Måndagsmötet: Liselotte Englund

Vad är viktigt att tänka på när man kommer som reporter till katastrof- och olycksplatser?

– Det är viktigt att journalisten betraktas som ett professionellt ögonvittne. Journalisten blir ju själv drabbad av händelsen den rapporterar om och det kan bli en konflikt mellan yrkesroll och medmänniska. Rollen som reporter kan uppfattas som provocerande från omgivningen i en sådan här krissituation och folk kan bli arga på att man fotograferar eller antecknar. Men journalister är ju en yrkesgrupp som har en uppgift där precis som brandmän och sjukvårdare, vår rapportering behövs. Så det gäller att komma ihåg i vilket syfte man är där. 

Hur bör redaktionerna ta hand om en reporter som bevakat en katastrof?

– Det finns lite bra guidelines. För 10-15 år sedan talade man om "debriefing", att man gick på djupet direkt. I dag ser man det som viktigare att det finns ett socialt stöd och att man inte är ensam. Sedan är det också viktigt att man går igenom med journalisten hur mycket jobb den klarar av efter att ha varit med om en sådan här händelse. Det gäller också att redaktören är extra lyhörd.

Hur är kunskapen och förberedelserna på redaktionerna för katastrofer?

– Nu har jag inte gjort någon uppföljning sedan boken men jag tror att det har förbättrats. Men jag kan nog tycka att det finns mer att lära preventivt. Det uppstår alltid diskussioner efter sådana här händelser, men beredskapen kan bli bättre.

Vilket är det vanligaste misstaget journalister gör vid sådana här händelser?

– Man kan uppleva något som ett misstag men det kan också vara olika strategier för hur man tacklar arbetet på katastrofplatsen. Man reagerar ju olika; vissa fotografer jag pratat med fotade mer än de brukar göra och vissa fotade mindre. Många misstag bottnar i tidspress och okunskap, till exempel när det gäller att bedöma skadades tillstånd. Ovarsamhet vid intervjuer med svårt chokade är förstås inte bra. Men då ska man också komma ihåg att det kan vara besvärligt att hitta källor som inte är traumatiserade. Det sätter källkritiken på prov: Vem är egentligen ett tillförlitligt vittne? Och det ställer pressetiken på prov: Vem kan jag intervjua eller fotografera utan att skada? 

– Men om man pratar om misstag så sker det ofta i publiceringen och inte under arbetet. Speciellt i etermedia i och med livesändning då det inte går att förhandsgranska. Det uppstår mycket frågor kring pressetik och vid rapporteringen runt katastrofer så ökar risken för publiceringsmisstag. Men jag tycker det begås väldigt få misstag med tanke på de förhållanden som journalisterna jobbar under.  

Vad har du för uppfattning om den svenska rapporteringen från Haiti så här långt?

– Om man får säga några generella saker så tycker jag dels att det visar på effekten av globaliseringen. Nyhetsvärderingen är inte lika beroende av närhetsprincipen längre. Men i och med det tycker jag att en del etiska frågor väcks. Jag undrar om redaktionerna tycker att det är mer okej att visa mänskligt lidande när det är något som sker långt borta.

– Sedan kan man konstatera att rapporteringen från katastrofer följer stereotypa modeller i ordval och dramaturgi. Bevakningen av katastrofer påminner väldigt mycket om varandra. Men det är ju inget konstigt egentligen.