Kört på kort sikt
Nedläggningar är, ytterst sällan, uttryck för visioner och långsiktighet.
Tidningen Darling dog i veckan. Ytterligare ett nummer ska komma, i september, och webben ska leva vidare, men tidningssagan är all efter fem år, varav ett med Egmont som ägare.
Därmed är listan över nedlagda tidningar under 2002 uppe i 16 stycken, enligt en genomgång i Dagens Media. Utöver Darling handlar det om en dagstidning (Finanstidningen) och 14 tidskrifter (Street, Vision, Hemma bäst, Sköna dagar, Gulliver, Game pro, Industry standard, CR manager, Gott & grönt, Biotechvärlden, Månadsjournalen, Butikssäljaren, Silikon och Laga mat). Därtill några serietidningar, även om Svenska MAD, hastigt återuppväcktes från de döda häromveckan.
bryt
Det lär bli fler, det kan vi vara helt säkra på. Den krisdrabbade affärstidningsbranschen kan skörda fler offer, liksom den överetablerade tjejtidningsmarknaden. För att inte tala om vad som kan hända inom MTG i ljuset av nya krav på kostnadsjakt och konsolidering. Med Jan Stenbeck försvann kanske den siste svenske medieägare som kunde starta och driva tidningar bara för att han ville det – eller bara för att jävlas – utan de krav på snabb och ständig avkastning som allt tydligare präglar resten av branschen. Visst, Stenbecksfärens främsta maxim var ”att bereda vinst till sina aktieägare”, som det alltid stod på första raden i styrelseberättelsen, men vinsten kunde ses på mer än ett sätt och – framför allt – i en något mer fjärran horisont än den som många andra medieägare i dag trevar mot.
Kommentaren från Egmonts VD Reinhold Lennebo om att Darling ”i det korta perspektivet inte kan bli lönsam” är typisk i sammanhanget. Och väldigt cynisk. Det vi vet från historien är nämligen en sak: att spå om framtiden i en lågkonjunktur är ungefär som att torka sig i röven innan man skiter, för att citera Arne Anka. I mörkret kan man nämligen bara se mörker, det ligger i sakens natur.
bryt
Veckans affärer är ett sedelärande exempel. I början av 90-talet (japp, i förra lågkonjunkturen) sågs den som ett av de stora problembarnen inom Bonniers. Veckoutgivningen bedömdes som en hopplöst förlegad form för affärsjournalistik. Istället var det snabbhet, alternativt månadsmagasinets fördjupning, som gällde. Men VA fick, på nåder, vara kvar och i slutet av 90-talet var den plötsligt en av de mest lönsamma tidningarna i Bonnier-sfären, en ren sedelpress – och ingen talade längre om nedläggning.
I dag, i lågkonjunkturen, cirklar gamarna på nytt över tidningar som Veckans affärer och mediedirektörerna skissar på nya pressmeddelanden om möjligheterna att nå lönsamhet på kort och medellång sikt. Men nedläggningar är, ytterst sällan, uttryck för visioner och långsiktighet. De andas mer av konjunkturell desperation, på samma sätt som många av de akuta sparpaket som nu drabbar dagspressen. Forna storvinster är glömda. Nu trevar man bara i det närmaste mörkret. Och då ser det, självklart, mörkt ut.
bryt
P.S. Den svenska medievärlden kommer aldrig att bli densamma igen. Japp, jag pratar om veckans mest omstörtande medienyhet: att Affärsvärlden har infört bylines på sina texter. I alla tider har Sveriges svar på The Economist värnat den kollektiva kompetensen, framför det individuella egot – vilket jag personligen uppfattat som väldigt sympatiskt. Men när stjärngänget från Ekonomi24 störtade in på redaktionen gick det inte att värja sig. I nya numret har det gjorts flera små modifieringar av den distingerade formen – med införandet av artikelsignaturer (om än i minimal grad) som den absolut största nyheten. Nåja. De lät i varje fall klipp & citat-sidan i början av tidningen (en av svensk press främsta humorbastioner!) vara kvar.