Pressfriheten på global bottennivå
Pressfrihet Den globala pressfriheten befinner sig i en ”svår situation”, enligt RSF:s årliga pressfrihetsindex. Siffrorna är de sämsta sedan mätningen startade 2002 och beror delvis på ekonomiskt pressade medier världen över.
Reportrar utan gränsers Pressfrihetsindex 2025 visar en historisk bottennivå för pressfriheten i världen. Enligt RSF är förhållandena för journalister nu dåliga i hälften av världens länder.
Mindre än en procent av världens befolkning lever i länder med god pressfrihet. Samtidigt lever mer än hälften av världens befolkning i (42) länder där situationen för pressfriheten klassas som ”mycket allvarlig”.
Där är pressfriheten ”helt frånvarande” och det är farligt att utöva journalistik. Som i Palestina, på plats 163 av 180, där den israeliska armén enligt RSF ”förintat journalistiken” och dödat nästan 200 mediearbetare, “vilket inkluderar minst 43 som mördats när de arbetade”. Israel fortsätter att tappa i indexet och backar 11 platser till plats 112.
RSFs Pressfrihetsindex
Varje år sedan 2002 publicerar Reportrar utan gränser, RSF, ett pressfrihetsindex. Indexet rankar 180 länder och regioner utifrån situationen för pressfrihet och frihet för journalister. Det är en ögonblicksbild av situationen för pressfriheten baserad på fem indikatorer: ekonomisk kontext, rättsligt ramverk, sociokulturell kontext, säkerhet och politisk indikator.
Källa: RSF
Ett bidragande skäl till den försämrade pressfriheten som RSF särskilt lyfter är att medier världen över är ekonomiskt pressade. I 160 av 180 länder kämpar medier för sin ekonomiska överlevnad, och i många länder har redaktioner tvingats stänga av ekonomiska skäl.
USA:s stora nedskärning av sin biståndsbudget är en faktor som slagit hårt mot oberoende medier världen över som fått finansiering av USAID. Vissa har tvingats stänga, medan andra kämpar för att hitta ny finansiering för att fylla hålen efter USAID.
En av de mediechefer som legat sömnlös under våren är Alina Radu, grundare och vd på den moldaviska tidningen Ziarul de Garda. Hon var i Stockholm nyligen tillsammans med en grupp andra journalister från de forna Sovjetrepublikerna: Belarus, Armenien och Moldavien, inbjudna av medieinstutet Fojo.
– 40 procent av vår budget försvann när USAID frös inne pengarna, säger Alina Radu.
Att börja säga upp journalister från den runt 30 personer stora redaktionen tar emot. Ziarul de Garda är med knappt 20 000 prenumeranter den största nyhetstidningen i Moldavien, den granskar korruption, bevakar mänskliga rättigheter och är en motkraft till den ryska desinformation som sköljer över regionen.
– Att först lära upp undersökande journalister och sedan släppa dem? Nej. Jag har skrivit till alla jag känner till för att be om stöd, säger hon.
Moldavien och Armenien ligger förhållandevis bra till i RSFs pressfrihetsindex, på plats 35 respektive 34, men länderna har fattiga och små befolkningar, så just ekonomin är en stor utmaning.
I Belarus är repressionen desto hårdare: ett 40-tal journalister sitter fängslade i landet och det kan räcka med att som vanlig medborgare läsa en oberoende mediekanal för att dömas till fängelse för “extremism”. Därför kan de medier som fortsätter sin verksamhet från exil inte be läsarna om pengar, utan förlitar sig på externa donationer – som USAID.
– Vi har aldrig varit rika, även i de bästa av tider, säger en belarusisk exiljournalist som av säkerhetsskäl vill vara anonym.
Hens nära släkting är kvar i hemlandet och har fått hembesök av KGB.
Vilken är er drivkraft, vad får er att orka?
– Vi har lagt ned för mycket kraft och ansträngningar för att bara ge upp. Om jag skulle börja jobba i en affär i stället – då är det ju slut på allt. Så vi fortsätter, säger journalisten från Belarus.
