Robust forskning visar att folk har fel i sin mediekritik

I måndags sändes ett inslag om misstron mot medierna i SVT Aktuellt. Kritiken mot inslaget blev massivt, till en början eftersom den kvinna som intervjuades som ”en vanlig person som misstror medier”, visade sig för två år sedan ha skrivit en uppskattande kommentar om en tydligt nazistisk aktion i Saltsjöbaden, på Nordiska Motståndsrörelsens sajt Nordfront. Hon var uppenbarligen inte den ”vanliga person” som Aktuellt framställt henne som, utan en nazistsympatisör, menade kritikerna. (Även om det förefaller som att kvinnan inte helt verkade ha förstått att Nordiska Motståndsrörelsen är nazistisk eftersom hon i en senare kommentar på sajten undrade om organisationen verkligen stod bakom allt orättvist judehat som flödade i kommentarsfältet.)

Aktuellts ansvarige utgivare Ulf Johansson sade till DN att researchen brustit när man valde ut den pensionerade undersköterskan som intervjuperson.

På tisdagen avlossade Jesper Strömbäck, professor i journalistik och politisk kommunikation vid Göteborgs universitet, en helt annan typ av kritik mot inslaget i Aktuellt, i en debattartikel i Expressen. I studion hade SVTs programdirektör Jan Helin och GPs politiska redaktör Alice Teodorescu mötts i debatt, som Jesper Strömbäck menade var renons på forskning kring det så kallade ”fientliga medier-fenomenet”.

I en artikel i DN samma dag kritiserade Strömbäck återigen Aktuellt, och framför allt Jan Helin och Alice Teodorescu:

”Ett grundkrav är att de man bjuder in till debatter om hur verkligheten är har sakkunskap i frågan”, sade Jesper Strömbäck, och menade att Helin och Teodorescu uppenbarligen saknade sådan sakkunskap om verkligheten. Han lyfte återigen ”fientliga medier” som en central teori som kan förklara kritiken mot mediernas bevakning av bland annat invandringsfrågor.

Plötsligt skrev mängder av krönikörer om fenomenet, som fram till det ögonblicket var näst intill ogooglebart. På många engelskspråkiga sajter återfinns det dock, under namnet ”hostile media effect” eller ”hostile media phenomenon”, bland annat på Wikipedia.

I den nyligen utkomna boken Misstron mot medier, som Institutet för mediestudier gett ut, har samme Jesper Strömbäck skrivit ett kapitel om fientliga medier-fenomenet, tillsammans med Bengt Johansson, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Begreppet myntades 1985 och sedan dess har forskningen kring det varit omfattande, den är ”robust”, menar Bengt Johansson när Journalisten når honom per telefon.

Det här fenomenet verkar förklara mycket av den mediekritik som finns, i sociala medier inte minst, eller hur?
– Ja, så är det ju.

Varför har jag då aldrig hört talas om det tidigare?
– Jag vet inte. Det kanske är vårt fel. Vi har inte haft så mycket av den här bias-diskussionen i Sverige. Visst, inför varje valrörelse har det varit diskussioner kring mediernas vinkling. Borgerliga politiker har kritiserat Sveriges Radio för att vara vänstervridna, och det har funnits vänsterkritik mot morgonpressen, att de är borgerliga. Men diskussionen kring mediemisstro har varit framför allt partipolitisk. Nu har vi fått en diskussion kring att en stor del av allmänheten, oavsett partitillhörighet, misstror mediers bevakning av invandringsfrågor. Då blir det mer intressant att föra in fientliga medier-fenomenet i diskussionen, säger Bengt Johansson.

Men vad är då fientliga medier-fenomenet?
– Flera studier visar att personer anser att rapportering i en fråga där de själva har en stark åsikt oftast gynnar motståndarsidan.

I en sådan studie visades samma nyhetsinslag om massakern i Libanon 1982 för studenter som stödde antingen Israels eller palestiniernas sida i konflikten. De pro-palestinska studenterna menade att Israels roll i massakern inte togs upp tillräckligt mycket medan de pro-israeliska studenterna tyckte att Israels skuld fick för mycket uppmärksamhet. Dessutom trodde båda grupperna att tittare som inte hade en bestämd åsikt i frågan skulle bli mer kritiska till den egna sidan.

Den som har en stark åsikt eller ett engagemang i en fråga kommer alltså att uppfatta medieinnehållet som om det missgynnar den egna sidan och gynnar motståndarsidan i en konflikt.

Ytterligare en central mekanism handlar om människors föreställningar om innehållets spridning och effekter. För att fientliga medier-fenomenet ska uppstå krävs att det finns farhågor att medieinnehållet ska ha påverkan på en anonym publik. Det är större sannolikhet att vi uppfattar ett innehåll som fientligt vinklat om det antas nå en stor publik. Det är relaterat till ett annat fenomen som kallas för ”tredjepersonseffekten”.

Tredjepersonseffekten innebär att människor ofta föreställer sig att andra påverkas av olika typer av socialt oacceptabelt medieinnehåll, samtidigt som de själva har förmågan att se igenom budskapen och stå opåverkad av oönskade mediebudskap.

– Man tror att det är bara andras barn som påverkas. Det är kända allmänpsykologiska mekanismer och robust forskning bakom. Det finns många studier som bekräftar förekomsten av fientliga medier-fenomenet och tredjepersoneffekten. Det är väldigt tydliga studier, säger Bengt Johansson.

Men återigen, varför har inte dessa väldigt tydliga studier speglats i den svenska debatten om mediekritik när de är så centrala för att förstå mediekritiken?
– Jag tror att vi hade kunde ha gjort mycket mer kring det här fenomenet. Vi får bli lite mer synliga. Men ett skäl till varför den här forskningen inte alltid tas emot så väl är att den kan slå tillbaka mot en själv.

Hur menar du?
– På 1990-talet forskade jag om lokaljournalistik och sjukvårdsbevakning. Då träffade jag lokala politiker ofta, och brukade fråga dem hur stor andel av artiklarna om kommunal sektor som innehöll kritik. De gissade på 70-80 procent. Jag hade facit, och det var mellan 10 och 30 procent. Det där var inte så kul för politikerna att höra, att man överdrivit mediernas negativa bild. För det betyder att man själv har fel. Det är inte roligt att ha fel. Det betyder dessutom att man har en helt skev bild av hur verkligheten ser ut.

Hur ska man göra för att få bukt med det här själv?
– Det man kan göra är att inte omge sig med ja-sägare. Man ska omge sig med personer som har olika perspektiv och kan nyansera bilden. Det finns forskning som visar att om man ska ändra åsikt så måste man först så ett tvivel i sin egen uppfattning. Vill du dra den till den tråkiga sidan så är det exakt så propagandamekanismerna fungerar. Det är samma mekanismer, det är bara fråga om vad som är sant, som avgör om tvivlet är ”bra” eller ”dåligt”. Och det kan ju vara en svår sak att reda ut.

Ni skriver i rapporten att människor inte är objektiva när de bedömer mediernas bevakning, utan subjektiva och präglade av sitt egna engagemang, åsikter och verklighetsuppfattningar. Men är inte journalisterna som producerar inslagen och artiklarna också subjektiva och präglade av sina uppfattningar?
– Den risken finns alltid. Det man hoppas är att professionalismen och inte minst kontrollmekanismerna på redaktionerna fungerar. Det handlar om att bygga in dem i systemet, att det finns en ”djävulens advokat” som ifrågasätter allt. För ett antal år sedan var jag på Svenska Dagbladets redaktion när det kom en nyhetsflash om hur många svenskar som dog utomlands förra året, och alla sprang på den bollen, till dess att någon sa: ”Vänta nu, hur många brukar dö utomlands varje år? Ska vi inte kolla det först?” Det är de mekanismerna som man måste bygga in i systemet.

Är professionalismen tillräcklig på redaktionerna?
– Det vet jag inte. Det vet du bättre än jag.

En som har forskat kring professionalismen i journalistkåren är Kent Asp, professor i journalistik vid Göteborgs universitet. I en intervju 2014 sade han så här till Journalisten, angående hur journalisternas politiska åsikter påverkade journalistiken:

”Partisympatier och politisk hemvist påverkar alla människor litegrann oavsett yrke. Men dagens svenska journalister är mycket professionella.”

Undersökningar som Kent Asp varit med att göra visar att oavsett var en journalist befinner sig på den politiska skalan nyhetsvärderar hen samma händelse på samma sätt. Det ligger i yrkesrollen att vara opartisk i sin rapportering, och det journalistiska idealet har blivit starkare med tiden.

Det finns ett politiskt glapp mellan journalistkåren och allmänheten. Journalisterna identifierar sig som mer vänster än vad befolkningen gör i snitt. Men, som Kent Asp, konstaterade:

”Det betyder inte särskilt mycket för nyhetsjournalistiken.”

Bengt Johansson menar att en faktor som påverkat den fientliga medier-effekten de senaste åren är de sociala mediernas framväxt.

– De här mekanismerna förstärks i sociala medier där det är lätt att bekräfta varandras uppfattningar om medierna. Det kan vara så att det finns fog för viss mediekritik, det får man ju vara medveten om. Men för att ta reda på om det är sant måste man göra systematiska studier av innehållet för att se hur det ligger till, säger Bengt Johansson.

Över 50 procent är skeptiska till att medier rapporterar korrekt om invandring. Hur mycket kan förklaras med fientliga medier-fenomenet? Hur många av dem har fel, helt enkelt?
– För att svara på det måste vi göra systematiska innehållsanalyser. Utifrån vad vi sett i andra studier så visar det sig att invandring och integration ofta är negativt vinklat i traditionella medier, bland annat när det gäller rapportering om problem i förorter. I ljuset av det blir det en intressant fråga vad man menar när man påstår att rapporteringen inte är korrekt.

Men det finns någon påverkan från fientliga medier-fenomenet?
– Ja, det vore konstigt annars. Men jag vågar mig inte ens på en gissning hur stor den är. Man ska vara medveten om att det finns många medvetna försök att skapa mediemisstro från de så kallade alternativa medierna. Det finns också politiska partier som försöker skapa misstro mot medierna. Kliver vi över Atlanten så är det en uttalad politisk strategi. SD har haft den strategin här i Sverige också.

Är det en farlig strategi?
– Ja, jag tycker det. Sedan måste man naturligtvis balansera detta. Det är klart att det måste finnas mediekritik. Man måste fortsätta att kritisera det som inte fungerar.