Kändisredaktörer skyr tyskt skvaller

Omöjliga att ta på allvar och totalt oseriösa, tycker svenska kändisredaktörer om de tyska kändistidningarna. Men bildmontage förekommer även på de svenska tidningsomslagen.

Tyska och svenska kändistidningar lever inte på samma planet. Så kan man sammanfatta de svenska kändistidningarnas chefredaktörers syn på de tyska veckotidningar som stämts av svenska hovet.

– De använder sig av kungligheterna som om de vore klippdockor. Man sätter på dem olika nya påhittade roller för varje vecka, sjukdom, graviditet, giftermål. Det är rena sagofigurer, säger Tua Lundström, chefredaktör för Se & Hör.

Är skillnaden så stor mellan hur man arbetar i de svenska kändistidningarna?

– Ja, bara liknelsen är en skymf. Vi skriver om kungligheter, men för övrigt jobbar vi som andra journalister. Vi förlitar oss på våra källor som tar reda på hur saker verkligen är. När det gäller internationella kändisar är det lite annorlunda, då kan vi referera till uppgifter ur engelska tabloider och ta upp deras debatter.

Bruket att montera ihop två bildmotiv är inte Tua Lundström främmande, men hon gör distinktionen mellan montage och manipulation:

– Montage är att flytta en person lite närmare en annan. Inte att fejka och manipulera innehållet genom att till exempel lägga ett barn i famnen på prinsessan Victoria.

Agneta Nisbeth, chefredaktör för Veckans Vimmel, framhåller också att skillnaden är milsvid mellan de stämda tidningarna och svensk kändispress:

– Uppriktigt talat kan jag inte förstå att de hittar på historier och manipulerar bilder, när det finns så mycket verkliga händelser att skriva om. Det är förskräckligt och obegripligt.

– Jag tycker inte ens att tidningarna blir mer spännande, eftersom man snabbt slutar tro på innehållet, säger Agneta Nisbeth

Hans Hartwig, chefredaktör för Veckans Nu, är själv född i Tyskland och har tidigare arbetat som journalist i landet:

– Innehållet i de här tidningarna är ofta rena skämtet, men samtidigt finns det faktiskt också en rad bra tyska tidningar som skriver om känt folk, som Gala, Bunte och Stern.

Varför har de tyska tidningarna gått så långt i artiklarna om svenska kungafamiljen?

– Drottning Silvia är tyska, det hjälper förstås till. Tyskland har också en historia med starka auktoritära inslag, och skandalhistorier om en kungafamilj kan vara lite av en motreaktion mot det där, tror Hans Hartwig, som även ser vissa likheter mellan tysk och svensk press:

– Även här finns en upptrissad kamp om lösnummerköpare. När Se & Hör skrev på framsidan att Lasse Berghagen vill skiljas, och det inuti tidningen framgick att det han skulle skiljas från var jobbet på Skansen, liknar det faktiskt ren förfalskning det också.

Hans Hartwig tycker dock att hovet inte borde nedlåta sig att strida mot skvallertidningar som ingen egentligen kan ta på allvar:

– Även om det är lättare att vinna ett förtalsmål mot en tidning i Tyskland än i Sverige borde svenska kungahuset inte nedlåta sig till att stämma dem. Kungahuset borde använda sin energi och sitt inflytande åt att göra goda insatser i frågor som är viktiga för människor, säger han.

Bengt Gustafsson, chefredaktör för Hänt i Veckan och Hänt Bild, tycker att det är förvånande att hovet inte agerat mot de tyska kändistidningarna tidigare.

– I en tysk tidning fanns en bild på Kungen i sin båt där man klippt bort Victoria och flera meter av båtens mittparti. Kvar var Kungen och Viktorias vän som ansågs ha ett förhållande. Händelsen flyttades dessutom från Öland till Medelhavet.

Men även hos er, på Hänt Extras senaste framsida, är två figurer sammanklippta. Varför?

– Vi kan klippa folk så att de hamnar närmare varandra, men då är det en rent teknisk montering, som inte förändrar sammanhanget. Men visst, egentligen skulle det också stå bildmontage vid vår bild, förklarar Bengt Gustafsson.

Hänt i Veckans chefredaktör tror också att det är lättare att gå för långt när det gäller kändisar i ett annat land, och att det kan ha medverkat till de tyska tidningarnas fantasifulla berättelser.

– I Tyskland finns ett trettiotal tidningar och en enorm konkurrens. Man har stressat varandra till en nivå där verkligheten inte längre räcker till, säger han.

Är vi på väg åt samma håll i Sverige?

– Visst finns det tendenser åt det hållet, men än är vi inte där. För att hindra att vi hamnar där måste vi vädja till redaktörernas egna ställningstaganden. Varje redaktör måste fråga sig: hur skulle det vara att själv stå där på den bilden, i den situationen, säger Agneta Nisbeth på Veckans Vimmel.

Paul Frigyes

pf@journalisten.se