekräftar att samtalet gick till som Björn Lockström beskriver det, och förklarar den knapphändiga informationen med att man inte hade identifierat personen och därför inte kunnat underrätta anhöriga.

– Innan anhöriga är informerade brukar vi inte gå ut med information om kön, ålder och adress. Men det stämmer att ibland ger jag frilansfotografer och andra journalister ledtrådar om vart de ska åka. Somliga uppskattar det, andra inte, säger Towe Hägg.

På den tiden polisradion gick att lyssna in på var information om bland annat adress, kön och ålder ofta tillgänglig omgående.

Så här ser verkligheten ut för kriminaljournalister i många delar av landet. Poliser vägrar lämna ut offentliga uppgifter, somliga beter sig aggressivt mot journalister och försvårar för medierna att rapportera. Journalisten har varit i kontakt med ett stort antal rutinerade kriminaljournalister och fotografer som berättar liknande historier. Men det är inte allt. Det är inte ovanligt att Polisen ljuger journalister rakt upp i ansiktet och mörkar allvarliga brott.

Innan vi går in på det är det läge att lägga in en brasklapp. Det finns många poliser som sköter informationen på ett bra sätt, som beter sig schyst mot journalister och som inte mörkar och ljuger. Problemet är att de blir färre bland annat eftersom den nya organisationen inom Polisen har medfört en centralisering. Kommunikationsformerna ska harmoniseras i hela landet. 200 kommunikatörer har att följa centrala direktiv om vilken information som ska spridas. Dessa direktiv förefaller delvis få effekten att Polisen mörkar brottslighet när medierna hör av sig.

Björn Lockström jobbar sedan en tid tillbaka på kontrakt för TV4 och för Reuters, men han har ägnat sig åt blåsljusfoto i 18 år, och han märker en tydlig skillnad i hur Polisen arbetar.

– Det sitter ett gäng kommunikatörer med höga löner och lägger ut rattfyllon på Polisnytt. Men de riktigt grova brotten håller de på i 4-5 timmar, ibland i 24 timmar. När man ringer ljuger de.

Är du säker på att de ljuger?
– Ja, de ljuger en rakt i örat. Man frågar om det har hänt något, och får ett par fyllerier och lägenhetsbråk, men inget mer. ”Är det verkligen inget annat som händer?” frågar man, och får ett definitivt nej. ”Men de här tio polisbilarna som står på en adress i Flemingsberg då?” säger jag då, för det har jag tips om, och då kommer de på att, ja just ja, ”det hade jag glömt”. Så här är det hela tiden, dag ut och dag in, och det blir värre och värre.

När Rakel ersatte den öppna polisradion blev det plötsligt möjligt för polisen att mörka allvarliga brott för allmänheten, och det sker ofta, hävdar han. Även mord.

Klockan 23.07 lördagen den 23 januari hittade Polisen en man och en kvinna döda i en lägenhet i Södertälje. Klockan 18:15 på söndagen hade TT nyheten, en fördröjning på mer än 18 timmar. I artikeln kunde TT inte ange offrens ålder eller kön, inte heller i vilken stadsdel de hittades eller om det var en lägenhet eller en villa, eftersom Polisen vägrade att lämna ut uppgifterna.

– Under den tidsperioden ringde jag polisen sex gånger för att höra om det hade hänt något. Inte ett ljud om ett misstänkt dubbelmord. När jag hade sett nyheten och kontaktade dem igen vägrade de lämna ut adressen och händelserapporten. Jag vet inte vad som har hänt hos Polisen, men det här är riktigt allvarligt. Så här illa har inte varit tidigare, säger Björn Lockström.

Det var Björn Lockström som avslöjade Polisens lögner i samband med dödsskjutningen i Husby som ledde till Husbykravallerna 2013. Polisen uppgav att man skjutit en man som sedermera avled på sjukhus, dit han skulle ha förts i ambulans vid 21-tiden på kvällen den 13 maj 2013. I verkligheten låg han död i lägenheten fram till tvåtiden på natten när likbilen hämtade honom.

– Polisen utökade avspärrningen för att jag inte skulle få bilden när kroppen fördes iväg. När jag ifrågasatte det hotade de med att gripa mig om jag inte stack därifrån. Jag fick hjälp av boende och kom upp på en loftgång och kunde ta bilden. Samtidigt rapporterade medier att han dött på sjukhuset, berättar Björn Lockström.

Polisens lögn om hur den 69-årige mannen dog bidrog till de efterföljande kravallerna.

– Polisen ljuger och mörkar. Det här är ett demokratiproblem. Trovärdigheten urholkas varje dag. Det är en stor skillnad mot hur Polisen beter sig mot journalister i Danmark, Tyskland och USA. Polisen kör i våra bilar och på våra gator, då borde vi ha rätt att få veta vad de sysslar med. Enligt offentlighetsprincipen och informationsplikten i förvaltningslagen har vi den rätten, men det struntar Polisen i. Vi är på god väg att ta första steget mot en polisstat.

I januari avslöjade Dagens Nyheter att Polisen konsekvent mörkat alla brott som är kopplade till migranter sedan september 2015 när polisinsatsen Alma inleddes som följd av den stora flyktingtillströmningen. All information rörande migranter, inklusive rent statistiska uppgifter och uppgifter om kostnader, belades med sekretess. Nils Funcke, expert på offentlighetsfrågor, sade till DN att det är ”fullständigt bisarrt” att påstå att övergripande statistik skulle skada polisens arbete.

Polisforskaren Stefan Holgersson vid Linköpings universitet är inte förvånad över mörkläggningarna och berättar att det inte är något nytt.

– Bilbränder, kravaller och upplopp är händelser som påverkar den upplevda tryggheten hos allmänheten negativt. Därför förekommer det att man inte berättar om sådana händelser förrän de är över, eller i ett mycket sent skede. Ibland inte alls, säger Stefan Holgersson.

Polisen har i delar av landet under lång tid, långt före Alma-insatsen i höstas, låtit bli att rapportera om brott vid flyktingförläggningar, hävdar Stefan Holgersson. Till och med gripanden mörkas medvetet.

Det är ingen slump att det har blivit så här. Under många år har Polismyndigheten lagt om kommunikationsstrategin.

Karl Wallin, kanslichef på Rikspolisstyrelsen, sade till förstaårsstudenter på polishögskolan i en uppmärksammad föreläsning i augusti 2012:

”När media bara kritiserar svensk polis – faktiskt utan att de har rätt – då måste vi agera. Den breda allmänheten kan faktiskt tro att den här reportern som skriver det här har rätt. Det här kan faktiskt bli en bra signal till er. Se till att ni inte skjuter oss själva i foten. Hitta inte på en massa tokigheter och beskriv organisationen som en organisation som inte fungerar och att cheferna är fullständigt kass. Det enda som händer då är att media tacksamt suger åt sig.”

Han fick senare backa från uttalandet och bad om ursäkt. Men uttalandet har uppfattats som en signal om hur polischefer ser på journalister, och hur de vill att underlydande ska se på dem.

Polisens senaste kommunikationspolicy som undertecknades av rikspolischefen Dan Eliasson och kommunikationsdirektören Unni Jerndal i november inleds så här:

”Polisens kommunikation ska bidra till att upprätthålla och stärka förtroendet för myndigheten. Att vår kommunikation fungerar väl är ett ansvar för oss alla inom Polismyndigheten. Kommunikationen – inom myndigheten, med medborgare, uppdragsgivare, media och andra aktörer – ska bidra till polisens uppdrag att öka tryggheten och minska brottsligheten.”

– Vad det står här, som första punkt i policyn, skickar signaler om att uppgifter som kan skada förtroende för Polisen, eller uppgifter som skapar en känsla av otrygghet hos allmänheten, inte ska kommuniceras. Och att alla inom myndigheten har ett ansvar för detta. Policyn i kombination med att ledningen visar att kritik som förmedlas externt inte uppskattas medför att det blir naturligt att skönmåla och lyfta fram saker som gör att Polisen framstår i god dager. Strategin trycks nedåt i organisation, säger Stefan Holgersson.

– Polisen gör i dag följande överväganden: Ska den här informationen ut? Vad av informationen ska i sådant fall ut? Hur ska den vinklas? Hur ska den läggas fram? Och när ska den ut? I stället för, vilket vore rimligt, att bara föra ut informationen, säger Stefan Holgersson.

Han anser att det visserligen är bra att Polisen kommunicerar saker som fungerar, men när man också döljer saker som inte fungerar så skapas inget förändringstryck.

– Det är ett stort demokratiproblem. Polisen är på väg att bli en stat i staten. Polisen är både förmedlare och uttolkare av information. Det gör dem otroligt starka och de kan föra ut sitt budskap väldigt lätt. Man kan inte se Polisen som man borde kunna göra; en opartisk myndighet som för ut en rättvisande bild av olika förhållanden. De har en agenda, de har ett intresse och de utnyttjar sin styrka.

När Journalisten kontaktar rikspolischefen Dan Eliasson och återger de anklagelser om mörkläggning som forskare och journalister riktar mot Polisen, rasar han:

– Jag blir näst intill vansinnig om någon i vår myndighet begår fel i den här frågan. Vårt uppdrag är att ge saklig och relevant information. Vi ska vara så öppna vi kan vara med hänsyn till sekretess, regler och annat. Vi ska inte kommunicera i syfte att någon ska tycka bättre om oss eller inte, utan för att ge en så pass rättvis bild av verksamheten som möjligt. Ju mer förtroende vi har från det svenska folket, desto mer vill de prata med polisen. Så vi har ingen anledning att på något sätt beskriva vår verksamhet bättre än vad den är, säger rikspolischef Dan Eliasson.
                                                                         JOHANNES NESSER
                                                                         KLAS GRANSTRÖM

I reportaget i papperstidningen skriver vi också om:

• Västerås: Polisen mörkade mord i tre veckor
• Polischefens lögn skapade journalisthat
• Berättade inte att unga ofredats på festival
• Malmöpolisen höll tyst om en mördad kvinna i mer än ett dygn
• Teg om misstänkt barnporr-polis
• Polisens presschef: "Vi ska inte nyhetsvärdera"
• Inrikesminister Anders Ygeman: "Jag är orolig över diskussionen"
• Så gjorde Rakel att Polisen fick monopol på information

Läs hela reportaget om polisens lögner i Journalisten nr 2/2016. Teckna din prenumeration här.