Gå direkt till textinnehållet

Mängd är inte mångfald

Göran Persson var på folkrörelsernas mediedagar för att ge sin syn på huruvida ”medierna tagit makten”. Det tycker han inte, i varje fall inte från honom – och som främsta motiv förde han fram just mångfalden, med ett utspel som inte kunde varit tydligare: att han tycker att debatten om den minskande mångfalden i medierna är ordentligt överdriven.

Mångfalden i medierna har aldrig varit större, sade Bonnier-koncernens styrelseordförande Carl-Johan Bonnier på en debatt om ägarmakt på Publicistklubben för två år sedan, när ett förslag om en Lex Bonnier, som skulle begränsa ägarkoncentrationen i medierna, var i annalkande. När folkrörelsernas mediedagar arrangerades i ABF-huset i Stockholm för halvannan vecka sedan fick Bonnier-mogulen en något oväntad åsiktsfrände, nämligen statsministern. ”Jag tycker att mångfalden i medierna har ökat”, klargjorde Göran Persson från talarstolen.

Persson var där för att ge sin syn på huruvida ”medierna tagit makten”. Det tycker han inte, i varje fall inte från honom – och som främsta motiv förde han fram just mångfalden, med ett utspel som inte kunde varit tydligare: att han tycker att debatten om den minskande mångfalden i medierna är ordentligt överdriven.

bryt

Perssons analys var exakt densamma som den Bonnier och andra dominerande medieägare brukar använda sig av, nämligen att det ökade utbudet automatiskt leder till en ökad konsumentmakt. ”Makten har flyttat över till dem som väljer att konsumera”, sade Göran Persson och slängde därmed iväg en rak höger mot kulturminister Marita Ulvskog, som även om hon tvingats släppa tanken på en lagstiftning mot ägarkoncentration inom medierna, fortfarande flitigt torgför sin uppfattning om det hon brukar kalla ”de privata åsiktsmonopolen”.

Att Ulvskog efter detta ska tillsätta en bred massmedieutredning där mångfalden tillhör de centrala frågeställningarna – vilket bland annat Journalistförbundet har krävt – förefaller nu allt mindre troligt. Istället blir det en rad fortsatt snäva utredningsinsatser, i frågor som pressstödets utformning och public service-företagens förutsättningar inför nästa avtalsperiod.

bryt

Det är synd, för vad som behövs i mångfaldsdebatten är inte fler punktinsatser längst tidigare uppkörda fåror, utan ett bredare nytänkande, där politiker och andra inser att mediemakt inte bara handlar om hur många dagstidningar och andra medier man äger, utan om vilken möjlighet man har att – via teknik, produktion, distribution och innehållsallianser – styra mediepublikens konsumtion och på så sätt lägga upp effektiva barriärer mot den, på papperet, fria etableringsrätten.

Det faktum att det finns en sprudlande tidskriftsflora, fler radio- och TV-kanaler än förr och ett enormt innehållsutbud på webben är inte samma sak som att mångfalden har ökat. Inte om likriktningen, trivialiseringen och kommersialiseringen av det offentliga rummet också ökat. Och inte om den stora publikens mediekonsumtion kontrolleras av allt färre aktörer, som dessutom samordnar sin verksamhet allt djärvare, såväl strukturellt som innehållsmässigt. Då är konsumentmakten till stor del en chimär.

Jag anser inte att detta bör eller går att reglera via lagar om ägarkoncentration, eftersom kontrollfrågan blivit så oändligt mycket mer komplex i dag än för bara tio år sedan. Men det bör utredas, debatteras och granskas. Och framför allt bör inte mängd förväxlas med mångfald.

bryt

P.S. Expressens kulturchef Per Svensson skrev den 26 april en väldigt rolig artikel om varför kulturjournalistiken mår lite tjyvens just nu, attackerad som den är av dels ”en allt mer intellektuellt vital ledarjournalistik”, dels en ”allt mer påträngande nöjesjournalistik”, dels (och det här är riktigt kul) ”en rörig verklighet”. Kanske är det så att problemet är att kulturjournalistiken i dagspressen är så noga med att se verkligheten som uppdelad i fållor som ”politik”, ”kultur” och ”nöjen”? Och att de går vilse så fort de lämnar sin egen trygga fålla? Det gör inte de moderna kulturtidskrifterna, där blandas det lika friskt som insiktsfullt. I senaste Bon (nr 12) finns till exempel en lång och initierad artikel om landets hetaste ledarskribenter. Och ingen höjer ett ögonbryn över att ämnet skulle vara udda i den miljön. Det är den röriga verkligheten som är grejen.

Fler avsnitt
Fler videos