”Loket kom som på beställning”

20 augusti, 1998

Namn Eva Mårtensson. Ålder 38 år. Bor På Alnö utanför Sundsvall. Familj Man och åttaårig dotter. Yrke Forskare och lärare i journalistik. Yrkesbakgrund Språkvetare. Tidigare journalist på Kristianstadsbladet, Laholms Tidning och Västerbottens-Kuriren. Aktuell Undersöker det politiska småpratet i medierna under valrörelserna 1994 och 1998. Drivkraft Nyfikenhet, både i forskningen och i journalistiken.

Namn Eva Mårtensson. Ålder 38 år. Bor På Alnö utanför Sundsvall. Familj Man och åttaårig dotter. Yrke Forskare och lärare i journalistik. Yrkesbakgrund Språkvetare. Tidigare journalist på Kristianstadsbladet, Laholms Tidning och Västerbottens-Kuriren. Aktuell Undersöker det politiska småpratet i medierna under valrörelserna 1994 och 1998. Drivkraft Nyfikenhet, både i forskningen och i journalistiken.

PROFILEN Inifrån den gula trävillan på Alnös nordspets hörs hundskall och dunsar mot dörren.

— Du är väl inte rädd för hundar? frågar Eva Mårtensson utan att invänta svar.

Hon öppnar och ut far som skjutna ur en kanon pointerhundarna Simson och Turbo, ivrigt hoppande och nosande mot oss. Strax efter kommer Ibsen struttande, foxterriervalpen som är den yngste i Eva Mårtenssons lilla kennel.

Det är i mitten av augusti efter en sommar som aldrig riktigt ville sig. Äppelträdet har fått några gula löv. Av aklejornas blommor återstår kala, gröna fröhus.

Eva Mårtensson arbetar i hemmet, var telefonbeskedet från Mitthögskolan i Sundsvall.

Ja, varför inte, kan man tycka. Hon som forskar om hur det privata och det offentliga flyter samman i medierna.

Hon torkar av de vita trädgårdsstolarna och dukar fram kaffe och kakor. När vi slår oss ner bryter solen fram mellan tunga, drivande moln.

— Medierna både speglar och driver på en utveckling där gränserna mellan det offentliga och det privata suddas ut, säger hon. Det gäller särskilt etermedierna.

När radion kom kunde alla plötsligt ta in hela världen i sina hem. Eva Mårtensson citerar idéhistorikern Karin Nordberg som berättat om en kvinna som i radions barndom ”drog en kam genom håret och kastade en blick i spegeln innan hon satte på radion för ett rendezvous med hallåmannen”.

Så högtidligt kunde det upplevas när den stora världen via radion besökte den privata sfären. Sen dess har undan för undan även en motsatt tendens visat sig. Det privata visas upp i offentligheten.

— Radioprogrammet Ring så spelar vi var banbrytande i Sverige för att föra in det privata i medierna. Programledaren Hasse Tellemar var stilbildande.

Eva Mårtensson har studerat hur Tellemar och hans efterträdare, Tord Carlsson och Mona Krantz, arbetade. Hon har också analyserat språket i programmet.

— Jag försöker se vilka strategier programledarna använder och hur deras stilar ser ut, hur de gör när de för samtalen framåt utan att bli oartiga eller oförskämda.

Och vad har hon funnit?

— Programledarna lyssnar aktivt under samtalen och fångar upp sånt som de kan gå vidare med utan att de ställer direkta frågor. De plockar upp detaljer, sånt som passar, och associerar vidare. De flesta som ringer kan koden och vet vad som gäller. Men ibland blir de för privata eller gnälliga. Sånt motar programledarna bort.

— Tellemar vill ha konsensus och trevlighet. Ofta tar han upp ishockey. Om någon inte är intresserad vädjar han: Någon sport gillar du väl? Tord Carlsson vill däremot gärna ha diskussion.

En yngre radioman, Pontus Enhörning, odlar också genren vardagligt småprat i radio, fast på ett annat sätt.

— Han provocerar folk mycket medvetet. Där handlar det om orddueller och ironi. Det är olika stilar.

Eva Mårtensson har låtit flera personer lyssna på programmen och kan jämföra reaktionerna.

— Det är fantastiskt hur olika programledarna uppfattas. En del tycker att Tellemar låter naturlig och varm, andra att han låter konstlad och falsk.

— För dem som vill ha balans och enighet i samtal är Pontus Enhörning provocerande. De står inte ut med med honom eftersom de tycker att han är så elak. Andra tycker att han är kul. Unga killar känner igen sig i hans jargong. Är man riktig kompis med någon vågar man vara oförskämd. Tolkar man programmet innanför kamratlighetens ramar så tolererar man Pontus Enhörnings stil.

Det gäller att kunna koden. Folk tolkar samtal olika.

Hon tillämpar samma metod när hon studerar det politiska samtalet. Även där har det blivit informellare och intimare.

— Det politiska samtalet i medierna har förändrats, från den stela och aktningsfulla stilen fram till på 60-talet, över skjutjärnsjournalistiken och fram till senare års mera stillsamma samtal, som i morgon-TV. Det är en annan ton. Många kritiserar det, med all rätt.

När personfixeringen i medierna ökar blir det viktigare att framstå som trevlig. Och när de vill visa vilka fina personer de är gäller det att uppträda i rätt sammanhang. Står valet mellan att bli intervjuad i Ekot eller att få göra ett utspel i en TV-soffa så väljer politikerna gärna soffan, där de ofta får uppträda lika mycket i egenskap av kändisar som av politiker.

Form och innehåll hör ihop. Det är svårt att ställa samma frågor i kaféprogram som i traditionella politikerutfrågningar. Publiken får kanske inte samma underlag att ta ställning till.

Men å andra sidan:

— Om nu folk faktiskt reagerar olika så kan det vara lika hemskt för en del när politiska reportrar provocerar som när Pontus Enhörning gör det. Det blir lätt orddueller av Pontus Enhörnings slag, om än inte lika rappa. Det finns de som bara uppfattar en obehaglig stämning. De slår bakut och kan inte ta till sig vad som sägs.

Eva Mårtensson hänvisar till Folkradion i P1 som denna dag redovisat resultatet av en enkät om hur ungdomar ser på politik. En majoritet av förstagångsväljarna tycker att det är för mycket bråk och käbbel och för lite information om ideologier.

— Journalister tror att de gör ett bra jobb när de klär av en politiker, som när Bert Karlsson blev avklädd i en TV-intervju. Men journalisterna kan uppfattas som bovar i dramat.

Det kan bli lite som i de klassiska debatterna mellan Olof Palme och Thorbjörn Fälldin. Politiska bedömare ansåg att Palme var överlägsen. Men det var Fälldin som vann folkets sympati.

Utvecklingen mot pratshower helt på politikernas villkor har kritiserats, ja till och med beskrivits som ett demokratiskt problem.

Det ligger något i kritiken om de småputtriga pratshowerna får bli den dominerande formen för politiska samtal i medierna, tycker Eva Mårtensson. Politiska journalister borde vara kritiska och grundligt pålästa och kunna ifrågasätta mer än vad allmänheten kan. Om det inte finns kunniga politiska reportrar så saknas ett filter, en kritisk blick.

Ändå vill hon inte kategoriskt döma ut försök att på ett populärare sätt presentera politik och politiker.

— Man rackar ner på soffprogrammen och tänker att politiker lätt kommer undan om de slipper möta politiska reportrar. Men man måste betänka att det finns olika sorters publik. Om fler känner sig delaktiga kanske de kan förväntas ta ett steg till och ta reda på hur saker ligger till. Och det går att göra bra intervjuer i en lugnare ton. Ulf Elfving och Stina Dabrowski klarar av att få fram mycket utan att provocera.

— En politisk reporter som KG Bergström är mera förutsägbar. Det finns en risk att tittarna inte ser någon skillnad mellan politiker och politiska reportrar.

När Eva Mårtensson för några år sen forskade om tilltalsformer upptäckte hon att kvällstidningarna 1968 braskade på stort om att Tage Erlander och dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén hade börjat dua varandra under en TV-debatt. Publiken var närmast bestört. Dagen efter uttalade sig en tittare i Aftonbladet: ”Ska de här båda politikerna verkligen slåss om makten? När de sitter och småpratar på det där viset”.

— Tittarna kände sig lurade som väljare.

Detta skedde för jämnt 30 år sen. Nu är småpratet en allmänt accepterad samtalsform i både radio och TV.

I höst följer Eva Mårtensson politikernas framträdanden i etermedierna noga för att slutföra ett delprojekt — ”Det politiska småpratet” — i sin doktorsavhandling.

Hon har alltså sina speciella skäl att se fram emot att en folklig småpratare som Leif ”Loket” Olsson under årets valrörelse ska utfråga partiledarna i TV4.

— För mig kom det som på beställning. Det ska bli spännande. Loket har liksom Tellemar en naturlig stil. Han är en gammal travjournalist som har lärt sig att snacka med folk.

— Kan man med den stilen fokusera de viktiga frågorna så kan det bli bra. Men om journalisterna själva är kändisar måste det finnas en bra redaktion bakom.

Det som satte i gång hennes tankar om privatsamtal i medier var iakttagelsen att politiken inte verkar angå folk. De som inte vill engagera politiskt kan i stället dryfta mer eller mindre privata problem som avhandlas i TV-program som Mänskligt eller Förlåt eller i deras amerikanska förebilder, Rickie Lakes och Oprah Winfries bekännarshower.

Problemen som diskuteras där skulle kunna i lyftas upp till en politisk nivå, anser Eva Mårtensson. Men så sker sällan.

— Det som avhandlas i showerna är begripligt medan politikernas prat inte berör människor. När politiken blir för komplicerad så förhåller man sig i stället till det som man kan prata om.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies