Gå direkt till textinnehållet

Pressombudsmannens hårda ord

De värsta etiska övertrampen sker ofta i lokalpressen, där ett utpekande och detaljerade beskrivningar kan få ett helt annat genomslag.

Jag har läst hundratals utlåtanden av Allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm, men frågan är om jag sett några med så hårda formuleringar och skoningslös kritik som de som offentliggjordes i förra veckan angående Dala-Demokratens och Mora Tidnings rapportering från en rättegång mot en man i Dalarna som åtalats (och senare dömdes till sex månaders fängelse) för sexuellt ofredande och misshandel av sin dotter.

Publiceringarna anmäldes av flickans mamma, som ansåg att artiklarna innehöll för många avslöjande detaljer, från polisförhör och samtal med socialvården och ungdomspsykiatrin, samt att de innebar ett utpekande av flickan, trots anonymiseringen. Uppgifter som familjen trodde var sekretessbelagda stod nu på löpsedlar, där familjen bodde.

Dala-Demokratens ansvariga utgivare Sofia Olsson Olsén medgav redan när anmälan kom in att tidningens publicering var över gränsen. ”Det finns ingen ursäkt för den”, skrev hon till PO, men konstaterade också att detta medgivande ”inte hjälper flickan och hennes familj”. Mora Tidnings hållning var något försiktigare, men även där medgavs att ”en del formuleringar var olyckliga”.

bryt

Olle Stenholm går dock längre än så. Han skriver att flickan och hennes familj blivit utpekade med integritetskänsliga uppgifter och att de tillfogats en ”närmast ofattbar publicitetsskada”. Han bedömde båda publiceringarna som ”ett allvarligt brott mot god publicistisk sed.” Pressens Opinionsnämnd klandrade båda tidningarna för att grovt ha brutit mot god publicistisk sed” och tillägger att det inte finns några godtagbara skäl för publiceringarna.

Fallen är intressanta, av flera skäl. Dels för att påminna om att de värsta etiska övertrampen inte alltid sker i kvällspressen, som man ibland kan förledas tro, utan ofta i lokalpressen, där ett utpekande och detaljerade beskrivningar kan få ett helt annat genomslag. Dels därför att fallet bara är ett i en lång, lång rad av ärenden där just barn blivit särskilt drabbade, när medierna rapporterat om brottsfall, olyckor och vårdnadstvister – och att det därför på nytt sätter ljuset på frågan om en revidering när det gäller de pressetiska reglerna i sådana fall.

Det handlar också om offentlighet och hur vi hanterar den. Att uppgifter är tillgängliga innebär inte automatiskt att allt ska publiceras. Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin brukar fnysa åt kritiken mot att medierna redovisat för mycket uppgifter i brotttsfall och hävda att vi hamnat i ett läge där idealet tycks ha blivit inte publicera, när pressen uppgift i själva verket är tvärtom. Där har han en viss poäng, men det innebär inte att allt ska ut i offentligheten. Den personliga integriteten står i en ständig kollisionskurs med det publicistiska uppdraget och det finns faktiskt fall när den måste väga tyngre. Framför allt får vi som yrkeskår inte glömma att det i varje omskrivet brottsfall finns människor som drabbats och lider av själva händelserna och att redaktionerna har ett ansvar att ta hänsyn även till deras situation, samtidigt som man uppfyller kravet på information och allmänintresse.

bryt

Det finns fler aspekter på just fallet i Dalarna. Bland annat har även den dömde mannen anmält flera publiceringar till PO. Dessa har dock avskrivits, varpå han överklagat till PON.

Historien kan alltså få fler kapitel. Men innan slutet skrivits är läxan vi lär av POs hårda ord tydlig: mediernas genomslagskraft är stor och dess verkan kan bli förödande för enstaka personer. Även om man ”bara” refererar ur åtal, domar och offentliga handlingar.

mj@journalisten.se

P.S. Förra veckans uppståndelse kring visstidseländet i medierna följde mediedramaturgins regelbok sida för sida. Här fanns ett ämne (utlasningskarusellen) som ingen nyhetsredaktion kan ha varit ovetande om, men som man inte rapporterat om. Förrän följande saker inträffade: 1) problemet sammanfattades i en rapport 2) en minister uppvaktades och framför allt 3) en debattartikel publicerades på DN Debatt. När denna trestegsraket avfyrats fanns plötsligt en Nyhet – och då rusade reportrar och debattredaktörer till och tog genast upp ämnet. Bra för vikarierna, men också en intressant illustration till hur medieverkstaden fungerar.

Fler avsnitt
Fler videos