Läsvärt men pladdrigt om Strindberg

28 augusti, 1997

Jag är för övrigt övertygad om min olämplighet i varje tidnings redaktion och har inga avsikter på någon som helst anställning”, skriver den unge Strindberg till DNs chefredaktör Rudolf Wall sommaren 1874.

Jag är för övrigt övertygad om min olämplighet i varje tidnings redaktion och har inga avsikter på någon som helst anställning”, skriver den unge Strindberg till DNs chefredaktör Rudolf Wall sommaren 1874.

Några månader tidigare hade han lämnat redaktionen i vredesmod. Tiden som murvel blev bara en kort parentes i inledningen av Strindbergs skribentkarriär. Men erfarenheterna han gjorde var betydelsefulla för fortsättningen: här lärde han sig koncentrerat och konkret skrivande, intervjuteknik, metoder för att få inblick i nya miljöer och noggrannhet med fakta.

I boken “Strindberg — murveln” (Wahlström & Widstrand) har Annette Kullenberg samlat exempel på journalistiska grepp och tillvägagångssätt i hela Strindbergs produktion (utom dramatiken). Hon ser Strindberg som den store föregångaren i svensk journalistik, en läromästare även för dagens journalister.

Boken är upplagd som en antologi där korta textpartier följs av Kullenbergs kommentarer. Här finns pregnanta reportagetexter, mustiga människobeskrivningar, livfulla referat, dräpande polemik och kärnfulla ingresser.

Naturligtvis kan man diskutera gränsdragningen; det som Kullenberg kallar journalistik kan lika väl ses som rent litterära stilgrepp. Och den expansive Strindberg själv skulle nog ha känt sig reducerad i rollen som murvelföredöme — även om han ofta återkom till tidningsmiljöer och beskrev dåtidens journalistsväng med inlevelsefull hatkärlek.

Men som inspirationskälla känns urvalet fräscht. Stilistiken, den välfångade iakttagelsen, detaljsäkerheten — men också modet att gå mot strömmen och ständigt vara obekväm. Där har vi mycket att lära av Strindbergs hundra år gamla texter.

Kullenbergs kommentarer är ojämnare. När de är som bäst lyfter de fram uppbyggnad och stilmedel på ett lättillgängligt sätt. Men alltför ofta känns de pratiga och okoncentrerade. Formen gör att upprepningarna blir många, ibland rena truismer som att Strindberg ofta skriver om sig själv i andras gestalt.

Det är Strindbergs egna texter som ger mersmaken.

Kommentarer

Det finns 0 kommentarer på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.

Journalisten-podden

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies