Gå direkt till textinnehållet

Karolina Ramqvist om alltings början

Karolina Ramqvist har ett gediget cv och har bland annat jobbat som chefredaktör för Arena och som frilansskribent och kolumnist i DN. Nyligen kom hon ut med sin nya roman "Alltings början".

I dag har hon lämnat tidningsredaktionerna för att helt och fullt koncentrera sig på sitt författarskap.

Händer det att du saknar livet som journalist eller känner du att du vill vila i ditt författarskap nu?

– Nu kan jag vila i det men det var en avgiftningsperiod i början. Det var lite svårt att vänja sig vid att inte ha en kolumn men när jag skrev min förra roman ”Flickvännen” började jag säga nej till olika uppdrag. Jag hann inte med och ville fokusera på mitt romanskrivande. Har man som jag haft en krönika i tidningen i merparten av ens vuxna liv så är det såklart ett svårt beslut. Det blir som en drog att vilja publicera hela tiden men nu saknar jag det inte lika mycket längre.

För mig är ”Alltings början” framförallt en berättelse mellan  två älskande och sökande människor i 90-talets stockholmska klubbmiljö. Å ena sidan en ung självständig kvinna, å den andra en mycket destruktiv man. Även om den senare i större delen av boken beter sig högst tvivelaktigt finns där något vackert om man skrapar på den smutsiga ytan. Har du någon kommentar kring det?

– Jag ser absolut på den som en kärlekshistoria även om många vill fokusera mer på att det handlar om ett utnyttjande av en ung flicka.

I en intervju i Fokus nyligen talar Karolina Ramqvist om att det på 90-talet fanns en allians mellan skivbolagen, medievärlden och utelivet. En allians som inte längre existerar tack vare internet, vilket har öppnat enorma möjligheter för såväl allehanda skribenter som andra kulturarbetare.

Kan du utveckla ditt resonemang om denna så kallade förening?

– Jag tror att nöjesjournalistiken på 90-talet liknade den på 60-talet. Min mor som jobbade som nöjesjournalist på Aftonbladet har berättat om recensenter som satt på Hamburger Börs och hade sina krogbord och att allt styrdes av en handfull människor. På 90-talet fanns lite av det där fortfarande kvar. Det existerade ett maktcentrum då som inte finns på samma sätt idag eftersom skivbolagen till stor del har avvecklats.

I boken skymtar här och var Karolina Ramqvists kärlek till musik och då kanske i synnerhet till svart musik. Hon var också länge del av en skrivande reggae- och hiphop-scen och talar om att man som skribent hade en gemenskap i ett slags utanförskap.

Vad tycker du om svensk musikjournalistik idag?

– Jag har tagit förhållandevis lite del av den musikjournalistiska världen egentligen. När jag skrev recensioner själv läste jag inte andras recensioner särskilt mycket. Jag tycker att det är väldigt svårt att skriva om musik. Det är den svåraste formen av kritik. Jag har läst mycket litteratur- och konstkritik men musikkritik har aldrig varit så intressant för mig.

Har du några spännande projekt på gång under den närmsta tiden?

– Jag håller på att skriva på en ny roman men jobbar också med produktionsbolaget Gädda Five som gör olika produktioner för TV och film. Vi har gjort en programserie om film för SVT som heter Bergmans video. Där håller vi också på att utarbeta ett manus till ”Flickvännen” som ska bli långfilm nästa år.

Senaste numret

Annons
Fler avsnitt