Porträtt av ett journalistsekel
Berättar ett porträtt mest om individen eller tiden det skapats i? I förra seklets porträtt på Journalistförbundets ordföranden speglas epokerna och dess förväntningar på ledarens roll.
Berättar ett porträtt mest om individen eller tiden det skapats i?
I förra seklets porträtt på Journalistförbundets ordföranden speglas epokerna och dess förväntningar på ledarens roll.
Värdighet, manlighet, makt. Journalistförbundet bildades 1901 och under det första halvseklet var det som om ordförandena var stöpta i samma form. Vårdad yta, stärkkrage, skarp, allvarlig blick, det var den uniform som krävdes för att ledarens axlar skulle kunna uppbära sitt Stora Uppdrag.
Ordförandens framtoning skulle framför allt inge respekt, blicken som skjuter ut från Valter Bratts runda stålbågar är föga insmickrande. I närmare femtio år var det som om idealet för ledarporträtten var en och samma rollkaraktär, en generisk Herr Ordförande, där ansiktsformer och hårväxt kunde variera, men attityden som representerade ett beslutsamt kollektiv var beständig. Till och med glasögonen var fram till Emil Jacobssons avgång 1947 samma runda, stålbågade modell.
Individen var underordnad rollen, kollektivet och förbundet.
Stilbrott efter andra världskriget
Men efter kriget hände något. Det började 1947, med ett oväntat skälmskt smil under Hilding Eeks tangorabatt. Tyskland var inte längre föregångslandet, uniformitet och allvar gav vika för en attityd där individen visade vägen med ett amerikanskt vinnarleende. Plikten framför allt – nej, Gustav XI Adolfs motto från 1950 fångade inte den nya tidens anda.
Det var inte längre den värdige ämbetsmannen som representerade sin kår och dess hållning, utan snarare den rutschige yrkesmannen. Attityd, alltså. På porträttet av KG Michanek, ordförande 1953-1966, har kavajen åkt av, bilden är fångad mitt i arbetet. Tvångströjan och konventionerna är borta, nu byggdes ett nytt, rationellt samhälle i modernitetens anda. Det var som om en oförvägen Michanek fångats i farten, i färd med att sno ihop en klatschig kvällstidning där upplysning och tillväxt propagerades.
Kvinnofrigörelse, absolut, men det var ändå en tid med kärnfamilj och trygga könsroller i centrum: far kör bil, bär slips och vit skjorta, mamma trippar käckt ut i arbetslivet på höga klackar.
Polisongens intåg
Två decennier senare, när Sören Olofsson tillträder 1971, har uppenbart något än mer omvälvande hänt. Den eviga slipsen är borta. Dessutom: polisonger på kinderna, en mönstrad skjorta med långa snibbar, som fläks ut över – just det – den velourtröja som senare skulle bli så bespottad. Direkt från Woodstock? Eller kårhusockupationen med stencileringsvätska kvar på fingrarna?
En ny, samhällskritisk generation var på väg att ta över mediescenen, året efter bilden togs briserade IB-affären. Klassiskt manlig klädsel var ett förstockat manssamhälles attribut. Hädanefter skulle slafsig klädstil utgöra den seriöse manlige journalistens adelsmärke.
Året efter tog Östen Johansson över klubban. Några justeringar av luggen under den långa ordförandeperioden 1972-1987 räckte för att stilsäkert föra Journalistförbundet från 70-talets pajasmode in i postmodernismen. Ett välansat, progressivt skägg, och kavaj med polotröja, en oöverträffad kombination för att förena etablissemangets makt med en frihetligt intellektuell hållning.
Första kvinnan dyker upp
Den postmoderna stilen fördes vidare av Claes Leo Lindwall, vars stil gick från formell till utmanande tills han i cowboyhatt 1995 red bort från förbundet. Efter Håkan Carlssons neutrala femårsperiod avslutades så förbundsseklet med ett porträtt som än mer symboliskt öppnade dörren till det nya seklet: en kvinna. Med självmedvetna poser, öppen blick och ung, 80-talsinspirerad frisyr var detta ett utseende som kanske mer än tidigare anslöt till vår föreställning om en självmedveten facklig företrädare i svensk folkrörelsetradition.
Vår historia är mer än blott våra ledares. Men genom dem kan vi läsa historien.
pf@sjf.se
