Opinionen struntade i opinionsbildarna

Känslan av sorg och sordin hängde kvar över medierna även i går, när resultatet av euro-omröstningen redovisades. Det var knappast en triumferande folklig revolt som skildrades, utan snarare en förlust av något viktigt, som en final i ett hockey-VM.

Rapporteringen var avmätt, nästan nedslagen, vilket delvis naturligtvis kan förklaras av traumat efter mordet på Anna Lindh, men kanske också av att valresultatet blev en förlust även för de tidningar som så tydligt drivit en ja-linje, inte bara på ledarsidorna.

Det tydliga nej-resultatet borde leda till en debatt om opinionsbildningens mekanismer. Normalt brukar sådana debatter handla om huruvida det är medierna eller makthavarna som sätter agendan. Euro-valet visade att det inte alltid är en relevant fråga, eftersom medborgarna ibland har en alldeles egen agenda. Och att de håller fast vid den, oavsett hur många reklammiljoner som pumpas ut eller hur entydigt de tyngsta opinionsaktörerna, såväl maktens som mediernas, driver en linje.

bryt

Medieforskaren Jesper Strömbäck talade vid Demokrativeckan i Sundsvall förra tisdagen om hur svårt det kan vara när partier driver en ”produktstyrd” kampanj, där man lägger all kraft på att övertyga folk, utan att närmare ha funderat över vilka faktorer det är som är viktigast för folks val – och hur medierna hela tiden drar åt samma håll, i en ständig jakt på att vara först med nyheter, snarare än genomlysningar av argumenten. Den gången gällde analysen 2002 års valrörelse i medierna. Inom kort lär de första rapporterna komma med motsvarande analys när det gäller det här medievalet.

bryt

TVs valvakor drabbades av en akut spänningspunktering redan strax efter klockan 20, när resultatet av vallokalsundersökningen redovisades. Expressens TV-krönikör Anders Björkman sammanfattade det hela med sedvanlig brutal finess: ”Efter en minut var det över. Resten var en transportsträcka med få poänger. Det enda man undrade över var om den gamle professorn skulle orka hålla sig vaken sändningen ut”. (Det gjorde han, men han hade svårt att hålla rätt på vilken färg på kartorna som var ja och vilken som var nej).

Anders Björkman och hans kolleger bland TV-krönikörerna har haft mycket att göra de senaste dagarna, när TV-tablåerna i all hast gjorts om och när direktsändningarna och soffsamtalen fortsatt i all oändlighet. Och deras slutsatser är uppfriskande osentimentala och rakt på sak, som när Dagens Nyheters Johan Croneman sammanfattade fredagens platta ”demokratisamtal” i SVT med bilden ”Man hade liksom gått och laddat för ett stenhårt, krävande Formel 1-lopp – i stället blev det barnens veteranbilsrally på Gröna Lund.” Eller som när Björkman konstaterade att tittarna tröttnade på de ”pretentiösa bårlärkorna” i studiosamtalen efter Anna Lindhs död, när ”sofforna blev terapi för intellektuella kändisar som behövde prata av sig” och att SVTs K G Bergström klev fram som en TV-mediets bjässe, såväl efter mordet som efter folkomröstningen, med spetsiga och tydliga analyser och med nya uppgifter att tillföra.

bryt

Bristen på nya uppgifter är ju annars det som, ironiskt nog, präglar de massiva nyhetsblock som läggs in i samband med stora händelser av det slag vi sett den senaste veckan. Det finns lite att berätta, men sägs oändligt mycket. Och påfallande mycket låter precis likadant.

Martin Jönsson

mj@journalisten.se

P.S.

Svenska Dagbladets sportchef Sune Sylvén konstaterar i en krönika i gårdagens SvD att det är ” uppenbart att SVT och SR numera gett upp principen om objektivitet”. Som bevis anför han bland annat att Jonas Karlsson, vars far Ulf är förbundskapten i friidrott, kommenterar friidrott och att Fredrik Nilsmark, gift med Solheim Cup-kaptenen Catrin Nilsmark, kommenterar golf. Men frågan är större än familjebanden och den eventuella nepotismen. Ett större problem är att rollen som ”expert” så ofta anses given åt någon utanför det journalistiska skrået – och helst åt någon inifrån det etablissemang som bevakas, oavsett om det är det politiska eller sportsliga. Det finns många bra ”experter”, inte minst på sportområdet, men det vore inte helt fel om några fler av dem faktiskt var journalister.