Läsarmakt & ynkedom i Falköping
När paparazzodebatten var som mest högljudd efter Dianakraschen i september förra året, skrev jag att tidningarna trots allt i längden aldrig blir bättre än sina läsare. Jag menade att läsarna, med sina köp, dagligen talar om vilken typ av medier de vill ha.
När paparazzodebatten var som mest högljudd efter Dianakraschen i september förra året, skrev jag att tidningarna trots allt i längden aldrig blir bättre än sina läsare. Jag menade att läsarna, med sina köp, dagligen talar om vilken typ av medier de vill ha. Och det omvända — tycker man inte om en tidning, blir det naturligt att man låter bli att köpa den. Då, i spåren av den tragiska bilkraschen och den allmänna upprördheten kring kändisjournalistiken, var det lätt att bli beklämd över dubbelmoralen hos de skvallertidningsköpande sörjande massorna. Det var nära till hands att tänka på dem som gött paparazzoerna som delansvariga för denna journalistikens avart och dess konsekvenser. I veckan mötte jag läsarmakt av ett helt annat slag. Mötet skedde i Falköping och fyllde mig med tillförsikt och framtidstro. Där ställer läsarna krav på bättre och mer seriös, granskande journalistik. “Annars köper vi inte tidningen”. För att ta det från början. Den beryktade tidningskungen Stig Fredrikssons koncern Herenco har genomfört närmast osannolika rationaliseringar framför allt inom gruppen Västgöta Tidningar AB. Förändringarna innebär kraftigt försämrade villkor för journalisterna vid de tidningar som ingår i bolaget. Något som i sin tur givetvis påverkar kvaliteten på produkten, till exempel hur sena nyheter man kan ha, bildjournalistiken och så vidare. Till detta kommer den mörkläggning som så gott som samtliga Herencotidningar sysslar med, när det gäller granskning av den egna maktsfären. Framför allt sådant som berör Fredriksson själv; få, om ens någon Herencotidning, tyckte till exempel att det fanns något allmänintresse i ägarens inblandning i de uppmärksammade skalbolagsaffärerna. Det är dessutom bara ett av flera fall av uppenbar mörkning som Journalisten skrivit om. Det här har retat upp läsarna av Falköpings Tidning, ett av de hårt slimmade företagen inom Västgöta Tidningar AB. Många har sagt upp sina prenumerationer och tvingas nu förlita sig på andra, mindre lokala medier.
Men inte nog med det. I veckan arrangerade några av läsarna en egen debatt kring frågan “Vem äger det fria ordet?” och till den debatten var jag själv alltså inbjuden. Det var en upplyftande afton. Inte för att FTs chefredaktör och ansvarige utgivare Båsse Johansson kunde ge några svar på tidningens hållning. Han dök nämligen aldrig upp, trots inbjudan och kännedom om frågeställningar och kritik. Men för att publiken visade på ett sådant starkt engagemang för journalistisk kvalitet och integritet. En efter en ropade falköpingsborna i publiken efter kritisk granskning, grävande journalistik och självständig journalistik. Det var en fröjd att höra. Och ett oerhört vällovligt initiativ från den allmänhet som många av oss i högtidliga sammanhang kallar våra verkliga uppdragsgivare. Däremot får nog Falköpings Tidnings Båsse Johansson svårt att förklara bort sin uteblivna närvaro. Ynkligt, minst sagt, att inte ta sina läsare på större allvar. Agerar man så förtjänar man att de väljer bort tidningen.
