Michael Lindgren om Herr Talman: ”Bisarrt att göra satir för public service”

I fredags tog den andra säsongen av Herr Talman slut. Programmet som produceras av Scala produktion för SVT är inspirerat av det brittiska satirdockprogrammet ”Spitting Image”. Serien är utvecklad av Michael Lindgren, med dockmakare Jenny Bjärkstedt och började sändas tidigare i år.

– Att satirisera makten med dockor har inte minst fransmännen och engelsmännen gjort i över hundra år. Och i Sverige gjorde man en svensk verison av "Spitting Image" på 90-talet som hette ”Riksorganet”, säger han.

Annons

Hur har det varit att jobba med programmet över valet?
– Väldigt roligt, och kanske lite lättare än i första säsongen. Det händer ju mycket i politiken och publiken är kanske också mer på hugget i valspurten. Sen gjorde vi om vårt produktionsflöde så att vi låg ännu tightare på nyheterna. Vi skrev under veckan och spelade in på torsdagar och sände på fredagar. Jag har jobbat så tidigare med ”Svenska nyheter”, men här är skillnaden att man ska dramatisera och göra bakgrunder, dockor och låtar. Det är ett lite större kreativt jobb som måste hinna göras på kort tid.

Hur har det gått med tanke på alla svängar som varit?
– Man måste ha lite is i magen, oftast har det inte varit så svårt. Det var klurigt med valresultatet, eftersom det var osäkert ända till onsdagen. Hade utlandsrösterna gjort att resultatet svängt åt andra hållet hade vi varit rökta, så det var lite ”gamble”. Men det fanns en ganska tydlig indikation på vart det pekade.

Varför är det så roligt att jobba med dockor?
– Det blir lite som att man gör tecknad film, man kan ta ut svängarna ganska mycket och gå långt i vad dockorna säger och hur de uppför sig. Vi har medvetet gett dockorna ett snällt utseende, för att de ska komma undan med att göra sjuka grejer och vara grova i munnen. Men det finns begränsningar med dockor. Det är svårt med subtil karaktärshumor eftersom de inte har några ansiktsuttryck. Ju mer bombastiskt och fysiskt, desto bättre.

Finns något som ni inte velat skoja om?
– Vi har nog inte undvikit att skoja om något. Men vissa saker känns för mörka att skoja om, som mordet på psykiatern Ing-Marie Wieselgren som dog i Almedalen. Vi hade ett Almedalen-avsnitt som var inspelat före sommaren, så det var lite svårt att förhålla sig till. Skulle vi göra om vårt avsnitt? Till slut gjorde vi inte det, men mordet fanns i fonden ändå för att vårt program fokuserade på ”dumma jippo”-kritiken mot Almedalen, och vi hade en låt som hette ”DJ-battle i Almedalen”. DJ-battlet var ju samma dag som hon dog, och blev ju kritiserat att det ändå genomfördes. Så satiren blev hårdare i ljuset av vad som hänt.

Hur lägger man sig på rätt nivå när man jobbar med satir?
– Frågan är feltänkt, för det är precis motsatsen. Rätt nivå är fel nivå. Om du funderar över var du ligger rätt, så kommer du antagligen vara för mesig. Satir ska vara lite grotesk, hela poängen är att provocera, flytta gränser och ifrågasätta. Och då kan man inte hålla på med god smak. Personligen gillar jag när man blandar en intellektuell analys med något som mest är jävligt barnsligt och grovt.

Har du någon gång känt att ni gått för långt eller att ett skämt inte flög?
– Ja absolut. Man måste gå för långt, och räkna med att allt inte funkar. Det var många som tyckte att den här ”Arbete ger frihet”-skylten i avsnittet efter valet, som var en uppenbar nazireferens, gick för långt. Och det kan man ju förstå. Men jag kommer aldrig säga att jag ångrar någonting som vi har skämtat om, det skulle ju vara yrkesfel.

– Det är över huvud taget ganska märkligt att göra satir i public service. Man ska försöka skoja någorlunda balanserat om alla partier och politiska inriktningar. Det ska gå över gränser och vara friskt och vågat, samtidigt som det inte får vara politiskt obalanserat. Det är ett fullkomligt bisarrt koncept, men jag tycker om det.

Har det varit svårt att balansera satiren kring de olika partiledarna?
– Vissa känner man väl är roligare än andra men det handlar om att mejsla fram karaktärer baserat på stereotyper. Då kan man blanda deras personliga drag, partiernas drag och försöka hitta akilleshälar att trycka på.

Vet ni om politikerna själva kollar?
– Ja jag har förstått att flera partiledare kollar och att väldigt många politiker tycker att det är kul. Jag funderar på varför eftersom programmet är ganska förnedrande många gånger, men sedan tänkte jag en gång till och det kanske är härligt att bli lite roastad för de får stå ut med så mycket riktig skit. Det här kanske blir terapeutiskt avkopplande, som att vi gör den elaka underhållningen på deras branschfest. 

Om det blir en tredje säsong återstår att se. Men den som vill ha mer av Michael Lindgrens verk kan kolla på det nya programmet "IFS – Invandrare för svenskar" som går på SVT under hösten.