Qia Rindevall: : De känslosamma arbetarna

Jag slötittar på Aktuellt en kväll. Det är ett långt reportage som handlar om fabriksdöden, att en fjärdedel av de 165 största tillverkningsindustrierna riskerar att försvinna. En fabrik i Tanumshede i Bohuslän är nedläggningshotad.

En man, en ”anställd”, får svara på frågan vad han ska göra om fabriken läggs ner. Han svarar att han inte riktigt vet och säger att han givetvis får försöka söka nytt jobb. Sedan sade han något om att det nog blev svårt för Tanumshede var en ort som levde mest på sommaren. Punkt. Det var arbetarrösten i det reportaget.

Dagens Arbete tar i sitt senaste nummer (5/04) upp hur fabriksarbetare skildrats när medierna bevakat varsel på tre stora industrier i Sverige. De tidningar som undersökts är rikstidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen samt de berörda lokaltidningarna Värnamo Nyheter, Nerikes Allehanda och Katrineholms-Kuriren.

bryt

Det undersökningen (som bygger på en C-uppsats gjord på Mitthögskolan i Sundsvall) kom fram till var att när arbetare finns med i reportagen får de i huvudsak uttrycka känslor. De är ”ledsna, frustrerade och drabbade” och deras privata sfär avhandlas i stället för deras yrkeskompetens medan arbetsgivare, fackliga ombud, politiker och myndighetspersoner får stå för fakta och analys.

bryt

Inte mycket har hänt sedan jag själv jobbade på lokaltidning för fjorton år sedan. Man behövde en informerande företagsledare, en dundrande fackgubbe och efter det stod man tillsammans med konkurrenterna och häckade utanför gallergrinden för att ställa samma fråga som de andra till de jobbare som lämnade området: hur känns det? Sedan var jobbet i hamn.

Vi kunde inte skylla på tidsbrist. Det var en tidning med bra resurser – på den tiden. Vi gjorde ändå oftast slentrianmässiga bevakningar enligt standardformat 1A. Det var bekvämt. I dag, när redaktionerna slimmats så hårt det går, spelar säkert det hårdare tempot och kraven på att prestera mer en större roll för den enskilde reportern.

bryt

Men Petter Ljunggren, som i senaste numret av Media i fokus (1/04) undersökt vilka klasser och grupper som syns i text och bild i Dagens Nyheter, Expressen och Dagbladet i Sundsvall, pekar på ett annat fenomen. De format som styr nyhetsvärderingen leder ofta till att de som inte är tränade att uttrycka sig kort och slagkraftigt sorteras bort när tidningarna blir allt mer mallade. Det är lättare att vända sig till makthavare och experter som levererar nyheterna utan att det går åt för mycket tid och resurser.

Petter Ljunggren har kommit fram till ett liknande resultat som Dagens Arbetes undersökning: att arbetarklassen i stort sett är frånvarande i de medier han undersökt. När de förekommer är det oftast i form av ”vanligt folk” som får ge färg och känslor åt en rapport eller ett beslut.

bryt

När jag berättade om de här undersökningarna för en journalistkollega fick jag, säkert skämtsamt menat, frågan ”Finns det några arbetare längre?”

Och det är säkert så att journalistkårens sammansättning, där en minoritet har arbetarklassbakgrund, spelar in när vi väljer vilka ämnen vi ska bevaka och på vilket sätt.

När dramatikern Lars Bill Lundholm (TV-serierna Skärgårdsdoktorn och Skeppsholmen) i en intervju i Dagens Arbete fick frågan varför han med sin arbetarbakgrund inte skildrade arbetare och arbetarklass svarade han att han gjort en klassresa: ”Jag kan inte den där världen längre, jag har ingen kontakt med den”.

bryt

På redaktionerna pågår ständigt diskussioner om hur man kan uppnå en jämnare könsfördelning i medierna. Och även om det inte gett så mycket resultat (vilket en annan artikel i samma nummer av Media i fokus visar) så är det hög tid att också börja prata om vilka grupper i samhället som får komma till tals och vad det är de får säga i TV, radio och tidningar.

Qia Rindevall

qr@journalisten.se

Tf chefredaktör och stf ansvarig utgivare