Kritik mot bristande jämställdhet på ÖP

Kvinnliga sportjournalister i Mittmedia upplever sig osynliggjorda på jobbet. Det framkom under ett möte i november där 14 av 17 kvinnliga sportjournalister deltog. I ett brev till sportledningen, skyddsombud och utgivare beskriver de en ”ryggdunkningskultur” exklusiv för manliga medarbetare. Att kvinnor inte får prestigefyllda tjänster i samma utsträckning som män. Och, inte minst, en brist på återkoppling på de fall av trakasserier de anmält.

”Många av oss upplever att det saknas kunskap hos sportledningen i jämställdhetsfrågan. Många av oss upplever trakasserier och förtryck inom våra egna arbetsgrupper, och samtliga stöter på det ute på arenorna. Vi upplever att det som händer ute på fältet är värre, men att det som händer internt på redaktionerna ändå gör en större skada”, skriver sportjournalisterna.

Amelia Mauritzon på Östersunds-Posten är den sportreporter som tände gnistan till uppropet. Efter hennes uppmärksammade krönika i september, ”På pressläktaren får jag höra att jag har snygg rumpa…”, hörde kvinnliga kollegor runt om i koncernen av sig med liknande erfarenheter, men som de inte vågat ta upp med cheferna.
Amelia Mauritzon tog initiativet till ett möte med koncernens sportchef, som i sin tur bjöd in fler. Det blev ett ”jättejobbigt” men klargörande stormöte. Som fick sportchefen Henning Johannesson att självkritiskt lova bättring i chefsledet.
Amelia Mauritzon själv har främst fått stå ut med en mängd sexistiska kommentarer ute på arenorna.
– Det är visslingar och kommentarer om ens utseende. Ibland skickar de ut någon spelare i kallingarna för intervju. Det ropas bakom ryggen, ska ni på dejt ikväll?

Annons

Mindre ofta har hon mött sexism på den egna redaktionen. Men där finns andra problem:
– Jag har upplevt att man som kvinna inte blir lyssnad på för sina idéer. Och jag har blivit åsidosatt vid prestigefyllda uppdrag. Som i somras när en manlig kollega som egentligen var på semester fick ersätta mig, som var i tjänst, när ÖFK skulle spela i Europa League. Jag blev ledsen, kände mig åsidosatt och frågade cheferna vad de själva tyckte att de sände för signaler till mig. Det kändes som om jag hade ätit på plasttallrik i ett år och sedan när guldtallriken kom in fick jag inte äta på den, berättar hon.

Amelia Mauritzon och kvinnliga kollegor menar att de används som reklamskyltar i Mittmediasporten, kvinnliga alibin som ska garantera jämställdhet men som inte får göra de tyngsta och roligaste jobben.

Ledningen har lovat att saker ska förändras nu. Tror du att det kommer göra det?
– Jag hoppas det. Men det som är viktigast för mig är nästan att vi blivit en så stark grupp kvinnor som delar erfarenheter. Några som hörde av sig efter min krönika har själva blivit drivande. Vi kommer hålla i det här nu, ta upp det igen och igen, säger Amelia Mauritzon.

– Det är viktigt att det landar hos manliga kollegor att de kan vara en del av problemet genom att acceptera läget eller välja att inte se problemen. Men sedan jag bad mina chefer att ta på sig genusbrillorna har de blivit bättre. Jag ger dem lite tid att fortsätta klättra uppåt i arbetet, är glad att stenarna är i rullning.

Samtidigt uppger flera kvinnliga ÖP-journalister att de sökt sig bort från tidningen på grund av ledningens oförmåga att lyfta kvinnor och utreda sexuella trakasserier.
– Jag har inte själv blivit utsatt, men det finns historier från ÖP om kränkningar som ledningen inte tagit itu med på ett tillfredsställande sätt. Det bidrog till att jag sökte mig bort. Det blir en förtroendefråga. Jag vill jobba på en arbetsplats där jag kan känna mig trygg i att ledningen hanterar sådana här händelser på ett bra sätt om de uppstår, säger en av de som lämnat.

Flera tidigare medarbetare berättar också om en generell ”tystnadskultur” på tidningen och att kvinnliga journalisters kompetens osynliggörs.
– Man måste ständigt bevisa sig, säger en av dem.
Hon och flera andra har upplevt att det stuckit i ögonen när tidningen bevakat och lyft fram Metoo och Deadlineuppropet. De menar att ledningen först borde sopa rent framför sin egen dörr. Flera personer lyfter fram en några år gammal händelse då en kvinnlig medarbetare ofredades på en företagsfest.
– Först tystades det bara ner. Efter att några medarbetare börjat dra i cheferna fick en mellanchef prata med parterna. Hon föreslog att offer och förövare skulle ha ett eget möte, utan skyddsombud, berättar en journalist.

Det bekräftas inte av chefredaktören Hans Lindberg. Han menar att ledningen hanterade fallet direkt när det dök upp, i samråd med den berörda.

– Vi har hanterat det fortsatt, i enlighet med våra policys. Vi har haft en bra dialog med de berörda och jag uppfattar att den person som utsattes är nöjd med hur vi hanterade händelsen.

– Sedan uppfattades det kanske som att det gick snett från början, men det fanns orsaker till det och vi backade och gjorde om, säger Hans Lindeberg.

Mittmedias klubbordförande Tomas Backlund, själv anställd på ÖP, har fått kännedom om händelsen:

– Utifrån den information jag har fått kan jag konstatera att ledningens agerande verkar lämna en del övrigt att önska. Men tyvärr är det svårt för oss i facket att gå vidare i den här typen av frågor, som hålls i slutna rum. För även om vi betonar vikten av att frågorna kommer upp till ytan och verkligen reds ut, anser jag att det måste vara den berörda som har sista ordet när det gäller om vi ska gå vidare eller inte, säger han.

Journalisten har också pratat med en ÖP-medarbetare som har egna erfarenheter av att bli sexuellt ofredad i tidningshuset.

– Man kan kanske kalla det smågrejer, men för mig i stunden var det inte smågrejer, berättar hon.

Hur tyckte du att ledningen hanterade händelserna?
– Jag tyckte att det hanterades hyfsat bra. Jag har upplevt långt många fler hotfulla situationer utanför redaktionen än innanför, och upplever inte att ÖP sticker ut på något sätt, jag tror inte vi är bättre eller sämre än någon annan. Och jag har försökt lämna de här händelserna bakom mig.

ÖPs chefredaktör Hans Lindeberg säger att tidningen tog sexuella trakasserier och jämställdhet på stort allvar redan innan Metoo och Deadline drog igång. Amelia Mauritzons krönika på sensommaren blev en väckarklocka för koncernen, som drog igång seminarier på temat.

Har ni ändrat något efter Metoo?
– Frågorna om trakasserier är viktiga och ingick redan i det fortlöpande arbetsmiljöarbetet och fanns i våra policys. Men när frågan uppmärksammas så i samhället blir den per automatik mer uppmärksammad på redaktionen, säger han.

Jag har talat med kvinnor som säger sig ha lämnat ÖP delvis på grund av hur ledningen skött enskilda fall av sexuella trakasserier, och att det är svårt att hävda sig som kvinnlig journalist på ÖP.
– Om det är så är det väldigt beklagligt, men det stämmer inte med den bild jag har. Jag har svårt att se att det skulle vara så. Vi lyfter fram många kvinnliga chefer och gör ingen skillnad mellan män och kvinnors kompetens. Det här har inte heller kommit fram i medarbetarundersökningar eller samtal. Jag tycker att vi har ett så pass öppet samtalsklimat att det borde ha kommit fram, säger Hans Lindeberg.

Är du självkritisk på någon punkt?
– Den händelse du refererade till vi tog ett varv till med, för att köra saker i botten. Det var positivt att vi gjorde det.